Och regnet det bara öser ner
Jag har bara regn hos mig. Det strilar ner från en gråmelerad himmel. Ledig fredag. Väntan på, ja vadå, Godot?. Nej Valborgsmässoafton. Inte som förr när vi hade kalas för barn och vuxna på Erik Dahlbergsgatan och Landalabergen. Efter mat och god dryck gick vi ner till Terassgatan och frös. Kortegen kom sen nedför Viktor Rydbergsgatan med skrik och skratt. Alkoholhalten var hög och ibland blev procenten väl hög. Unga människor i ljusa vårkläder stapplade omkring med flaskor i händerna och vrålade öhhh.
Unga söta flickor gjorde det samma fast med ljusare röster.
Trängseln var enorm, trivseln hög, kylan bitande och hade vi otur och det hade vi ofta strilade ett iskallt regn över oss. Men vi stod tappert kvar med barn på axlarna och en stark längtan hem till en värmande brasa.
Unga söta flickor gjorde det samma fast med ljusare röster.
Trängseln var enorm, trivseln hög, kylan bitande och hade vi otur och det hade vi ofta strilade ett iskallt regn över oss. Men vi stod tappert kvar med barn på axlarna och en stark längtan hem till en värmande brasa.
Det mest förbjudna chockerar fortfarande
Läser nu Kerstin Thorvalls (1925-2010) självutlämnande bok "Det mest förbjudna" från 1976. Den ingår i en bokcirkel som jag är med i.
Jag tycker inte att jag är särskilt pryd eller lättchockad men herrejävlar vad intim hon är. Både psykiskt och fysiskt. Man anar en nästan desperata vilja att försöka förstå sitt eget handlande. Svek mot barnen, svek mot mannen, svek mot mamman, svek mot sig själv.
Allt bottnar (enligt Thorvall) i att hon egentligen inte borde finnas till. Hon var ett misstag. Hennes bipolära pappa och hennes bigotta och glädjelösa mamma fick henne av misstag. Det hände innan mamman fick reda på pappans psykiska sjukdom. Hon hörde också ett samtal där det slogs fast.
Mamma var sedan livrädd att flickan skulle få pappans sjukdom av utlevande både vad det gällde sex och alkohol.
Flickebarnet älskade sin varma känslofyllda pappa. Hon fick kramar och närhet och när pappan sen gick bort på ett sjukhem brast för dottern. Hon började hata sin mamma.
Kerstin (Anna i boken) blev ett rent och ordentligt barn ända upp i tonåren. Sen blev hon den oordentliga flickan och kvinnan. Allt för att revoltera mot sin mamma. Att inte tycka om sin mamma är det mest förbjudna.
Att ta hem sjaviga, slarviga, alkoholiserade män, försörja dem och älska med dem hejdlöst, vara beroende av det mest förbjudna beskrivs i denna oerhört starka bok.
Den fick ett hett mottagande när den kom på det så kallade frigjorda 1970-talet. Så frigjort var det nu inte och Kerstin Thorvall hudflängdes i pressen.
Jag tycker inte att jag är särskilt pryd eller lättchockad men herrejävlar vad intim hon är. Både psykiskt och fysiskt. Man anar en nästan desperata vilja att försöka förstå sitt eget handlande. Svek mot barnen, svek mot mannen, svek mot mamman, svek mot sig själv.
Allt bottnar (enligt Thorvall) i att hon egentligen inte borde finnas till. Hon var ett misstag. Hennes bipolära pappa och hennes bigotta och glädjelösa mamma fick henne av misstag. Det hände innan mamman fick reda på pappans psykiska sjukdom. Hon hörde också ett samtal där det slogs fast.
Mamma var sedan livrädd att flickan skulle få pappans sjukdom av utlevande både vad det gällde sex och alkohol.
Flickebarnet älskade sin varma känslofyllda pappa. Hon fick kramar och närhet och när pappan sen gick bort på ett sjukhem brast för dottern. Hon började hata sin mamma.
Kerstin (Anna i boken) blev ett rent och ordentligt barn ända upp i tonåren. Sen blev hon den oordentliga flickan och kvinnan. Allt för att revoltera mot sin mamma. Att inte tycka om sin mamma är det mest förbjudna.
Att ta hem sjaviga, slarviga, alkoholiserade män, försörja dem och älska med dem hejdlöst, vara beroende av det mest förbjudna beskrivs i denna oerhört starka bok.
Den fick ett hett mottagande när den kom på det så kallade frigjorda 1970-talet. Så frigjort var det nu inte och Kerstin Thorvall hudflängdes i pressen.
Man skall ju komma ihåg att detta är litteratur och allt kanske inte har hänt som Thorvall beskriver det. Men det är en modig bok. Kanske till och med en nödvändig bok. Thorvall skriver bra, inte utan en ibland drastisk och ibland mild humor.
