Extrema män med vapen är en dödlig kombination
Mängder med döda ungdomar, blod och skräck. Den norska räddningstjänsten går med unga kroppar över axeln. Filter och plasttäcken läggs på döda, unga kroppar. Allt i sommaridyllen på Utöya i Norge. Där hade mängder med ungdomar från olika länder samlats för ett läger i regi av den norska arbetarrörelsen. Bland andra fanns svenska unga i vänsterrörelsen på plats.
Idyllen som på några sekunder exploderade till ett helvete.
På en bergknalle stod en rågblond galning iklädd polisuniform och sköt med något slags automatvapen besinningslöst mot alla ungdomar som kom i hans väg.
Någon timma tidigare hade bomber exploderat i centrala Oslo och skapat död och förintelse. På bilder ser byggnaderna i regeringskvarteren totalt utblåsta ut. De båda dåden kopplas nu samman av norsk polis.
Fredagen den 22 juli 2011 blev till en sorgedag som kommer att leva kvar i minnet för alltid. Det värsta våldsdådet sen andra världskriget i Norge.
Varför?, frågar sig en hel värld.
En extrem ung man med tillgång till vapen och sprängmedel är en dödlig kombination. Det har visat sig över hela världen.
Mina tankar går till Oklahomabombaren som också hade högerextrema åsiktar. Förvridna idéal.
Det många av vapenälskande extremister har gemensamt verkar vara att de är ensamma som barn, har svårt att knyta kontakter, kanske är de mobbade och de flyr in i extrema åsikter. Vapen blir deras vänner. De vill ha hämnd. De är beredda att göra vad som helst.
Det är sjukt, ledsamt och väldigt sorgligt men kanske inte helt obegripligt. Ensamma, utstötta och mobbade barn kan bli monster som vuxna. Att som den nu misstänkte etniske norrmannen spydde ut sitt hat mot invandrare och muslimer känns ju bekant. Extremister måste ha fiender. Fiender som inte ser ut som de själva, fiender att skylla allt ont på.
Att fånga upp dessa ungdomar som lever i kärlekslöshet och är utsatta för övergrepp och mobbing är ett av välfärdssamhällets viktigaste uppgifter.
Men vi lever inte i ett samhälle som präglas av kärlek och gemenskap för alla. Det blir vi varse gång på gång när unga män skjuter besinningslöst omkring sig i Finland, Sverige, USA, Tyskland...och nu Norge.
All you need is love sjöng The Beatles 1969 och det är en klyscha som är så sann.
Sommar och semester men inte för samhällets olycksbarn
Sommar och värme. Semester och man mår så gott. Tar dagen som den kommer. Är privilegierad och känner mig sådan också. Alla har det inte lika bra, om man säger så.
Står och väntar på bussen efter ett tusenmeterspass på Valhallabadet. På en bänk mitt emot Systemet på Avenyn sitter några mindre privilegierade personer. De tjoar och gapar. Ser ut att vara några år yngre än jag. En kille med gåstol och bar överkropp kommer staplande mot glada gänget.
- Var ute med Mikael igår kväll, vi spelade gitarr och sjöng och fick tag på väldigt bra brass, Svart lib tror jag att det var, säger han högt så hela Avenyn hör.
- Jag vill ha en öl, vrålar mannen i jeansjackan.
- Du kanske inte skall ha någon mer öl på ett tag, säger den tredje i gänget rättrådigt och släntrar därifrån med sin systemkasse. Han har sitt på det torra några timmar till.
En ung tjej kommer fram till mig och ber om pengar.
- Kan du avvara några kronor, frågar hon och ser ynkligt på mig.
Jag har inga kontanter, betalade min goda räksmörgås på Ljunggrens med kort.
- Du tar väl inte kort, säger jag lite fånigt och hon går vidare med tom blick.
Strax efter vaknar en jättetjock man på en annan bänk. Han har suttit och sovit med huvudet mot bröstet. Han reser sig och gnuggar sömnen ur ögonen, får syn på mig och frågar:
- Kan du ge en hemlös några kronor, en femma eller en tia går också bra.
Nä, det kunde jag ju inte den gången heller. Man blir beklämd. Folk tigger på gator och torg. Äldre slitna kvinnor sitter på knä i ur och skur, i svinkyla och i hetta. Stilla, stilla böjer de sig mot asfalten. Framför dem står en kopp eller mugg. Bredvid kan det ligga ett krucifix eller en bild på någon arm släkting.
På gator går män, yngre och äldre. En ung man darrar som ett asplöv där han stapplar fram stödd på en käpp.
Samhällets olycksbarn tär på mitt sinne. Vad kan jag göra?
Jag kan inte föda dem alla. Jag ger godtyckligt. Ibland får jag fram en tjuga, ibland några lösa mynt. Men oftast går jag förbi och känner mig beklämd.
Många har fått det bättre de senaste åren under Alliansens styre. Men de som har det dåligt, sjuka, fattiga, arbetslösa har fått det sämre. De är hänvisade till människors godtycke.
Samhällets solidaritet finns inte längre för de som har det svårast.
Det svider i själen även i skön sommartid.
Dagens låt: Colorado med Stephen Stills.
Dagens kuturkofta: besök på Göteborgs konstmuseum.
Dagens bok: Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa.
