BREDSIDA

Såg fick man äntligen se honom, en levande legend på en scen i Göteborg.

Paul Simon äntrade scenen 20 minuter efter åtta i lördags kväll. Då hade hans snortajta niomannaband stunsat igång ett calypsoinspirerat gung. Farbror Paul joggade upp på scenen på pigga små ben och började dansa och spela luftgitarr och var allmänt uppsluppen. Det satte stämningen för kvällen som blev varm, tempofylld, varierad och alldeles underbar.

När Me and Julio down by the schoolyard bubblade igång föll tårarna på mina kinder. En rysning av välbehag gick genom min kropp. Svår känsla att beskriva men jag var lycklig och fullständigt närvarande. När sen den åldrande, smale basisten gick fram till micken och berättade en historia och sen efter en à capella-sång smattrat iväg introt till Diamonds of the sols of her shoes var lyckan fullständig. Ett fullsatt Scandinavium kom på fötter och det blev grisfest-stämning av finare boquet. Sen gled låten över i You can call me Al. Bara Chevy Chase fattades. Scandinavium dansade och log. Jag var 35 igen...

Jag kommer ihåg när jag köpte Bridge over truble water på Waidele 1969. Den skivan spelades oavbrutet i mitt ungdomsrum på Vårvädersgatan i Biskopsgården. Till och med morsan diggade.

Mandomsprovet kom några år tidigare med Ms Robinson som musikalisk höjdpunkt.

Simon&Garfunkel var ett vinnande musikaliskt koncept på 1960-talet.

Mitt starkaste minne av Paul Simon är ändå framträdandet i Zimbabwe för frigivandet av Nelson Mandela 1989. Med albumet Graceland i ryggen presterade Paul Simon en makalös musikalisk uppvisning tillsammans med bland andra Miriam Makeba och Ladysmith black Mombasa.

Paul Simon är ju en världsmusiker som influerats av toner från världens alla hörn. El condor Pasa från Anderna i Peru, blues, rock, afrikanska rytmer, pop, country, you namn it.

Avslutningen med The Boxer och Sounds of Silence satte pricken över i.

Jaha, vad skall man nu se fram emot? Willie Nelson och Aretha Franklin skulle vara mumma.

 

Var på Stadsmuseet i Göteborg och såg utställningen Göteborgs musikliv 1955-2018. Vilken nostalgitrip!

Sonya Hedenbratt, Jan Johansson, Bengt Hallberg, Ronnie Hartley, Rune Gustafsson från jazzvärlden till Håkan Hellström. Gå gärna, väl värt ett besök.

Jazzeran var före min tid men jag minns musiken och namnen.

Klubbarna, Que Club, Gustavus Adolphus, 007, Globe, Pop Inn, Club Academ, Club Inca, Klubb Karl, Gröna Svanen, Nefertiti, Sprängkullen, Hagahuset, Storstugan, 1789, Rondo och Vågen för att bara nämna några lokus man frekventerat.

Kravaller på Götaplatsen. Sisker och böss. Mods och raggare. Rock och Pop, Punkare och Hiphopare. Blues och Funk. Streaplers med Little Gert Lengstrand, Spotnics med Bosse Winberg, Flamingokvintetten, Tages, Shakers, Jackpots, Lasse Brandebys High Note, Plums med Doris, Barbro Hörberg, Margaretha Abrahamsson Röda Bönor, Jennifer Brown, Annika Blennerhed, Blues-Annika, Lena Junhoff, Freddie Wadling, Nationalteatern, Björn Afzelius, Tältprojektet, Totta Näslund, Ulf Dageby, Papa Dee och Stonefunkers. Ace of Base, Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, Broder Daniel och hårdrockarna Hammerfall, LOK, In Flames, Hardcore Superstar med flera.

Man kan inte komma på de alla. Svartklubbarna i hamnen och i Haga på 1980-talet. Mitt eget möte med Peps Persson på en klubb i Haga slutet 1970-talet.

Tillbaka till utställningen. Alla detaljer som tidstypiska och livs levande scenkläder och mopeder, artiklar och bilder, bilder, bilder.

I GT förfasas man över ungdomsgängen på Götaplatsen, de kör runt på moped och stör teaterbesökarna. Dåtidens chef på Stadsteatern, Karin Kavli stördes inte ett dugg av ungdomarna. "Bara de inte ritar på väggarna".

Man kan sätta sig ned och lyssna på en starkt transpirerande Papa Dee, en trött Freddie Wadling, en fyllig Gert Lengstrand lägga ut texten om hur det var i Göteborg för en tid sedan.

"Alla var likadant klädda i Göteborg på 1980-talet. Kom det någon med hatt så pekades det och tisslades, va fan, han har hatt!" berättar Papa Dee.

Skivaffärerna. Waidele i Arkaden var den bästa. Sen kom Bengans, Skivhugget, Dolores, Sounds and Visions med flera. man hängde i skivbaren, lyssnade på det senaste och gick hem med två, tre vinylskivor. Sen satt man med konvolutet i handen och läste texterna samtidigt som man spelade skivan om och om igen. Man diggade.