November - en månad att förskjunka i
Solen skiner från en molnfri himmel. Mitt i november. Månad att försjunka i. Eftertankens kranka blekhet.
Frossa i att mörkret sänker sig och naturen lägger sig att vila. Men flugorna i köket ger sig inte. Vi har en mygga i sovrummet också. Jag har fått tre myggbett bara i november. Monica har klarat sig. ”Myggor gillar inte mitt blod”, säger Monica. Jag kliar mina bett.
Snart ett halvår sedan jag lämnade Kultur iväst och gick i pension. Jag börjar så sakta vänja mig vid ett långsammare liv och sovmorgnar.
Men det har snurrat på ganska bra ändå med konserter, biobesök, resor till Uppsala och Kroatien och Bosnien. Och alla simpass på Valhallabadet. Hel och ren är man i alla fall.
Planerar en julöl med kompisarna. Snart börjar julhysterin. Men några veckor till kan en njuta av lugnet och mörkret.
Ett minne att vårda ömt
Det var i början av juni 1959. Jag var åtta år. Solen sken från molnfri himmel. Jag hade just gått ut första klass i Sommarskolan i Biskopsgården i Göteborg.
Nu var jag, brorsan och pappa på väg till Ullevi för att se debyt i fotboll mellan IFK Göteborg och Örgryte IS. Vi höll på Öis i vår familj. Fyra av mina kusiner höll på IFK Göteborg.
Detta var det första derbyt på många år. Blåvitt var regerande mästare och Öis nyuppflyttade från division 1. Förväntningarna var enorma. Båda lagen var stjärnspäckade.
Publiktillströmningen var enorm. 52 194 passerade vändkorsen den vackra dagen. Rekordet står sig än.
Pappa hade kostym, vit skjorta, slips och bredbrättad hatt. Öis-nålen satt på kavajslaget. Vi var beredda.
Vi satt högt upp på den stora läktaren på sektion, exklusiv. Jag hade aldrig sett så mycket folk. Lite rädd var jag också. De flesta höll ju på Göteborgs-Kamraterna, som man sa på den tiden.
Men det släppte snart. Matchen var bra men inte så spännande. Öis vann med 3-0 och jag var lycklig. En tid efter det fick jag en Öis-tröja med snörlining i halsen och mamma sydde fast en nia på ryggen. Numret Agne Simonsson hade. Min första stora idol.
