Pressa politikerna till ett bättre 2009!
Stilla ute. Rimfrost på marken. Bilen står stilla och fryser.
Inga smällare eller raketer ännu. Det är morgon och tid för reflektion och eftertanke.
Nytt år och nya föresatser. 2008 blev ett mycket bra år för mig. Monica och jag gifte oss efter 34 års prövotid. Vi var förlovade sen femte maj 1975 men 19 juli slog vi till och gifte oss i Göteborgs rådhus.
Jag fick fast jobb på nya regionförvaltningen Kultur i väst. Detta efter att ha frilansat med varierande resultat. Gått kurser, erhållit stipendium, rest en del men nu alltså tillbaka in i grottekvarnen.
Känns bra. Sitter på Kungsgatan och ser ut över takåsarna i centrala stan. Bra arbetskamrater och ett arbete som betyder en del för dem jag arbetar för: synskadade och dyslektiker.
PÅ CTI och Tal i väst läser vi in tidningar, böcker, bilagor, teaterprogram, protokoll med mycket mera. Stimulerande, hektiskt och roligt.
Runt min egen lycka krackelerar samhället och världen och det är svårt att inte beröras.
Den nuvarande regeringen gör allt för att jävlas med de som har det svårt. De sjuka, arbetslösa, pensionärerna och ensamstående med barn. Reinfeldt et consortes sänker däremot skatten för de som redan har arbete och välstånd.
Fördyringen och försämringen av a-kassan var ett försök att skapa ett lågavlönat proletariat med minimala rättigheter.
Finansminister Anders Borg backade och se att det var kanske inte så välbetänkt. Nej, nu närmar sig nästa val med stormsteg och det blir tid för eftertanke.
Allt är taktik inom politiken och Mona Sahlin som basar över det i särklass största partiet; socialdemokraterna gör groda på groda. Först allians med miljöpartiet och sen in med vänstern och Ohly under galgen. Virrigt är bara förnamnet.
Svenska folket vill ha tydliga besked och tydliga spelregler. Politiker som har visioner om ett bättre samhälle men som också kan prata klarspråk utan sockrade löften som ändå aldrig kan realiseras.
När det krisar är det alltid de som har det svårt som får ta smällarna. När fick kungahuset hålla igen? Eller bankdirektörerna? Eller politikerna? Regionpolitikerna ville höja sina löner med tusentals kronor i månaden. Det säger lite om hur dessa grupper är beredda att ta sin del av den ekonomiska nedgången.
Bilindustrin faller som en sten, folk får gå från jobb och hus. Osäkerheten är stor och regeringen går in med stödåtgärder. Jobbcoacher och arbetsförmedlare på de stora industrierna som Volvo.
Frågan är vilka arbeten som skall coachas fram? Snacka går ju men snacka så det går är svårare.
Ute i övriga världen är det också mörkt för de som redan har det svårt. Palestinierna som sitter inlåsta på Gaza-remsan får bomber över sig Fångna mellan ett militant Israel och en egen inkompetent ledning sitter barnfamiljer och hukar för bomber och kulor. God Jul liksom.
Den svenske journalisten Dawit Isaac ruttnar bort i ett kyffe, fängslad sen sju år i Eritrea och den svenska regeringen idkar tyst diplomati.
Tystnaden ekar tomt.
Nu skall jag inte vara för dyster. Ljusglimtar finns. Barack Obama har oerhörda förväntningar på sig och något säger mig att det kan bli svårt att uppfylla alla dessa. Men det kan bara bli bättre med USA:s relationer med omvärlden.
Skoförsäljare Bush abdikerar med svansen mellan benen och den kristna högern förlorar sin störste bundsförvant.
Hoppet för 2009 står också till människors godhet och vilja att göra gott. Viljan att hjälpa finns, det vittnar hjälporganisationer om i dessa kristider.
Men hemlöshet, drogproblem, psykiska problem är inte bara ett fall för idéella organisationer. Det angår oss alla och vi har rätt att ställa krav på politiker att deras främsta uppgift är att se till att människor i vårt samhälle har det bra.
Ett samhälle som inte tar hand om sina medborgare på ett anständigt sätt, kan inte kalla sig för välfärdssamhälle.
Framtiden ligger där och väntar. Det är bara att hugga in och arbeta för en bättre värld. Eller hur..?
Dagen bok: Laterna Magica - Ingmar Bergmans memoarer.
Dagen låt: Tänd ett ljus med barnbarnet Manuel.
Inga smällare eller raketer ännu. Det är morgon och tid för reflektion och eftertanke.
Nytt år och nya föresatser. 2008 blev ett mycket bra år för mig. Monica och jag gifte oss efter 34 års prövotid. Vi var förlovade sen femte maj 1975 men 19 juli slog vi till och gifte oss i Göteborgs rådhus.
Jag fick fast jobb på nya regionförvaltningen Kultur i väst. Detta efter att ha frilansat med varierande resultat. Gått kurser, erhållit stipendium, rest en del men nu alltså tillbaka in i grottekvarnen.
Känns bra. Sitter på Kungsgatan och ser ut över takåsarna i centrala stan. Bra arbetskamrater och ett arbete som betyder en del för dem jag arbetar för: synskadade och dyslektiker.
PÅ CTI och Tal i väst läser vi in tidningar, böcker, bilagor, teaterprogram, protokoll med mycket mera. Stimulerande, hektiskt och roligt.
Runt min egen lycka krackelerar samhället och världen och det är svårt att inte beröras.
Den nuvarande regeringen gör allt för att jävlas med de som har det svårt. De sjuka, arbetslösa, pensionärerna och ensamstående med barn. Reinfeldt et consortes sänker däremot skatten för de som redan har arbete och välstånd.
Fördyringen och försämringen av a-kassan var ett försök att skapa ett lågavlönat proletariat med minimala rättigheter.
Finansminister Anders Borg backade och se att det var kanske inte så välbetänkt. Nej, nu närmar sig nästa val med stormsteg och det blir tid för eftertanke.
Allt är taktik inom politiken och Mona Sahlin som basar över det i särklass största partiet; socialdemokraterna gör groda på groda. Först allians med miljöpartiet och sen in med vänstern och Ohly under galgen. Virrigt är bara förnamnet.
Svenska folket vill ha tydliga besked och tydliga spelregler. Politiker som har visioner om ett bättre samhälle men som också kan prata klarspråk utan sockrade löften som ändå aldrig kan realiseras.
När det krisar är det alltid de som har det svårt som får ta smällarna. När fick kungahuset hålla igen? Eller bankdirektörerna? Eller politikerna? Regionpolitikerna ville höja sina löner med tusentals kronor i månaden. Det säger lite om hur dessa grupper är beredda att ta sin del av den ekonomiska nedgången.
Bilindustrin faller som en sten, folk får gå från jobb och hus. Osäkerheten är stor och regeringen går in med stödåtgärder. Jobbcoacher och arbetsförmedlare på de stora industrierna som Volvo.
Frågan är vilka arbeten som skall coachas fram? Snacka går ju men snacka så det går är svårare.
Ute i övriga världen är det också mörkt för de som redan har det svårt. Palestinierna som sitter inlåsta på Gaza-remsan får bomber över sig Fångna mellan ett militant Israel och en egen inkompetent ledning sitter barnfamiljer och hukar för bomber och kulor. God Jul liksom.
Den svenske journalisten Dawit Isaac ruttnar bort i ett kyffe, fängslad sen sju år i Eritrea och den svenska regeringen idkar tyst diplomati.
Tystnaden ekar tomt.
Nu skall jag inte vara för dyster. Ljusglimtar finns. Barack Obama har oerhörda förväntningar på sig och något säger mig att det kan bli svårt att uppfylla alla dessa. Men det kan bara bli bättre med USA:s relationer med omvärlden.
Skoförsäljare Bush abdikerar med svansen mellan benen och den kristna högern förlorar sin störste bundsförvant.
Hoppet för 2009 står också till människors godhet och vilja att göra gott. Viljan att hjälpa finns, det vittnar hjälporganisationer om i dessa kristider.
Men hemlöshet, drogproblem, psykiska problem är inte bara ett fall för idéella organisationer. Det angår oss alla och vi har rätt att ställa krav på politiker att deras främsta uppgift är att se till att människor i vårt samhälle har det bra.
Ett samhälle som inte tar hand om sina medborgare på ett anständigt sätt, kan inte kalla sig för välfärdssamhälle.
Framtiden ligger där och väntar. Det är bara att hugga in och arbeta för en bättre värld. Eller hur..?
Dagen bok: Laterna Magica - Ingmar Bergmans memoarer.
Dagen låt: Tänd ett ljus med barnbarnet Manuel.
Denna förbannat komplicerade julen
Jul, jul, strålande jul! Eller bara ett stressande jävla geschäft som drar in över oss redan i oktober och sen är över redan på juldagen eller annandagen. Kan du tänka dig något mer passe' än julen efter julafton. Bort med den och in med nyår.
Baler, laxsnittar, champagne och fyrverkeri. Detta förbannade fyrverkeri.
Vår hund har ångest och är livrädd för alla smällare som folk smäller omkring oss på nätterna. På nätterna drar människor omkring och smäller smällare! Hallå, skaffa er ett liv.
Julen är komplicerad. Jag har ett dubbelt förhållande till julen. Det har också förändrats över tid. När jag var barn var julen magisk. Vi var hemma hos mormor i Kålltorp. Vi var många. Kanske sju barn och 15 vuxna i en tvårummare. Trångt men hjärtligt och gemytligt. Sen tog vi droska hem. Taxi hette droska på 1950-talet och den var så stor att jag kunde stå på golvet och inte nudda taket.
Sen slog blixten ned och det blev skilsmässa och jag och morsan firade hos en av hennes sytrar och det gick väl bra det också. Fast inte var det som när mamma och pappa levde ihop. Kommer mest ihåg att efter Kalle Anka och julklappsutdelningen gick jag och la mig nånstans med den bok som jag alltid fick i julklapp. Jag kommer ihåg "Den siste mohikanen” av James Fenimore Cooper som jag fick när jag var 13 år. Den boken slukade jag och fantiserade och såg de framför mig; Cora och Alice, Hököga, Uncas och de andra.
Jag blev ädre och julen miste sin tjusning. Kompisarna drog och vi samlades på julaftons morgon och spelade pingis, snackade skit och sen gick vi hem. Jag klädde ut mig till tomte och morsan fick gissa vem det var.
När jag sen bildade egen familj kom julen, den goda julen över mig igen och vi firade många fina jular i Johanneberg, Landala och på Erik Dahlbersgatan. Men di gamle dog ut och barnen växte upp men julen kom ju varje år och man måste förhålla sig till julen som Ernst säger. När föräldrar och farföräldrar och morföräldrar fortfarande levde, levde också traditionen på ett annat sätt. Nu är det vi som skall bevara tradionen och vårt sätt att fira jul och jag förvånas varje gång hur konservativa de vuxna barnen är när det gäller högtider. Vi skulle bara våga rucka på gran, juldekorationer, ceremonier och mat. Ibland skulle man vilja fly till utlandet, bo på hotell och ta dan som den kommer.
Nu har vi barnbarn och barnen kommer och vi har trevligt och klockan 15 sätter vi oss med glögg, pepparkakor och godis och ser Kalle Anka och de andra tecknade figurerna på tv och sen äter vi och delar ut julklappar och sen kanske nån drar sig tillbaka för att läsa eller lyssna på sin klapp eller vi spelar spel och ser nån bra film. Och tackar vår lycka för att vi får ha det så här bra.
Men att svenska folket tittar på tecknad film på på julafton är en gåta och mycket konstigt. Jag kan inte förklara det men det är väl en sådan där svårdefinierad tradition. Egentligen helt sjukt.
Karl-Bertil Jonsson firar jul och Fanny och Alexander hör också till traditionen i vårt hus.
På lucia brukar vi titta på filmen Hair av Milos Forman, en suverän film om kärlek, lek, musik och krig kan krossa människor och drömmar.
Igår såg vi Mamma Mia och den var väl sådär. Handlingen utspelas på en grekisk ö och visst skymtade det nån utklädd grek i bakgrunden men annars är filmen än orgie i amerikansk/engelsk lättviktig underhållning. Meryl Streep är dock fantastisk. Gillar man Abbas låtar är filmen ju också titt- och lyssningsbar. Men för mig - en bagatelle.
Nu skall jag läsa ut Edwardssons sista om Winter, lyssna på Dylan, Glasvegas, Fleet Foxes, Beatles, Absolut Chrismas och Jussi Björling och titta på sport på tv.
Långpromenader med Märta ingår också i programmet under den lediga julen och nyåret.
Snart skådar vi ljuset igen!
Baler, laxsnittar, champagne och fyrverkeri. Detta förbannade fyrverkeri.
Vår hund har ångest och är livrädd för alla smällare som folk smäller omkring oss på nätterna. På nätterna drar människor omkring och smäller smällare! Hallå, skaffa er ett liv.
Julen är komplicerad. Jag har ett dubbelt förhållande till julen. Det har också förändrats över tid. När jag var barn var julen magisk. Vi var hemma hos mormor i Kålltorp. Vi var många. Kanske sju barn och 15 vuxna i en tvårummare. Trångt men hjärtligt och gemytligt. Sen tog vi droska hem. Taxi hette droska på 1950-talet och den var så stor att jag kunde stå på golvet och inte nudda taket.
Sen slog blixten ned och det blev skilsmässa och jag och morsan firade hos en av hennes sytrar och det gick väl bra det också. Fast inte var det som när mamma och pappa levde ihop. Kommer mest ihåg att efter Kalle Anka och julklappsutdelningen gick jag och la mig nånstans med den bok som jag alltid fick i julklapp. Jag kommer ihåg "Den siste mohikanen” av James Fenimore Cooper som jag fick när jag var 13 år. Den boken slukade jag och fantiserade och såg de framför mig; Cora och Alice, Hököga, Uncas och de andra.
Jag blev ädre och julen miste sin tjusning. Kompisarna drog och vi samlades på julaftons morgon och spelade pingis, snackade skit och sen gick vi hem. Jag klädde ut mig till tomte och morsan fick gissa vem det var.
När jag sen bildade egen familj kom julen, den goda julen över mig igen och vi firade många fina jular i Johanneberg, Landala och på Erik Dahlbersgatan. Men di gamle dog ut och barnen växte upp men julen kom ju varje år och man måste förhålla sig till julen som Ernst säger. När föräldrar och farföräldrar och morföräldrar fortfarande levde, levde också traditionen på ett annat sätt. Nu är det vi som skall bevara tradionen och vårt sätt att fira jul och jag förvånas varje gång hur konservativa de vuxna barnen är när det gäller högtider. Vi skulle bara våga rucka på gran, juldekorationer, ceremonier och mat. Ibland skulle man vilja fly till utlandet, bo på hotell och ta dan som den kommer.
Nu har vi barnbarn och barnen kommer och vi har trevligt och klockan 15 sätter vi oss med glögg, pepparkakor och godis och ser Kalle Anka och de andra tecknade figurerna på tv och sen äter vi och delar ut julklappar och sen kanske nån drar sig tillbaka för att läsa eller lyssna på sin klapp eller vi spelar spel och ser nån bra film. Och tackar vår lycka för att vi får ha det så här bra.
Men att svenska folket tittar på tecknad film på på julafton är en gåta och mycket konstigt. Jag kan inte förklara det men det är väl en sådan där svårdefinierad tradition. Egentligen helt sjukt.
Karl-Bertil Jonsson firar jul och Fanny och Alexander hör också till traditionen i vårt hus.
På lucia brukar vi titta på filmen Hair av Milos Forman, en suverän film om kärlek, lek, musik och krig kan krossa människor och drömmar.
Igår såg vi Mamma Mia och den var väl sådär. Handlingen utspelas på en grekisk ö och visst skymtade det nån utklädd grek i bakgrunden men annars är filmen än orgie i amerikansk/engelsk lättviktig underhållning. Meryl Streep är dock fantastisk. Gillar man Abbas låtar är filmen ju också titt- och lyssningsbar. Men för mig - en bagatelle.
Nu skall jag läsa ut Edwardssons sista om Winter, lyssna på Dylan, Glasvegas, Fleet Foxes, Beatles, Absolut Chrismas och Jussi Björling och titta på sport på tv.
Långpromenader med Märta ingår också i programmet under den lediga julen och nyåret.
Snart skådar vi ljuset igen!
