Att vara ledig är att möta verkligheten hela tiden
Pensionär. Smakar på ordet. Kan inte förlika mig med det.
Som en granne sa lite skämtsamt; ”kastad på soptippen, värdelös, nu väntar ättstupan, tärande inte närande”.
Själv har han varit pensionär i 10 år, gick i förtid, skadad av jobbet, diskbråck. Jaja, vi har alla vårt kors att bära.
Nu ledig är man ledig på heltid. Det har gått i ett sedan jag stämplade ut sista maj. Träffade en pensionerad kollega på Valhallabadet, vi kom överens om att hur i hela friden hann vi med att arbeta?
Men att gå till till ett jobb, höra till en flock är värdefullt på många plan. Tillhörighet, kamratskap, nyttoaspekten, känna att man gör nytta. Att befinna sig på en begränsad yta, stänga ute världen, gå in i en bubbla som spelarna i VM gör. Träffa kollegor, snacka skit på kafferasterna, lära sig, få olika infallsvinklar är nyttigt och berikande. Skänker och ro och flykt undan en kanske tuff vardag.
Att vara ledig är att möta verkligheten hela tiden. Nu är det upp till mig själv att forma livet och noga chefer som hjälper till. Nu är man chef över sitt eget liv, hjälp!
Ibland kan jag känna en oerhörd frihetskänsla. Jag kan göra vad fan jag vill! Då är nästa stora fråga, vad vill jag, hjälp.
Se på sport, läsa böcker, lyssna på musik, träna, gå på bio, teater, opera, konserter, skriva, träffa familjen och vänner, dricka och äta gott.
Men, det har jag ju gjort hela tiden. Behöver kanske nya utmaningar, eller jag vet inte. Har varit engagerad i föreningslivet i många år, varit ordförande i bostadsrättsföreningen, kassör i facket, ständig sekreterare i en journalistförening, revisor i en annan förening. Been there, done that, liksom.
Till börja med skall jag njuta av sommaren! Hoppas ni gör detsamma!
Dagens bok: Brittas resa - Sven Wollter och Vardagar - Ulf Lundell.
Dagens musik: Jack the Ripper - Nationalteatern.
Dagens mat: Monicas köttfärssås.
Dagens motto: Ta en dag i sänder.
Det kunde ha varit värre
Midsommar är över. Sitter på altanen och läser Ulf Lundells senaste alster. Han är gnällig, osocial och går mot ålderns höst. Men han är också uppfriskande ärlig oh klarsynt i vissa frågor. Han bor i Skåne, ensam i ett hus med marker. En häger hälsar på, en räv äter fågelfrön, en gärdsmyg kommer in i huset och Lundell hjälper fågeln ut.
Årstiderna växlar, det är en dagbok. Han skriver sorgset om sin första frus död. De fick tre barn tillsammans. Han har ingen eller lite kontakt med barnen. Han och frun fick 11 år tillsammans innan en uppslitande skilsmässa. Nu är hon död. Så sorgligt.
Själv försöker jag vänja mig vid att vara pensionär. Vänjer man sig? Det är som det är, bara att gilla läget. Än så länge, tre veckor är det faktiskt skönt att vara ledig. Sova länge. Göra vad man vill, nåja, handla, sköta trädgården måste man ju.
Jag skall prioritera träning, alltså rörelse och att läsa böcker och lyssna på musik och vara nyfiken och umgås. Få mer tid med min älskade Monica. Det blir nog bra. Det måste bli bra. Det blir gärna det om man anstränger sig lite och är ödmjuk. Eller som Ingemar sa i Mitt liv som hund, det kunde varit värre.
Nyss var man 17 år!
Jaha, då var man pensionär på riktigt. Det är ju inte så längesedan man var 17 år. 1968 var jag 17 år. Ett mytiskt år, revolternas år, studentupploppens år, ockupationernas år OS-år, ”Åtta och nittio, åtta och nittio, det är nästan så man svimmar”, sa Plex när Bob Beamon flög långt i längdhoppet i Mexiko City.
Men framför allt var det Vietnamkrig. På tv kunde vi se hur en sydvietnamesisk officer sköt en fånge i huvudet så blodet sprutade.
I Biskopsgården där jag bodde fick vi besök av desertörer från USA:s arme’. De var långhåriga, alla var långhåriga på den tiden, i alla fall alla under 30 år. De sålde hasch och marijuana för sitt uppehälle och spelade King Crimson på grammofonen.
Nu är jag 67 år, helt otroligt! Inget arbete att gå till och det har inte hänt sedan 1968, varvat med lumpen och studier.
Vilken omställning detta blir!
Återkommer i ämnet...
