BREDSIDA

Nu är det vinter. Är vi nöjda nu?

Efter allt blåsande och regnande fick vi till slut en riktig snösmocka och Putin-kyla. Som vanligt när det snöar säckade kollektivtrafiken ihop. Folk blev frustrerade och skällde som hundar.

Jag som kan ta det lite lugnt flexade första dan (tisdag), kom sent andra dan, busschauffören körde förbi en hållplats så jag fick ta mig till jobbet en annan krångligare väg. Men det gick.

Snön ligger som fluffig vispgrädde i trädgårdarna här hemma. Utby. Bedövande vackert!

Idag köpte vi räkor och kräftor. Nu blir det skaldjursfossa!

Solen slösar sina strålar över Göteborg idag. Här i Uby har vi fullt schå att städa ut julen. Vi tar det pö om pö.

Samtidigt briserar skandalen i Kommunal. Nu har också utrikesminister Margot Wallström dragits in i soppan. Hon fick en tillfällig lägenhet i innerstan och löfte att det inte stod någon i kö för de aktuella lägenheten. Finns ingen anledning att misstro Wallström, samtidigt som man kan fråga sig i vilken verklighet hon befinner sig. I Stockholm är det ju långa köer till minsta kyffen i innerstan. Hon kanske inte ville veta. Men nu går kvasten i Kommunal. Lillemor Arvidsson vänder sig i sin grav.

Margot Wallström är också portad i Israel och Saudiarabien. Vet inte om hon skall vara hedrad. Kritiken mot Saudi är ju relevant. Att Israel ockuperar land på palestinskt område råder det inget tvivel om. Att Israel också slår tillbaka alla angrep tiofalt och med dödande våld från det hårt trängda Palestina är ju känt. Israel som hålls under vingarna av USA är ju överlägset militärt och dödsoffren på den palestinska sidan är oerhört många fler än i Israel.

Båda sidor bör besinna sig och upprätta två suveräna stater vid sidan av varandra.

 

När man får ett tufft besked vet man inte hur man kommer att reagera.

När pappa dog rasade jag ihop och grät hejdlöst i en kvart, tjugo minuter. Fick stöttning. Sen snöt jag mig och så var det bra med det. Jag kunde hantera det.

När mamma dog var det en lång utdragen process. Jag vakade och ställde in mig på döden. När den kom var jag förberedd. Det var inte så svårt, snarare en lättnad.

Det svåra är att man inte längre kan rådfråga om saker. 

- Hur var det nu pappa?

- Mamma hur gjorde jag där, kommer du ihåg?

Så är man plötsligt själv äldst och näst i kön. Man finns till för sina nära. Älskling, barn och barnbarn.

Det är svårt och härligt att leva. Vara frisk känns så självklart men är i själva verket en ynnest. Ibland är det bra att stanna upp och ödmjukt konstatera hur bra man har det och vara tacksam för det.

Nu har jag fått ett nytt tufft besked. Tankarna far som kollibrivingar i huvudet. Håll huvudet kallt!

Det gäller ju inte mig, det gäller min allra käraste livskamrat och stora kärlek.

Hon hanterar det bra, i alla fall utåt.

-Nu vet jag i alla fall och det är lite av en lättnad.

Operation är planerad ganska snart och det är ju bra även om det blir ett stort ingrepp med påföljande smärta.

- Du får inte boxas på ett tag efteråt, sa läkaren.

- Vad glad min man och mina barn skall bli då, svarade kärestan!

Livet går vidare, än så länge.

 

 

 

 

David Bowie är död! Så ofattbart! Han, The Beatles, Neil Young, Kinks, Aretha Franklin, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Crosby Stills Nash and Young, Van Morrison, Joni Mitchell, Janis Joplin och många mer gjorde min ungdom värd att leva.

Jag sjöng Bowie, imiterade Bowie, lät mig sminkas av några tjejer som Bowie. Vi förfestade till Bowie innan vi gick ut i Göteborgs-natten.

Från Space Oddity, Ziggy Stardust and the spider from mars, via Hunky Dory, Alladin sane, Diamond Dogs, Station to Station, Heroes, Young Americans, Low, Lets Dance fram till avskedet Lazarus på Blackstar. Där han tar farväl med en välregisserad video. "Look up here, I’m in heaven, I’ve got scars that can’t be seen, I’ve got drama, can’t be stolen, Everybody knows me now."

En sån lysande musikalisk oddyssé!

Jag såg honom i Scandinavium 1976. Då var han "The thin white duke" med bakåtstruket rödgult hår. Låtarna Station to Station, World on a wing, Diamond Dogs rullade fram över scenkanten, farligt och lockande på samma gång. Den smale, lille mannen på scenen inledde med att visa en scen ur en Bunuel-film, Den andalusiska hunden, där ett öga skars upp av ett rakblad. Äckligt!

Jag såg honom också på Ullevi 1983. Då tillsammans med min artistiske svärmor som var fascinerad av Bowie. Hon banade sig fram genom massorna med en krycka som vägvisare.

"Snacka om att musik överbryggar åldersgränser", sa någon i publiken.

1983 var det Lets Dance som gällde. Bowie i blond kalufs och ikläddd snygga kostymer i orange och blåklintsblått. Han var croonern, enterteinern, the crowdpleasure. Lets sway! China girl, Putting on fire with gasolin.

Svärmor skrev ett epos om sin upplevelse av David Bowie den kvällen.

Nu är båda i himlen. 

 

 

 

 

Vintertid. Kallt. Elva minus idag. Minns ett möte i Midsommartid.

Det var förväntan i luften. Midsommar! Varmt och gott. Solen stekte från en molnfri himmel.

Jag kom från stranden, det solblekta håret tovigt och strävt av salt. Jag behövde en dusch. Senare skulle festligheterna ta vid. Vi var ett gäng från förorten som nu tältade på den lilla badorten på Västkusten. Jag var 18 år.

Jag såg henne i ögonvrån, hon skred fram. Hennes gula långa klänning böljade. Hon hade en blomma bakom höger öra, kolsvart axellångt hår. Hon kunde ha kommit direkt från Hawaii. Hon var på väg till toaletten som låg i samma låga byggnad som dusch och tvätt.

Fan flög i mig och jag la armarna runt hennes midja och drog henne intill mig. Hon var varm och mjuk och luktade svagt av någon parfym och alkohol.

- Men, vad gör du, sa hon och log.

- Jag ville bara ge dig en Midsommarkram, sa jag lite dumt.

- Jag heter Anna, vad heter du?

- Lasse. Egentligen Lars, men de flesta kallar mig Lasse. Ja inte morsan förstås men andra, fick jag ur mig.

Vi stod en stund nära varandra. Hon lade sina händer runt min nacke och kysste mig på munnen. Jag svarade och tiden upphörde. Vet inte hur länge vi stod där och kysstes men det kändes som en långfilm.

Vi släppte varandra och hon bättrade på sitt röda läppstift. Fick fram ett papper.

- Jag skall på fest. I ett hus en bit härifrån. Du kan väl ringa senare, så får du adressen. Jag vill att du kommer.

Hon skrev ett nummer på en papperslapp med läppstiftet och gav mig lappen och gick.

Efter några meter vände hon sig om och log, sedan fortsatte hon bort.

Jag var förlorad, pantad och såld. Jag stoppade lappen innanför linningen på badbyxorna och begav mig till tältet för att hämta schampo. När jag kom fram tog jag fram lappen som nu var en enda röd sörja. Det gick inte att tyda numret.

Jag såg henne aldrig mer.