Det lider mot höst och vi med den
Löven faller virvlande mot marken. Gula, röda, rostfärgade går de mot döden i denna höstens tid.
Tid för eftertanke, reflektion och arbete. En fin tid, tycker jag. Jag har alltid gillat hösten. En torr årstid fylld av aktiviteter men också av kura skymningsläge.
Var på bokmässan torsdag och fredag och den är verkligen sanslös. Helt plötsligt var jag nära att krocka med kronprinsessan Viktoria, utanför presscentret. Plötsligt stod jag öga mot öga med Herman Lindqvist och bakom mig gick Leif Pagrotsky och pratade i mobiltelefon. Heja Öis, sa jag tyst och han nickade uppskattande.
Stötte ihop med Leif "Fredagsmys” Wilehag och pratade skit en stund. Lyssna på hans två timmar långa show på radio Partille 88.00 megahertz. Bästa förfesten till helgen med massor med go musik i min smak.
Carin och hennes lilla Nike var både roligt och överraskande att möta.
Det myllrar av liv på mässan. På vägen dit såg Zandra och jag Plura som sakta skred mot mässan i hårtofs och gällivarehäng. En man som varit med om mycket men verkar trivas med tillvaron. Hans bok är Resa genom ensamheten är suverän. Vi är lika gamla, jag och Per Malte Lennart Jonsson som Plura egentligen heter. Vi åldras som finare viner.
Jag läser Kicki och Lasse av Peter Kihlgård, en relationsroman, skriven på ett vackert språk. Drömmar, kärlek, passion, liv och död i en salig blandning.
Nu sitter jag uppe i arbetsrummet. Solen flödar över nejden. Vår hund Märta rullar sig på gräsmattan. Mogna äpplen klonkar ned i gräset och blir till föda för fåglarna.
Det har flytta in vildkaniner i vår trädgård. I Madde grönsaksland har de grävt gångar. Jag ser en varje morgon när jag skall gå till jobbet. Han/hon sitter på gräsmattan och äter, ja, gräs antar jag.
Kaniner ynglar av sig sägs det så nu har vi raserat gångarna och försöker skrämma bort kaninerna varje gång vi ser dem.
I början var det sött med kaninerna, nu vill vi bli av med dem. Varför vet jag egentligen inte. Kanske äter de upp oss alla och blir stora som jättar.
Det lilla varvet nere vid Säveån, jag kan se det från mitt fönster på övervåningen, håller på att samla upp sina båtar och lägga dem på land med skynke över.
En jättekran är därnere och lyfter båtar så det står härliga till. Ett sånt uttryck!
Nu skall jag ut en sväng med Märta. Det biter lite lätt i höstvinden när vi gå på promenaden, min hund och jag.
Dagens låt: Går på promenaden - Ulf Lundell
Dagens rätt: Kokt fisk med citronsås.
Dagens bok: Kicki och Lasse - Peter Kihlgård
Tid för eftertanke, reflektion och arbete. En fin tid, tycker jag. Jag har alltid gillat hösten. En torr årstid fylld av aktiviteter men också av kura skymningsläge.
Var på bokmässan torsdag och fredag och den är verkligen sanslös. Helt plötsligt var jag nära att krocka med kronprinsessan Viktoria, utanför presscentret. Plötsligt stod jag öga mot öga med Herman Lindqvist och bakom mig gick Leif Pagrotsky och pratade i mobiltelefon. Heja Öis, sa jag tyst och han nickade uppskattande.
Stötte ihop med Leif "Fredagsmys” Wilehag och pratade skit en stund. Lyssna på hans två timmar långa show på radio Partille 88.00 megahertz. Bästa förfesten till helgen med massor med go musik i min smak.
Carin och hennes lilla Nike var både roligt och överraskande att möta.
Det myllrar av liv på mässan. På vägen dit såg Zandra och jag Plura som sakta skred mot mässan i hårtofs och gällivarehäng. En man som varit med om mycket men verkar trivas med tillvaron. Hans bok är Resa genom ensamheten är suverän. Vi är lika gamla, jag och Per Malte Lennart Jonsson som Plura egentligen heter. Vi åldras som finare viner.
Jag läser Kicki och Lasse av Peter Kihlgård, en relationsroman, skriven på ett vackert språk. Drömmar, kärlek, passion, liv och död i en salig blandning.
Nu sitter jag uppe i arbetsrummet. Solen flödar över nejden. Vår hund Märta rullar sig på gräsmattan. Mogna äpplen klonkar ned i gräset och blir till föda för fåglarna.
Det har flytta in vildkaniner i vår trädgård. I Madde grönsaksland har de grävt gångar. Jag ser en varje morgon när jag skall gå till jobbet. Han/hon sitter på gräsmattan och äter, ja, gräs antar jag.
Kaniner ynglar av sig sägs det så nu har vi raserat gångarna och försöker skrämma bort kaninerna varje gång vi ser dem.
I början var det sött med kaninerna, nu vill vi bli av med dem. Varför vet jag egentligen inte. Kanske äter de upp oss alla och blir stora som jättar.
Det lilla varvet nere vid Säveån, jag kan se det från mitt fönster på övervåningen, håller på att samla upp sina båtar och lägga dem på land med skynke över.
En jättekran är därnere och lyfter båtar så det står härliga till. Ett sånt uttryck!
Nu skall jag ut en sväng med Märta. Det biter lite lätt i höstvinden när vi gå på promenaden, min hund och jag.
Dagens låt: Går på promenaden - Ulf Lundell
Dagens rätt: Kokt fisk med citronsås.
Dagens bok: Kicki och Lasse - Peter Kihlgård
Its takes a fool to remain sane
Jag återkommer till arbetsmarknaden som fast anställd igen. Efter åtta år som frilansare men också med en mängd kurser, studier och andra kosmetiska inslag, har jag nu efter två års plusjobb fått erbjudande om fast tjänst.
Det är ju positivt. Att få ingå i ett socialt sammanhang som fullvärdig medlem efter att ha varit en "hang around" ett tag. En prospect.
Jag måste säga att jag är både glad och lättad. In i ekorrhjulet igen! Skönt att få tjäna lite pengar igen även om det absolut inte ha gått någon nöd på mig under de här "barkbrödsåren".
Jag har hållit humöret uppe genom hela resa även om det varit lite upp och ned.
Positivism. Märkligt ord. Förkastar metafysiska spekulationer och grundar sig på fakta och erfarenhet av relationer.
Att vara positiv: befordrande, jakande, gillande. Ha ett positivt sinnelag är den enda intelligenta hållningen enligt vissa filosofer.
Möter man negativa, sura, bittra människor skall man tacka och ta emot för att man fick chansen att utvecklas genom att tackla deras förhållningssätt.
Vad flummar han om nu, undrar ni kanske. Jag har funderat mycket på hur en trevligt ton, ett bra bemötande, ett positivt uppträdande ofta visar vägen till konstruktiva lösningar eller stämningar. Befordrar kretaivitet.
Det är absolut inte detsamma som kravlöshet eller slapphet. Man kan ge oerhörd kritik på ett vänligt sätt, så att det fastnar på plåten så att säga. Man behöver inte hånflinande glida genom tillvaron. Det kan finnas motståndets estetik också.
Fråga Ulf Elving, som är en utmärkt intervuare utan att vara aggressiv eller påträngande. Att skapa förtroende ger lösningar, andra ingångar, ett öppnare sinnelag. Med ett avväpnande leende och sametslen stämma ställer Elving de mest infana frågår. Försåtligt ja, men också med respekt och integritet.
Det har jag försökt att ta fasta på. Redan som liten sa mina föräldrar: Lars är alltid så glad.
Som när jag kom hem efter att ha ramlat i en cementblandare och hade cement i ögon, öron, hår och hela mig. Man kunde byggt ett litet hus av mig.
Då, i förnedringens hemkomst sjöng jag; "En gång vi seglar i hamn" och tog udden av eventuellt klander.
Kan man lära sig att vara glad och positiv? Kanske, det är mycket möjligt att positivt tänkande kan indoktrinera till ett positivt uppträdande.
Jag tror emellertid att en inre grundsyn som formats genom att man blivit sedd och bekräftad som ung, ger den trygga grund att stå på som behövs för att hålla humöret uppe i en föränderlig värld. Tydliga spelregler och värmande famnar ger styrka.
Ett påklistrat, flåshurtigt sätt skrämmer mer än attraherar.
Balans är nyckelordet. Ödmjukt likaså. Det kunde varit värre, som Anton Glanzelius säger i Mitt liv som hund.
Att bara vara glad över att finnas till. Det finns människor som gått på såna minor i livet att man undrar över hur de orkar att leva vidare. Men ändå nästan tackar för att olyckorna har öppnat ögonen på dem.
Sen finns det människor som är bittra och oundsamma trots att de har allt. Återfinnes ofta på högerkanten i kringgärdade områden med taggtråd, höga häckar eller murar men med god ekonomisk standard. Ofta ärvda pengar.
Dessa människer skriver protestlistor när de planeras vårdboende i området. Dessa människor ondgör sig över brottsligheten, samtidigt som de har svart städhjälp. Dessa stackars segregerade människar är bara nöjda tillsammans med likasinnade, då de gemensamt får sin världsbild bekräftad. Bakom de höga murarna, med cocktailglaset i handen finns en bisarr värld. Ödmjukhet, icke!
Men jag är glad för att vädret är fint, Johan har fått jobb i Sverige, visserligen i Stockholm men ändå, vi är alla friska, jag har lämnat blod och Örgryte leder serien.
Dagens låt. You made me so very happy - Blood Sweat and Tears.
Dagens rätt: Fläskkotletter.
Dagens bok: Diktsamling av Bruno K Öijer. K står för Kenneth. Är det inte gulligt?
Dagens citat: Fuck art lets dance
Det är ju positivt. Att få ingå i ett socialt sammanhang som fullvärdig medlem efter att ha varit en "hang around" ett tag. En prospect.
Jag måste säga att jag är både glad och lättad. In i ekorrhjulet igen! Skönt att få tjäna lite pengar igen även om det absolut inte ha gått någon nöd på mig under de här "barkbrödsåren".
Jag har hållit humöret uppe genom hela resa även om det varit lite upp och ned.
Positivism. Märkligt ord. Förkastar metafysiska spekulationer och grundar sig på fakta och erfarenhet av relationer.
Att vara positiv: befordrande, jakande, gillande. Ha ett positivt sinnelag är den enda intelligenta hållningen enligt vissa filosofer.
Möter man negativa, sura, bittra människor skall man tacka och ta emot för att man fick chansen att utvecklas genom att tackla deras förhållningssätt.
Vad flummar han om nu, undrar ni kanske. Jag har funderat mycket på hur en trevligt ton, ett bra bemötande, ett positivt uppträdande ofta visar vägen till konstruktiva lösningar eller stämningar. Befordrar kretaivitet.
Det är absolut inte detsamma som kravlöshet eller slapphet. Man kan ge oerhörd kritik på ett vänligt sätt, så att det fastnar på plåten så att säga. Man behöver inte hånflinande glida genom tillvaron. Det kan finnas motståndets estetik också.
Fråga Ulf Elving, som är en utmärkt intervuare utan att vara aggressiv eller påträngande. Att skapa förtroende ger lösningar, andra ingångar, ett öppnare sinnelag. Med ett avväpnande leende och sametslen stämma ställer Elving de mest infana frågår. Försåtligt ja, men också med respekt och integritet.
Det har jag försökt att ta fasta på. Redan som liten sa mina föräldrar: Lars är alltid så glad.
Som när jag kom hem efter att ha ramlat i en cementblandare och hade cement i ögon, öron, hår och hela mig. Man kunde byggt ett litet hus av mig.
Då, i förnedringens hemkomst sjöng jag; "En gång vi seglar i hamn" och tog udden av eventuellt klander.
Kan man lära sig att vara glad och positiv? Kanske, det är mycket möjligt att positivt tänkande kan indoktrinera till ett positivt uppträdande.
Jag tror emellertid att en inre grundsyn som formats genom att man blivit sedd och bekräftad som ung, ger den trygga grund att stå på som behövs för att hålla humöret uppe i en föränderlig värld. Tydliga spelregler och värmande famnar ger styrka.
Ett påklistrat, flåshurtigt sätt skrämmer mer än attraherar.
Balans är nyckelordet. Ödmjukt likaså. Det kunde varit värre, som Anton Glanzelius säger i Mitt liv som hund.
Att bara vara glad över att finnas till. Det finns människor som gått på såna minor i livet att man undrar över hur de orkar att leva vidare. Men ändå nästan tackar för att olyckorna har öppnat ögonen på dem.
Sen finns det människor som är bittra och oundsamma trots att de har allt. Återfinnes ofta på högerkanten i kringgärdade områden med taggtråd, höga häckar eller murar men med god ekonomisk standard. Ofta ärvda pengar.
Dessa människer skriver protestlistor när de planeras vårdboende i området. Dessa människor ondgör sig över brottsligheten, samtidigt som de har svart städhjälp. Dessa stackars segregerade människar är bara nöjda tillsammans med likasinnade, då de gemensamt får sin världsbild bekräftad. Bakom de höga murarna, med cocktailglaset i handen finns en bisarr värld. Ödmjukhet, icke!
Men jag är glad för att vädret är fint, Johan har fått jobb i Sverige, visserligen i Stockholm men ändå, vi är alla friska, jag har lämnat blod och Örgryte leder serien.
Dagens låt. You made me so very happy - Blood Sweat and Tears.
Dagens rätt: Fläskkotletter.
Dagens bok: Diktsamling av Bruno K Öijer. K står för Kenneth. Är det inte gulligt?
Dagens citat: Fuck art lets dance
Det är kort mellan liv och död
Nu flög en liten fågel in i vårt köksfönster med stor kraft. Den satt nedanför, svårt chockad. Monica plockade upp fågeln varsamt i handen och där la den sig tillrätta.
Nu ligger den på en handduk på altanen och vilar. Frågan är om den klarar sig.
Det är kort mellan liv och död.
Tanken kommer då på vad som ger liv och inspiration. Hur formas ett intresse och vad hämtar man näring ur.
Mina inspirationskällor när jag var ung var många, framför allt hämtade jag dem från musiken och litteraturens värld.
Min bild av omvärlden började tidigt med att jag från sängen blickade upp mot mina föräldrars ansikten som fångullade och jollrade med mig. Men jag begrep tidigt att världen var större än så.
Jag minns musiken som strömmade ur den stora möbeln av trä som kallade radiomottagaren som tronade i bokhyllan. Det var mest klassiskt, såsom Hugo Alfvén, Peterson-Berger och Grieg. Lars-Erik Larsson ”Pastoralsvit” blev jag tidigt begeistrad av. ”Moldau” av Bedrich Smetana var också en favorit i barnaår och är det än idag. Och så Gitte Henning förstås. Det kan väl inte jag rå för? Sen kom Beatles och ändrade på allt men då var jag i målbrottet och det är en helt annan historia.
Mamma läste Kalle Anka & co för mig tidigt och jag tittade på bilderna. Jag lärde mig snabbt hela tidningen utantill och när mamma eller pappa försökte fuska genom att upprepa redan sagda textbubblor protesterade jag omedelbart och som straff gjorde jag kringsvängen på mattan i sovrummet om och om igen. Jag följde det komplicerade mönstret på mattan tills mamma fick spader och höll på att somna sittandes.
Tv:n kom i mitten av 50-talet och jag låg bakom soffan, mina föräldrar ovetandes och såg familjen Robinson som flyttade ifrån Storbritannien till någon karibisk ö. Nån som kommer ihåg den? En scen handlade om hur en liten pojke förirrar sig in i en mörk grotta och där vimlar det av skorpioner. De klättrade överallt och spindelnäten växte överallt i den mörka och trånga grottan. Till slut anföll de äckliga och dödligt farliga spindlarna och pojken blev stungen men klarar sig. Vilken dramatik i den svartvita tv:n!
När det gäller litteraturen så började det med Enid Blytons ”Fem”-böckerna. De slukade jag och mös åt pojkflickan Georgina och de andra när de löste mysterier på den engelska landsbygden. Även Hemliga sjuan var en favorit och jag såg deras sunkiga tillhåll för mina inre ögon.
Sen blev det Walt Slade och Bill och Ben-böcker. Inte mycket att ha men visst kunde man känna respekt för en man som kan rulla en cigg med bara en hand, samtidigt som han rider sin häst.
Biggles var en tidig favorit, framför allt för de exotiska miljöerna. favoriten var Biggles i Söderhavet. Biggles och den svarte rövaren tyckte jag också om, men insåg snart att den var svårt rasistisk. Att Biggles var dålig litteratur fick jag veta när jag var på ett seminarium och Marianne von Baumgarten fnös när Lars Hesslind berättade om hur spännande Biggles var i hans ungdom.
– Bra att unga läser, sa Hesslind.
– Dåligt, dåligt. dåligt, väste Baumgarten.
James Fenimore Coopers Den siste mohikanen grep tag. Jag följde de vackra kvinnorna Cora och Alice genom skogen, ledsagade av den engelske officeren Duncan Heyward och stigfinnarna Falköga, eller var det Hököga, och Uncas. I vassen lurade den onskefulle Magua. Jag slukade halva boken julafton 1966 och resterande halvan under juldagen. Jag tror inte att jag åt överhuvudtaget och det var ovanligt för mig redan på den tiden.
Edward Ellis Hjortfot, Karl May, Mark Twain - Huckleberry Finn och Tom Sayer, Robert Louis Stevensons Skattkammarön var oerhört fascinerande med enbente John Long Silver, Kapten Jim och Ben Gunn, skeppet, äventyret.
En annan britt som jag fann läsvärd var Daniel Defoe. Hans Robinson Crusoe handlar om en man som spolas upp på en öde ö när båten han färdas på förliser. Hur denne man sedan klarar att överleva på denna ö och hålla sitt sinne klart gör läsningen mödan värd. Defoe beskriver hur människan klarar att bemästra naturen och överleva trots små resurser. Visserligen med lite hjälp från vänner. Fredag gör Robinson sällskap, de blir vänner och räddas båda två så småningom.
Jag läste Charles Dickens, både David Copperfield och Oliver Twist. Jag kommer inte ihåg om jag orkade igenom Lysande Utsikter om Pips vedermödor och metamorfors från rik och ytlig till fattig men hederlig arbetare. Genomgående för Dickens är hans kritiska öga mot det engelska klassamhället. Dickens blottlägger häpnadsväckande miljöer och grymma villkor i det England som en gång var ett imperium.
Gullivers resor läste jag med förtjusning. Misantropen Swift var irländare som flydde till London. Han blev dock sedemera domprost i S:t Patricks i Dublin. Han ville med Gullivers resor och lilleputtarnas behandling av jätten Gulliver visa på männskors dumhet och grymhet.
Jag kan inte säga att jag alltid förstod vad jag läste och jag vet inte vad all läsning har satt för spår i mig. Men kul och spännande var det att bygga upp bilder i huvudet med hjälp av ord på papper.
Långt före datorns tid.
När jag kom i skolåldern och bokbussen kom till vårt lilla förortstorg i Göteborg var det med vördnad som jag steg upp för de utfällda metalltrapporna och äntrade bussens inre. Väggarna var klädda med bokryggar. Hela bussen var fylld av förväntan, längtan och så doften, lukten av böcker fyllde mina näsborrar och jag drog in doften med välbehag. Ut tumlade man sen med en kasse böcker. Snabbt hem och läsa...
Böcker, litteratur har följt mig genom åren och jag kan inte tänka mig att lägga mig och sova utan att först ha läst några sidor ur en bok.
Boken är ett sällskap, en nödvändigt gott, ett livsellexir för mig. Lika viktigt som musik, film, sport och annan kultur.
Nu kniper den lilla fågeln med klorna och rör vingarna. Den har förmodligen fått en hjärnskakning och håller antingen på att dö eller överleva.
Dagens låt: Flickan och kråkan - Mikael Wiehe
Dagens bok: Birdy av Wiliam Wharton
Dagens rätt: Fisksuffle
Dagens ord: Det är kort mellan sommarens fuktiga värme och höstens krispiga kyla.
Nu ligger den på en handduk på altanen och vilar. Frågan är om den klarar sig.
Det är kort mellan liv och död.
Tanken kommer då på vad som ger liv och inspiration. Hur formas ett intresse och vad hämtar man näring ur.
Mina inspirationskällor när jag var ung var många, framför allt hämtade jag dem från musiken och litteraturens värld.
Min bild av omvärlden började tidigt med att jag från sängen blickade upp mot mina föräldrars ansikten som fångullade och jollrade med mig. Men jag begrep tidigt att världen var större än så.
Jag minns musiken som strömmade ur den stora möbeln av trä som kallade radiomottagaren som tronade i bokhyllan. Det var mest klassiskt, såsom Hugo Alfvén, Peterson-Berger och Grieg. Lars-Erik Larsson ”Pastoralsvit” blev jag tidigt begeistrad av. ”Moldau” av Bedrich Smetana var också en favorit i barnaår och är det än idag. Och så Gitte Henning förstås. Det kan väl inte jag rå för? Sen kom Beatles och ändrade på allt men då var jag i målbrottet och det är en helt annan historia.
Mamma läste Kalle Anka & co för mig tidigt och jag tittade på bilderna. Jag lärde mig snabbt hela tidningen utantill och när mamma eller pappa försökte fuska genom att upprepa redan sagda textbubblor protesterade jag omedelbart och som straff gjorde jag kringsvängen på mattan i sovrummet om och om igen. Jag följde det komplicerade mönstret på mattan tills mamma fick spader och höll på att somna sittandes.
Tv:n kom i mitten av 50-talet och jag låg bakom soffan, mina föräldrar ovetandes och såg familjen Robinson som flyttade ifrån Storbritannien till någon karibisk ö. Nån som kommer ihåg den? En scen handlade om hur en liten pojke förirrar sig in i en mörk grotta och där vimlar det av skorpioner. De klättrade överallt och spindelnäten växte överallt i den mörka och trånga grottan. Till slut anföll de äckliga och dödligt farliga spindlarna och pojken blev stungen men klarar sig. Vilken dramatik i den svartvita tv:n!
När det gäller litteraturen så började det med Enid Blytons ”Fem”-böckerna. De slukade jag och mös åt pojkflickan Georgina och de andra när de löste mysterier på den engelska landsbygden. Även Hemliga sjuan var en favorit och jag såg deras sunkiga tillhåll för mina inre ögon.
Sen blev det Walt Slade och Bill och Ben-böcker. Inte mycket att ha men visst kunde man känna respekt för en man som kan rulla en cigg med bara en hand, samtidigt som han rider sin häst.
Biggles var en tidig favorit, framför allt för de exotiska miljöerna. favoriten var Biggles i Söderhavet. Biggles och den svarte rövaren tyckte jag också om, men insåg snart att den var svårt rasistisk. Att Biggles var dålig litteratur fick jag veta när jag var på ett seminarium och Marianne von Baumgarten fnös när Lars Hesslind berättade om hur spännande Biggles var i hans ungdom.
– Bra att unga läser, sa Hesslind.
– Dåligt, dåligt. dåligt, väste Baumgarten.
James Fenimore Coopers Den siste mohikanen grep tag. Jag följde de vackra kvinnorna Cora och Alice genom skogen, ledsagade av den engelske officeren Duncan Heyward och stigfinnarna Falköga, eller var det Hököga, och Uncas. I vassen lurade den onskefulle Magua. Jag slukade halva boken julafton 1966 och resterande halvan under juldagen. Jag tror inte att jag åt överhuvudtaget och det var ovanligt för mig redan på den tiden.
Edward Ellis Hjortfot, Karl May, Mark Twain - Huckleberry Finn och Tom Sayer, Robert Louis Stevensons Skattkammarön var oerhört fascinerande med enbente John Long Silver, Kapten Jim och Ben Gunn, skeppet, äventyret.
En annan britt som jag fann läsvärd var Daniel Defoe. Hans Robinson Crusoe handlar om en man som spolas upp på en öde ö när båten han färdas på förliser. Hur denne man sedan klarar att överleva på denna ö och hålla sitt sinne klart gör läsningen mödan värd. Defoe beskriver hur människan klarar att bemästra naturen och överleva trots små resurser. Visserligen med lite hjälp från vänner. Fredag gör Robinson sällskap, de blir vänner och räddas båda två så småningom.
Jag läste Charles Dickens, både David Copperfield och Oliver Twist. Jag kommer inte ihåg om jag orkade igenom Lysande Utsikter om Pips vedermödor och metamorfors från rik och ytlig till fattig men hederlig arbetare. Genomgående för Dickens är hans kritiska öga mot det engelska klassamhället. Dickens blottlägger häpnadsväckande miljöer och grymma villkor i det England som en gång var ett imperium.
Gullivers resor läste jag med förtjusning. Misantropen Swift var irländare som flydde till London. Han blev dock sedemera domprost i S:t Patricks i Dublin. Han ville med Gullivers resor och lilleputtarnas behandling av jätten Gulliver visa på männskors dumhet och grymhet.
Jag kan inte säga att jag alltid förstod vad jag läste och jag vet inte vad all läsning har satt för spår i mig. Men kul och spännande var det att bygga upp bilder i huvudet med hjälp av ord på papper.
Långt före datorns tid.
När jag kom i skolåldern och bokbussen kom till vårt lilla förortstorg i Göteborg var det med vördnad som jag steg upp för de utfällda metalltrapporna och äntrade bussens inre. Väggarna var klädda med bokryggar. Hela bussen var fylld av förväntan, längtan och så doften, lukten av böcker fyllde mina näsborrar och jag drog in doften med välbehag. Ut tumlade man sen med en kasse böcker. Snabbt hem och läsa...
Böcker, litteratur har följt mig genom åren och jag kan inte tänka mig att lägga mig och sova utan att först ha läst några sidor ur en bok.
Boken är ett sällskap, en nödvändigt gott, ett livsellexir för mig. Lika viktigt som musik, film, sport och annan kultur.
Nu kniper den lilla fågeln med klorna och rör vingarna. Den har förmodligen fått en hjärnskakning och håller antingen på att dö eller överleva.
Dagens låt: Flickan och kråkan - Mikael Wiehe
Dagens bok: Birdy av Wiliam Wharton
Dagens rätt: Fisksuffle
Dagens ord: Det är kort mellan sommarens fuktiga värme och höstens krispiga kyla.
