Vårljuset är här men över Saab råder mörker
När vårsolen lyser över och slänger sina gyllene strålar som reflekteras mot den vita snön, då känns livet trots allt ganska skönt.
Ty ljuset är människans bästa vän. Solen är dess ursprung.
Att ljuset kommer tillbaka till Norden är underbart och ger enegergi att ta fram i vardagsknoget.
Men de som går och våndas i Trollhättan och i övriga Sverige om vad framtiden bär med sig när det gäller bilindustrins framtid har svårt att glädjas över ljusets återkomst. De tänker på vad som händer om de blir arbetslösa. Hur skall lånet på huset kunna betalas?
Saab står inför hotet om nedläggning. General Motors som äger Saab vill göra som gökungen, kasta ut den lilla resursslukande lilleputten ur boet och gå vidare med Obama-pengar på den amerikanska marknaden.
Alliansregeringen med järnladyn Maud Olofsson i spetsen ställer krav på att GM tar sitt ägaransvar och vill ha en motpart, en ägare som långsiktigt skall lotsa Saab ut på vägen igen.
Det framstår som sympatiskt och klokt att inte slösa skattepengar på ett blödande företag. Men, vem hjälper arbetarna och underleverantörerna?
Vem tar vara på kompetensen, det tekniska kunnandet och de mänskliga resurserna? Skall regeringen bara sitta still i båten och se tusentals människor försakas?
När Carnegie och bankerna krisade därför de hade lånat ut på felaktiga premisser, ja då stod regeringen där med penningpungen i högsta hugg. Det gällde att hålla bonusprogrammen för cheferna vid liv.
Nu säger ju Saab att man har bra produkter i "pipeline" för att tala svenska. Att då lägga ned är resursslöseri. Men varför satsar inte då GM på det fantastiska programmet? Saab kan ju inte vara den dyraste prylen i vitrinskåpet hos jätten GM.
Framtiden för Saab ser mörk ut, tyvärr.
Som gammal volvoarbetare gör det mig ont. Det gick åt helvete för varven på 1970-talet och Nils G Usl..förlåt Åsling vräkte skattepengar över en tynande varvsindustri som inte fick några beställningar på båtar och det var nog mest bortkastat.
Därför tvekar regeringen om att stödja Saab fullt ut. Inte mycket att säga om.
Det pågår ett cyniskt spel om människors arbeten. Jag vet hur det känns eftersom jag var med när tidningen Arbetet lades ned 2000. Den gången var det Socialdemokratiska partiet som ville bli av med tidningen. Det sköttes verkligen inte snyggt .
Så gick det som det gick i valet också. Borgarpressen sätter dagordningen och välfärdsbygget Sverige monteras ned i snabb takt.
Ty ljuset är människans bästa vän. Solen är dess ursprung.
Att ljuset kommer tillbaka till Norden är underbart och ger enegergi att ta fram i vardagsknoget.
Men de som går och våndas i Trollhättan och i övriga Sverige om vad framtiden bär med sig när det gäller bilindustrins framtid har svårt att glädjas över ljusets återkomst. De tänker på vad som händer om de blir arbetslösa. Hur skall lånet på huset kunna betalas?
Saab står inför hotet om nedläggning. General Motors som äger Saab vill göra som gökungen, kasta ut den lilla resursslukande lilleputten ur boet och gå vidare med Obama-pengar på den amerikanska marknaden.
Alliansregeringen med järnladyn Maud Olofsson i spetsen ställer krav på att GM tar sitt ägaransvar och vill ha en motpart, en ägare som långsiktigt skall lotsa Saab ut på vägen igen.
Det framstår som sympatiskt och klokt att inte slösa skattepengar på ett blödande företag. Men, vem hjälper arbetarna och underleverantörerna?
Vem tar vara på kompetensen, det tekniska kunnandet och de mänskliga resurserna? Skall regeringen bara sitta still i båten och se tusentals människor försakas?
När Carnegie och bankerna krisade därför de hade lånat ut på felaktiga premisser, ja då stod regeringen där med penningpungen i högsta hugg. Det gällde att hålla bonusprogrammen för cheferna vid liv.
Nu säger ju Saab att man har bra produkter i "pipeline" för att tala svenska. Att då lägga ned är resursslöseri. Men varför satsar inte då GM på det fantastiska programmet? Saab kan ju inte vara den dyraste prylen i vitrinskåpet hos jätten GM.
Framtiden för Saab ser mörk ut, tyvärr.
Som gammal volvoarbetare gör det mig ont. Det gick åt helvete för varven på 1970-talet och Nils G Usl..förlåt Åsling vräkte skattepengar över en tynande varvsindustri som inte fick några beställningar på båtar och det var nog mest bortkastat.
Därför tvekar regeringen om att stödja Saab fullt ut. Inte mycket att säga om.
Det pågår ett cyniskt spel om människors arbeten. Jag vet hur det känns eftersom jag var med när tidningen Arbetet lades ned 2000. Den gången var det Socialdemokratiska partiet som ville bli av med tidningen. Det sköttes verkligen inte snyggt .
Så gick det som det gick i valet också. Borgarpressen sätter dagordningen och välfärdsbygget Sverige monteras ned i snabb takt.
Ingemar Johansson var folkhemsdrömmen
Ingemar “Ingo” Johansson död vid 76 års ålder.
Mannen med den raka vänstern, stenhårda högern och det charmiga lite sneda leendet har somnat in för gott.
När Ingemar Johansson slog ut regerande mästaren Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York den där juninatten 1959 var jag åtta år. Vi var i sommarhuset i Åsa. Pappa ställde klockan på ringning. Han hade laddat upp med både det ena och det andra. Alla var vakna i husen runt omkring. Solen var på väg upp igen, klockan var lite drygt tre på natten.
Det var en ljum natt, denna getingsommar 1959. Folkhemmet har väl aldrig varit ljuvligare. Framtidstro rådde, människor hade jobb. Folk hade råd att investera i en bil, ett eget boende, ett eget hem. Solen lyste över alla.
Alla fönster stod på vid gavel i sommarnatten och när radion skrek ut att Sverige har fått en ny världsmästare jublade alla rakt ut i den fina svenska sommarnatten. Vi stod på toppen. Se filmen Lasse Hallströms film “Mitt liv som hund”.
Året innan, 1958, hade Sverige blivit silvermedaljörer i fotboll genom att förlora mot Brasilien på Råsunda med 5-2.
Ett av målen gjordes av Agne Simonsson som också dominerade derbyt 1959 när nyuppflyttade Örgryte IS besegrade IFK Göteborg på Nya Ullevi med 3-0 inför rekordpubliken 52 194 åskådare.
Att jag nämner Agne Simonsson beror på att han fick Svenska Dagbladets Bragdguld 1959. Samma år som Ingo blev världsmästare i tungviktsboxning.
Varför i hela friden då, undrar man ju? Agne gjorde två mål när Sverige besegrade England i fotboll på Wembley med 3-2. Det hade aldrig hänt tidigare.
Agne var stor, en av de allra största svenska fotbollsspelarna genom tiderna. Bara Gunnar Nordhal och Gunnar Gren kan konkurrera i mina ögon.
Men att Ingemar Johansson som svarat för den största bragden i svensk idrottshistoria inte fick nåd inför Svenska Dagbladets jury är skandal. Skämmes ta mig fan kollegor i huvudstan!
Jag sålde chocklad på Nya Ullevi på 1960-talet. Jag såg Sverige-Brasilien inför VM 1966, speedwaygalor med Owe Fundin och Anders Michanek, skridsko-VM och EM med Johnny Nilsson, Göran Claesson, Ard Schenk, Jan Bols, Kees Veerkerk, Kuppern Johansen och allt vad de hette.
Det var en fin men lite kylig augustikväll på Nya Ullevi 1966 när Sonny Liston mötte Amos Johnson i en gala. Chockladförsäljningen gick lysande. Galan hade många fina namn som Bosse Högberg, Bosse Pettersson, Lennart Risberg, Tom Bogs med flera. Huvudnumret var dock Listons match. Liston såg grym ut och var grym. Det var en gåta att han fick stryk två gånger av Muhammad Ali (då Cassius Clay), tyckte man då.
När galan var över gick jag ner till ringen som var placerad på Ullevis gräsmatta såg jag en syn. Ringgolvet eller canvasen som de säger, var täckt med blod och andra exkrementer. Det luktade svett och avföring och det gick upp för mig att boxning kanske alltid inte var så tjusig. I alla fall inte när man kom tillräckligt nära.
Sen den där skrönan om hur Ingo ville ha en fjärdedel istället för en tredjedel om han skulle gå upp i ringen igen.
Det var Bosse Parnevik som hade med det i en revy på Trädgår´n i Göteborg.
På natten träffades Ingo och Parnevik av en händelse på nattklubben Yaki Da och Ingo var sur. “Du din jävla buktalare, vad snackar du för skit om mig”, sa Ingo som sen lugnade ned sig och de blev polare.
Ingemar Johansson var tydligen en go gubbe och såna kan vi inte få för många av. Tyvärr har en till gått ur tiden. Men minnena lever kvar.
