BREDSIDA

...och så sporten:
Som en snöboll i helvetet. Så stor chans har IFK Göteborg att slå ut FC Basel och gå vidare mot ett lukrativt Champions League.
För det första: släppa in mål på hemmaplan är dåligt.
För det andra: att göra mål på bortaplan är bra.
Blåvitts 1-1 på Ullevi mot Basel släcker alla förhoppningar om avancemang. Blåvitts pojklag kämpade och slet men uppträdde emellanåt naivt och slarvigt.
- Vi kör över dem där nere i Basel, sa Ragnar Sigurdson efter matchen.
Varför gjorde ni inte det på hemmaplan när ni hade chansen, kunde ha varit en befogad följdfråga.
När scweizarna gjorde 1-0 på en vänsterhörna fick målnickaren Benjamin Huggel helt omarkerad styra in bollen i Kim Christensens vänstra kryss. Naivt och okoncentrerat av Blåvitt som visste att Basel var bra på fasta situationer.
IFK satsade på succétonåringen Robin Söder från start och det är ju rart. Istället satt rutinerade herrar som Jonas Wallerstedt och Stefan Selakovic på bänken. När det sen var dags att byta ut tröttkörde Söder kom ännu yngre Bärkroth in. Då ber man om det.
Kanske satsar Blåvitt på att skola in ungdomarna mot tufft motstånd för att bygga på sikt. Men i mina ögon gamblar man bort chanserna till storkovan i Champions League på ett naivt sätt.
Expertkommentator Glenn Hysén sa att det inte gick att ställa några krav på Robin Söder i den här matchen. Ungefär samma sak sa Blåvitts tränare Stefan Rehn.
Nä, men varför ha med honom från start då?
Blåvitt gjorde vad laget mäktar med och spelade riktigt bra i femton minuter efter Tomas Olssons kvittering men än har laget brister.
Mest brister det i passningspelet, positionerna och förmågan att bygga upp och skapa långa anfall.
IFK Göteborg kommer att bli utspelat i Basel på onsdag. Det räcker inte för Blåvitt att hålla nollan. 0-0 och Basel går vidare mot de stora pengarna i kraft av mål på bortaplan. Blåvitt måste göra mål och hålla nollan. Det gick inte på Ullevi och det går inte heller på Basels hemmaplan heller. Sanna mina ord.
Härligt att Marcus Allbäck är hemma igen i Örgryte. Äntligen lyfte den svårflirtade Öis-publiken på ändorna ur tv-sofforna och begav sig till Valhalla. Valhalla levde upp och trivdes med 4060 på läktarna som skapade en finfin inramning till en alldeles bedrövlig match. Öis skall tacka turen och målvakten Peter Abrahamsson för 1-0-segern. Ja, naturligtvis Tommy von Brömsen också, han gjorde ju segermålet.
Dagen låt: Highway to hell - AC/DC.
Dagens bok: ”Fotbollens hemligheter”.
Dagens rätt: Ärtsoppa utan fläsk.

Hälsade på Turning Torso i Malmö häromdagen. Det var en svindlande upplevelse. Står man nedanför och tittar upp får man lätt yrsel, det svajar till och fokuseringen blir oklar. Man tänker; herrejävlar vad högt!
Huset är en fantastisk skapelse som vrider sig runt sin egen axel på vägen upp mot toppen. Byggnaden är 190 meter hög och är den näst största skyskrapan i Europa men bara den 500 största i världen. Ingången är lite speciell. Man får ta en bro över en vattendamm som leder in i en bemannad reception. De två första kuberna innehåller kontor och sen följer 54 privata bostadsrätter, där människor bor och lever. Inget vanligt boende precis. Men rätt häftigt eller vad tycks?

I dessa ljuvliga sommardagar som framlevs i sus och dus (nåja). Vi har det bra, äter oss mätta och kan också unna oss det där lilla extra som sätter piff på tillvaron. Inget överflöd på något vis men mycket drägligt om man ser sig lite om i världen. Den lilla som är Sverige och den stora som i omvärlden. En del av oss har mycket att vara tacksamma för. Den insikten och ett ödmjukt sinne kan få oss att inse att vi har det bra och är lyckligt lottade. Det är inte alla förunnat.
Dessa lata dagar får tanken att skena iväg och hamna på - Vilhelm Moberg. Denna gigant inom den svenska litteraturen. Jag funderar på vilket helvete han hade rört upp om FRA-lagen till exempel. Eller att staten säljer ut fungerande svenska kassakor till utländska konglomerat.
Vilhelm Moberg föddes i byn Moshultamåla i Algutsboda församling i Småland 1898. Han levde till 1973 då han gick ned i sjön för den eviga vilan, ord som han lär ha skrivit ned till sin hustru innan självmordet. Han förmådde inte mer.
Men vad uträttade inte Vilhelm Moberg medan han levde och innan skrivkramp och depression frätte sönder hans livsvilja! Han var en sträng, ofta moraliserande, benfast antitotalitär pacifist som kämpade för frihet att uttrycka sig i tal och skrift. Frihet för den lilla, vanliga människan utan makt, inflytande och pengar. Den lilla människan som strävsamt arbetar utan knot och gnäll för att försörja sig men som ofta blir lurad, roffad av makten och myndigheterna.
Han ansåg att folk tålde att höra sanningen, hur svår den än var att ta till sig. Som journalist skulle han uttrycka sig; "publish or be damned"!
Som journalist myntade han ord som den svenska “rättsrötan” och han avslöjade vänskapskorruption och om hur makten höll varandra om ryggen.
Moberg var antirojalist och tyckte att Olof Palme var en hycklare som uppvaktade dåvarande kungen och sjöng kungssången eftersom Palme sa sig vara antirojalist han också. Att böja sig för överheten var inte Mobergs likör. Han avskydde alla totalitära och dogmatiska ismer. Kommunism, fascism, terrorism, nazism och så vidare.
Vilhelm Moberg är väl annars mest känd för mastodontverket Utvandrarna. Boken som egentligen är fyra volymer; Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet hem till Sverige beskriver en enkel bondebefolkning som flyr kyrkan och fattigdomens Sverige för att söka friheten och lyckan i Nordamerika. Eposet är det kanske främsta romanbygget i svensk historia.
Den visar hur svårt det är att komma till en nytt land, ny kultur och nytt språk och ta sig fram. Man söker sig till likar, håller ihop, hjälper varandra.
Precis som våra tiders invandrare gör. Man håller ihop, hjälper varandra så gott det går för att så småningom ta steget in som fullvärdig medlem med nytt språk, nytt arbete och nya erfarenheter men utan att helt släppa kontakten med det gamla hemlandet.
Karl-Oskars Kristina längtade hem till Sverige från första dagen i Nordamerika och Karl-Oskar dog med kartan från Ljuders socken på bröstet där han låg på undantag på sin fina gård i USA. Hans fingrar letade sig längs den vägen han och Kristina gick för att möta varandra i ungdomens ljuva första förälskelse i Småland, i Sverige.
Ibland kan man tänka på Vilhelm Moberg - denna gigant.
Dagen låt: I can hear music - Beach Boys.
Dagen bok: I egen sak - Vilhelm Moberg.
Dagens citat: “Jag älskade journalistyrket. Det är det enda så kallade borgeliga yrke som jag skulle kunna förlika mig med. Och jag lämnade det endast för något som jag älskade ännu högre”. (VM).
Dagen rätt: Pytt i panna.

Stilla flyter dagarna på under semestern. Stockholmsparet Karin och Ingemar är på besök. De är ute på en "road trip" och kom närmast från Skövde via Vara hit till Utby.
Plocka, hallon, prata strunt, dricka kaffe, besöka släkt och vänner står på programmet.
När de fick se bildreportaget om Säveån i dagens GP blev de imponerade av att såna miljöer finns bakom vår stugknut. Jag promenerar längs Säveån varje dag med Märta. Vi njuter, hon gör ifrån sig och sen vänder vi och går hem, hunden min och jag. Bilden överst på denna bloggsida är tagen från "vår" bro, Bridge over trouble water, som vi kallar den.
Vissa miljöer i Säveån luktar Amazonas, eller Bangkoks stränder eller Mekongdeltat. Små varv, husbåtar, ruffiga miljöer som på nätterna lyses upp av fotogenlampor. Stilla samtal på bryggor, i båtar, ibland grillos och matlukt. Hemlösa bor i övergivna husvagnar eller i nödtorftigt uppspikade kojor. Kallt och eländigt på vintern men ganska behagligt nu i högsommaren. En tilltufsad åromantik finner man också längs Säveån.
Området är klassat som riksintressant och ingår i Natura 2000 som en EU-regel som syftar till att bevara biologisk mångfald i området.
I och kring Säveån finns en mängd djurartar som bävrar, kungsfiskare, strömstare, änder av alla de slag, ibland grannens hysteriskt badande hund, och en alldeles unik laxstam som bara finns i Säveån.
Just nu flyter verkligen Säveån stilla som Don. Vilken nobelpristager skrev den boken?
Men ån är tyvärr kantad med allehanda skräp, gamla båtvrak, uttjänta tvättmaskiner, plastdunkar, ja all möjlig skräp. Nyligen gjordes en årensning som företagen längs den nedre delen av Säveån bekostade. Man fick upp mängder med skräp. Bland annat 100-talet bildäck, kundvagnar, batterier, cyklar och över 100 porrfilmer. Måste varit ett parti som dyngades i på en gång. Har svårt att se framför mig en och en komma längs Säveån och kasta i en porrfilm, "Ähh, den var inge vidare, i med den".
En uppmaning till berörda myndigheter är att verkligen röja upp och göra Säveån mer tillgänglig, renare och mindre skräpig. Ibland tas det ett tag och träd och buskar avverkas men det får ligga kvar utefter vägen längs Säveån. Natura 2000-projektet följs lika bra som spanjorerna rökförbudet.
Dagens låt: Under the boardwalk, Rolling Stones.
Dagens rätt: stekt strömming med skirat smör, potatismos och lingon.
Dagens bok: Rebus sista fall av Ian Ranking.

Tager du denna..?
Så var man gift. Monica och jag knöt hymnens band lördagen den 19 juli klockan 16.15. Vår son Johan satt snett bakom den lille vigselförättaren och tog detta kort. Vi ser nästan lite skeptiska ut men det är en chimär. Vi är lite nervösa och snart fipplade vi på ringarna och blev uppmanade att pussa varandra.
Vår dotter Madeleine var hemma och ordnade med supén som var delikat.
Efter 33 års förlovning tog vi äntligen steget fullt ut och gifte oss. Det kändes helt rätt och dagen var verkligen fantastisk. Behagligt väder, fin ceremoni, fina presenter, god mat och dryck och allt man kan önska sig.
Vi var eniga om ett anspråkslöst giftemål, ingen stor fest, inget stort överhuvudtaget. Bara vi och SAKEN.
Sen gick vi till Tvåkanten på Avenyn och åt lite gott. På kvällen blev det som sagt buffé och champagne.
Tack Madde och Manuel, tack Johan för bröllopsresan, tack Anders för de oerhört vackra champagneglasen, tack Sofia med familj för de fina blommorna, tack Leif, tack Pelle, tack Håkan och tack alla andra...
Det här med giftemål verkar vara poppis. Det var jättekö till Rådhuset och trappan upp var täckt med risgryn. Inne i byggnaden var det förbjudet att kasta risgryn på grund av halkrisken.
En del brudpar hade mängder med vänner, släkt och bekanta med sig. Barn skrek, lekte på golvet och skrattade. Fotoblixtar blixtrade, filmkameror rasslade. Klädseln varierade kraftigt. En del kvinnor såg ut som bakelser, en del män var allvarliga i svart kostym, vit skjorta och slips.
En del, varav vi anslöt oss till den gruppen, var ledigt klädda. Några småhånglade lite plumpt men de allra flesta var upprymda och glada. I väntrummet och utanför trängdes folk i något slags gemyt. Två kvinnor höll ordning på alla människorna och lotsade in de i tur och ordning.
Ja, det var ett härligt spektakel!

Gothia Cup rullar vidare. Slutspelet pågår och turneringen har fått ta emot smällar som olyckan på Liseberg, stenkastning mot domare och oseriösa agenter som smyger omkring på Heden i jakt på talanger som kan fylla deras plånböcker.
På Lemmingvallen spelades idag torsdag bland annat en match mellan ett engelskt lag och ett från Skottland. Såta rivaler sålunda.
Det vrålades; “come on boys”, don’t give them an ince”, “where gone win” och sånt. Luften dallrade av adrenalin och pojkaggressivitet. Men spelarna var disciplinerade, uppträdde juste och ärligt.
Lagen spelade i 16-årsklassen. Alltså man får inte vara äldre än 16 år.
I det skotska gänget spelade en 13-åring. Han var en tvärhand hög, uppseendeväckande liten jämfört med alla andra aktörer på planen. Det såg nästan komiskt ut om det inte vore för killens uppträdande. Han manade på de sina, han spelade på höger mittfält och höll stenkoll på sina opponenter. Blev lurad några gånger i början av matchen men kom tillbaka med beslutsamhet. Höjddueller var naturligtvis bara att glömma.
De engelska gulklädda pojkarna var det bättre laget och gjorde ganska behändigt 1-0, 2-0 och 3-0 redan i den första halvleken.
Men den lille högerbreddare imponerade. När han väl fick tag i bollen visade han spelförståelse, teknisk briljans, snabbhet och bra passningsspel. En lite stjärna i vardande.
Före den matchen hade ett cypriotiskt lag vunnit en maratonmatch på straffar. Lyckan var total och småkillarna dansade i ring och sjöng så att hela Utby kunde höra och glädjas åt deras utlevelse.
Var sedan ute och promenerade senare med Monica och vår hund Märta. Plockade hallon, åt dessa ljuvliga hallon, pratade om helgen, satte oss i gräset och lyssnade på en sorgsen koltrast som ännu inte fått till det tydligen eftersom hans oerhört vackra och melankoliska sång ljöd över nejden.
Jag försökte med att från liggande ställning knycka mig upp i stående som en del handbollsmålvakter är så bra på. Det gick sådär men när jag kom hem märkte jag att mobilen och kortet till återvinningsstationen var borta.
Tog Monicas mobil, gick bort till den förmodade tappningsplatsen och ringde och bad henne att ringa min mobil. Det gjorde hon och en kvinnoröst svarade.
Jag ringde upp själv och en pigg röst svarade att hon hade min mobil och var ute och gick i området med sina tre hundar. Vi träffades snart och jag fick mobilen och kortet.
Tur att det finns ärliga människor.
Helt osentimentalt slängde vi sen vår gamla trotjänare till tv. Efter 15 år och trogen tjänst var den bara förbrukad materia. Nu står en platt-tv där den gamla stod. Tidens gång.
Dagens låt: Stuck inside of Mobil with the Memphis blues again Bob Dylan.
Dagens rätt: fisk i ugn med potatismos, svamp och citronsås.
Dagens bok: Rebus sista fall av Ian Rankin.
Dagens väder: tröttsam frisk vind, växlande molnighet och runt 20 bleeding degrees.

Jag älskar fotboll. Det vet ni som läst vad jag skrivit genom åren.
Nu när Gothia Cup har börjat borde lyckan vara fullständig. Jodå, här ute i Utby har jag bara ett inkast från Lemmingvallen och där brukar jag vara för att se matcher, njuta av passningar, mål, fula och idiotiska målgester, nervösa föräldrar, fåniga föräldrar, skällande föräldrar, tröstande och glada föräldrar.
Men det är själva spelet som fängslar. Hur hittar de ur den knipan? Ser han/hon inte den möjligheten och vad fan gjorde målvakten? Vilket mål! Vilket oerhört mål!! Hur fan kunde han sumpa den chansen, den hade ju min mormor gjort mål på och hon är ändå död sen över 30 år.
Att sen nästan 35 000 unga spelare och ledare kommer till Göteborg en vecka i juli varje år ett litet mirakel. När Gothia Cup startade i blygsam skala fanns tidningen i mitt hjärta, salig i åminne, dumpad av sossarna, Arbetet, med som arrangör tillsammans med Häcken och Gais.
Gais hoppade sedemera av på grund av att ekonomin var svag och Arbetet fortsatte att bevaka turneringen i spalterna.
BK Häcken med Dennis Andersson i spetsen har gjort ett fantastiskt jobb med Gothia Cup. Turneringen har vuxit (inte växt!) och är nu en gigantisk apparat att baxa i mål. BK Häcken håller sig ekonomiskt flytande på grund av Gothia Cup. Hur mycket klubben tar in varje år netto har jag ingen aning om men det är garanterat många miljoner kronor.
Många vill vara med och sola sig i glansen av Gothia Cup. Inte ett ont ord sägs om detta jättespektakel.
Göteborgs största mediaaktör Göteborgs-Posten hyllar oförblommat Gothia Cup och har idag tisdagen den 15 juli 2008 på första sportuppslaget en artikel som andas devot hyllning. Vilken fest. “Vem behöver Bruce Springsteen när Ken Wennerholm från Triple and Touch kan få varenda kotte att dansa?” frågar GP:s reporter retoriskt.
Nä, vem behöver Bruce Springsteen då..? Det är med det anslaget GP närmar sig jätteturneringen.
Sen är det ju de här små enkäterna där tjejerna skall se på killar och man skall gå på diskot och ha kul. Är det inte sött?
BK Häcken marknadsför Gothia Cup som världens största ungdomsturnering i fotboll. Kanske finns det anledning att djuploda i ämnet när hela världens ungdom kommer hit för att spela, just fotboll. Vad är trenderna i år? Finns det några nya innovationer i spelet? Hur präglar seniorlagen ungdomarnas spelsystem och taktik? Finns det någon som kan upptäcka udda idéer, nya influenser. Vart går riktningen inom ungdomsfotbollen? Jag menar, här har man ett smörgåsbord av vad hela världen presterar i fotboll och analysen i tidningarna, radio och TV är nada. Inget!
Kul att ett tibetanskt lag är här och spelar under Indisk flagg. Jaha, varför då? För att förhindra diplomatiska förbindelser med Kina, det mäktiga, präktiga och demokratiska landet i öster som också faktiskt har OS.
Nu målades det tibetanska laget upp som lite av favoriter ända tills den första matchen skulle börja - torsk med 0-20 mot Elfsborg.
Jag älskar Gothia Cup, har levt med turneringen sen i 20-årsåldern.
Men någon liten skrapning på fasaden kan vara på sin plats. Är alla glada och nöjda över sakernas tillstånd, ja, då blir det nästan som i Joakim Pirinens pjäs, Familjen Bra, där allt är positivt och bra och alla så nöjda och glada och vill utveckla till det ännu bättre att man till sist bara vill spy.
Dagens låt: We are the world.
Dagens arbete: köpa ny tv, den gamla brann upp igår.
Dagens rätt: korv stroganoff.
Dagens bok: Från Gröna vallen till Wembley av mäster Gunnar Gren.
Dagens väder: vad tror ni? Mulet, regnskrurar, lite sol och runt 20 grader.

Reflektioner inför stundande OS i Kina.
Bör Monaco-svenskarna byta nation också i tävlingssammanhang eller flytta hem?
Läste i tidningen om Christian Olssons vedermödor under åren. Operation på operation, skador läggs till skador och nu är det högst osäkert om han kan ställa upp i OS.
Christian Olsson bor i Monaco av skatteskäl, han flyttade direkt ifrån pojkrummet till skatteparadiset vid Medelhavet. Men när han blir skadad väljer han att åka hem till Sverige för operation. Jag antar att han själv betalar för vården i Sverige eftersom han bor i Monaco.

Frågan är varför han inte tävlar för Monaco, när han nu valt att bo där? Vilken idrottsnation Monaco hade varit om alla skatteflyktiga idrottsmän och kvinnor hade tävlat för det lilla furstendömet!
Anja Pärson, Kajsa Bergqvist, Pernilla Wiberg, Björn Borg, Stefan Edberg och andra tennistjärnor och golfare och andra nationers idrottsmän och kvinnor. Vilken gäng!
Man kan naturligtvis raljera över detta men monacosvenskarna måste också få bli föremål för debatt. Borde det finnas undantag i skattereglerna för människor som plötsligt tjänar grova pengar på sin utövning? I vilka branscher? Vem säger att pengarna sinar efter en framgångsrik idrottskarriär? Varför skulle en före detta toppidrottsman/kvinna inte ta ett vanligt jobb efter idrottskariären? Varför skall i så fall undantagsregler finnas för folk som tjänar stora pengar och har råd att betala skatt och inte för vårdbiträden eller städpersonal?

Är det fel att betala skatt i Sverige som gjort det möjligt att nästan kostnadsfritt utöva idrott från koltåldern?
Toppidrottare idag lever ett oerhört privigilerat liv. De tränar målinriktat, de presterar, de övervakas minutiöst, får kostråd, träningsråd, tränar och sköter sina kroppar. De har långa tävlingsuppehåll och åker på semestrar till exotiska resmål. De lever ett liv som många skulle drömma om att kunna leva. Men också ett liv som fjärmar dem från vanliga människor och situationer. Skyddad verkstad ungefär.
Man kan kan också säga att de lever under pressen att alltid vinna, prestera max och har ett inrutat liv som innebär vissa försakelser av nöjen som andra ungdomar kan unna sig.
Men man måste ändå betrakta en toppidrottares liv som priviligierat. En del förhåller sig ödmjukt inför detta faktum. Carolina Klüft är ett bra exempel på detta. Hon påtalar hela tiden att glädjen måste finnas där hela tiden, hon älskar att träna, gnäller aldrig och är ett föredöme för andra unga tjejer.
Carolina Klüft har också berättat om han hon var mobbad i skolan men att hon tog sig ur det mycket tack vare idrotten. Hon ser också omvärlden och att det finns andra människor som har ett helt annat liv. Hon vet att hon är priviligierad men har fått slita för det.
Klüft bor också kvar i Sverige, där hon erhöll plattformen för sitt framgångsrika friidrottsliv.
Stefan Holm verkar också vara en kille med huvudet på skaft och en reflekterande idrottsman och människa. Att han låter sig  sponsras av McDonalds är därför en gåta. Men det är hans val och han har väl sina ekonomiska skäl. Han bor ju inte i Monaco.
Texten är en lätt omarbetad version tidigare publicerad på Sourze o GP (reds. anm)

Dagens låt: O' boy med Miss Li.
Dagens arbete: klippa gräsmattan, bära fåtölj.
Dagens litteratur: Shantaram av Gregory David Roberts. (tegelsten).
Dagens väder: växlande molnighet och 20-21 grader varmt.

Robin Söder, 17 år, matchjälte för Blåvitt!
IFK Göteborg besegrade Djurgårdens IF med 2-1 på Råsunda. Lille pilsnabbe Söder avslutade en vass kontring i slutet med att bredsida in 2-1 bakom Pa Dembo Touray i Djurgårdens mål.
Blåvitt släpper fram ungdomarna och Söder tog chansen. Det finns talanger i svensk fotboll, det gäller bara att ge de chansen.
Ja, det värmer ju gott i ett göteborgshjärta. Blåvitt gjorde ingen bra match men vann och det är ju huvudsaken. Men vad som retar mig är hur oerhört synd det är om Djurgården. Man tappar vitala poäng, sa TV 4:as expertkommentator Billy Olsson efter matchen. Var det inte offside när IFK Göteborg gjorde det avgörande målet. En oerhört tung förlust för Djurgården. Det var ingen hejd på hur Djurgården blivit förfördelade. Beklämmande!
Det är väl bara att tugga i sig. Men hallå! (som barnbarnet brukar säga) det gäller att göra fler mål än motståndaren och gör man det vinner man. Logiskt och rätt. Rättvisande när det gäller spelet, njaa, Djurgården sett till spelet var väl värda en poäng men tillåt mig påpeka vissa saker:
André Komac i Djurgården borde ha varit utvisad redan i den första halvleken. Två gånger kom han farande med dobbarna före och med utsträckt ben mot IFK-are. Enligt regelboken två solklara varningar och rött kort efter den andra.
Men, Komac gjorde ytterligare en tröjdragning som också enligt regelboken borde ha givit varning. Bort med den gubben alltså.
Lance Davids tog med handen i eget straffområde i första halvleken på ett vänsterinlägg. Tjaa, straff hade inte varit orimligt. IFK Göteborg vann rättvist eftersom de gjorde ett mål mer än motståndaren. Så enkelt är det.
Vad som är beklämmande är att se valda delar av publiken som uppför sig oanständigt. Det gäller båda klackarna och detta mina vänner är ett jättestort problem för svensk fotboll.
Inte fan tar jag med mig mitt lilla barnbarn för att han skall se och höra hata, hata, och se hur vuxna människor beter sig som idioter på läktaren och efteråt.
Fotboll har blivit arenan där man kan bete sig hur som helst. Det är inte acceptabelt. Vår största arenaidrott riskerar att bli en arena för hat, rasism, homofobi, våld och gangstermentalitet.
Fotbollen som jag älskar har dragit till sig element som saknar humor, empati, slagfärdighet, förmågan att förlora värdigt, förmågan att vinna värdigt. Fotboll är ju kul, fattar ni inte det!
Dagens låt: Give peace a chance - John Lennon.
Dagens rätt: fläskkotlett.
Dagens bok: fotbollens regelbok.
Dagens väder: växlande molnighet med kraftiga skurar och 20 grader varmt.

Plötsligt stod han där, vid ett av borden på Kronhusgårdens kafé mitt i Göteborg. Den äldre, välklädde mannen drog några ordvitsar, satte sig ned vid vårt bord och började prata.
“Min fru känner inte igen mig längre. Kanske något, eller, ja, ibland lyser hon upp när jag kommer till henne. Hon bor på ett hem där de tar väl hand om henne.”
Mannen fortsätter att prata med blicken i fjärran:
“Jag är 87 år och det är inget fel på mig. Men det gick inte längre. Jag hade satt upp rör ej knapparna på spisen. De gick frugan och stängde av och jag fick börja om från början att värma maten. Hon gick upp mitt i natten och vek ihop blöta kläder som jag hade hängt upp i badrummet”.
Mannen ler lite snett, tittar på oss och säger att han inte skall störa längre. Reser sig kvickt och lätt, ser på mig och säger; Kronhuset är det här, undra hur många riksdaler det kostade”?
“Det var nog en massa sedlar”, säger jag och mannen rycker till lite, tittar på mig och skrattar lätt.
“Ja,ja, så var det nog men det kan ju ha varit kronvrak som byggde huset”.
Sen går mannen med paraply i handen, lätt böjd men med lätta steg och på hemmet försvinner hans livskamrat ifrån honom.
Vi går genom stan till Feskekörka. Turister går i bredd, med kameror, gärna iklädda träningsoverall, annars är det rätt lite folk ute på stan.
Fiskekyrkan, eller Feskekörkan som den också heter på vulgärgöteborgska, byggdes 1874 och arkitekten Gregerfelt lär uppföra fiskevaruhuset inspiretat norsk stavkyrka i trä eller varför inte av gotiska stenkyrkor. tanken var i alla fall att slippa skrymmande pelare i lokalen.
Allt är dyrt men artrikedomen är slående. Här finns mycket av vad havet har att erbjuda. Räkor, musslor, havskatt, ostron, kolja, piggvar, helleflundra, rödspotta, sej, vittling, makrill, haj, marulk, kräftor. Och torsk.
“Vadnudå! Säljer ni torsk, skall ni verkligen göra det”, utbrister vår miljömedvetne vän, Monicas bror Anders från Stockholm om någon undrar.
“Vi måste ha torsk, folk frågar efter torsk”, säger försäljaren bekymrat och bedyrar att torska har rätt storlek.
Vi köper kolja och Anders anrättar en ljuvlig måltid på denna fina fisk. Filéerna in i ugnen med salt och citron, sås på vitt vin, kräm fräsch, gräslök, peppar, salt, riven färsk pepparot, ris, grönsallad, vitt vin och vatten. Hallon, jordgubbar, gräddglass till efterrätt.
Dagens låt: She’s a woman med Paul McCartney.
Dagens bok: Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov.
Dagens rätt: Chili con carne
Dagens väder: växlande molnighet och 20 grader varmt.

Rötterna höll på att gräva sig in i huset. Jag grävde upp trädet, högg av de tumstjocka rötterna och planterade trädet på slänten intill huset. Frågan är om det tar sig och vad det är för sorts träd. Nån som vet..?

Kärlek - ett fint ord. Kär-lek. Leken är kär. Jag har en kompis. Låt oss kalla honom för Jonas. Han har hittat tillbaka till sin gamla kärlek efter 30 år! Från den unga förälskelsen på nån grekisk ö, till oförhappandes plötsligt sammanträffande i Stockholm. Damen ifråga nysklid, på väg att fira med vänninor, hon frågar om inte Jonas vill följa med och fira. Jonas inga förbindelser, den gamla förälskelsen flammar upp igen och nu skall de unga (nåja) tu flytta ihop. Är det inte underbart? Ungefär hur svärmor hittade kärleken igen på ålderns höst. Hon i 80-årsåldern, änka efter avliden man, träffar en beundrare som stått och stampat i kulisserna i många år men nu vågar fram i ljuset. Kärlek, eller varm vänskap uppstår och de får några fina år tillsammans på ålderns höst. Nu är de båda borta men deras kärlek har format mycket av minnet hos oss som fortfarande är kvar på denna jord. Apropå kärlek. Monica och jag skall gifta oss i sommar. Efter snart 34 år tillsammans. Nu är det dags, nu är vi säkra på att vi träffat rätt. Nu vågar vi språnget, tar risken. För giftemål är inte en riskfri manifestation. Det gamla paret som hade varit ihop som förlovade i 50 år, gifte sig på ålderns höst. Efter bara tre månader begärde kvinnan skilsmässa. Orsak, mannen visade sidor som hon inte hade sett tidigare under förhållandet. “Han tog mig liksom för given”, sa gumman.

På morgonen hördes skallet. Det kom nerifrån Säveån. Grannens norska hund hade rymt igen. Rusat ned till ån och kastat sig i det strömma bruna vattnet. På bron stod några karlar och stirrade ned mot den frustande glada badande rödgula hunden som simmade fram och tillbaka i vattnet. Skallet kom då och då och hunden såg ut som den hade skitans roligt. Grannen hade en plan. Ned till brinken och hindra hunden från att ta sig upp och vila. "Vi låter den trötta ut sig helt enkelt," sa grannen. Sagt och gjort; vi var fyra som på glatta stenar, i sumpig strandmark, mellan nedfalna träd, vilda buskage rusade fram och tillbaka på åbrinken eller stranden. Det var bara hjulångaren som fattades, eller pråmen med en Huckleberry Finn, sittande med metspö i handen, pipa i munnen och halmhatt på huvudet, för att Säveån skulle förvandlas till Mississippi. Värmen var pressande, solen gassade, hunden badade och vi såg på. Ingen ville kasta sig i vattnet, annars hade det kanske gjort pinan kortare. I 45 minuter jagade vi hunden. Folk hade samlats på bron och åsåg dramat. Jycken blev allt tröttare och sökte sig mot land allt oftare. Till slut greppade grannens kompis hunden i nackhåret och drog upp den på säker plats, kopplade hunden. Hunden flämtade men verkade nöjd med sitt lilla äventyr. Märta, vår tredjedelsdalmatiner stod vid grinden och ville ut när jag kom upp till huset badandes i svett. Det blev en sväng. Märta har inga problem med Säveån. Är det varmt går hon i men svansen får inte bli blöt, så simma är det inte tal om.

Nu kanske ni undrar...Halloj Hakelius! Bruce Springsteen, vad är det för speciellt med honom? Tja, han kan glädje andra människor med musik, värdigt uppträdande och kärlek. Inte dåligt. Nån skev att Elvis förde in hjärtat i rockmusiken, Jerry-Lee underlivet, Bob Dylan intellektet, Little Richard vansinnet och Bruce Springsteen har alltihop. Nästan så att man hoppas på en reva i fasaden nångång. Ingen är ju perfekt, då är man inte mänsklig. Kanske är Springsteen omänsklig. Om solidaritet med sin hemstad och människorna där, vänligt uppträdande mot fansen och ett sjuhelvetes ös på scenen är omänskligt, ja, var då omänsklig Bruce. Igår på Ullevi bjöd han och E street band på en happening som skakade om arenakollossen återigen. Där har den legat nästan som i koma sen 2003 då Springsteen kanske gav sina allra bästa konsert i Sverige genom tiderna, vaknade Ullevi upp till tramset med Monster Jam, slumrade in igen med allsvensk fotboll men fylldes sen med kärlek, musik, passion och känslor. Nu kan semestern äntligen börja. Några ord om min gode vän Håkan Hermansson som cyklar från Karesuando till Lerum och skriver artiklar längs vägen. Du är makalös Håkan! Jag är både avundsjuk och imponerad. Nu är han äntligen hemma och vilar upp sig. Läs gärna hans blogg här bredvid.