För tidigt att ge Barack Obama fredspriset!
Barack Obama fick Nobels fredspris. Känns ungefär som att ge Frölunda fredspriset för att man inte tacklat ännu.
Men säsongen är lång och det kan ju komma gott ifrån både Obama och Frölunda. Tiden tas i mål.
Vad har Obama och Frölunda åstakommit hittills? Inte mycket.
Först skall det sägas; jag tycker mycket om Barack Obama. Hans framtoning, hans bakgrund, hans blixtrande intellekt och hans ödmjukhet. Jag har ju bara sett honom på tv och läst om honom men han verkar bra. Till skillnad mot den kristna höger företrätt av George W Bush.
Men trots att han tonat ned den hårda tonen mot omvärlden från USA:s horisont och trots att han försöker få igenom ett halvdant sjukförsäkringspaket i USA, som inte har lyckats och trots att han kritiserat Israel för behandlingen av palestinierna så har det fortfarande inte hänt särskilt mycket.
Goda intentioner räcker tydligen för den norska nobelstiftelsen.
Det måste ju ha funnits andra bättre kandidater eller så resonerar man så här: nu har vi satt press på USA och Obama. Efter det här prestigefyllda priset kan det bara bli bättre på planeten. USA kommer att gå i täten när det gäller nedrustning, fattigdomsbekämpningen, kampen mot miljöförstörningen och kriget mot Afganistans civilbefolkning och i stället stå upp för mänskliga rättigheter i mullornas Iran, Nord-Korea och Zimbabwe. De ländernas leds av tre fjantar och det kan ju vara och en se.
Sätt större press på Israel så att det kan bli en tvåstatslösning eller vad nu majoriteten av palestinierna vill ha. Nu är det ju så tragiskt att det fattiga palestinska folket företräds av krigshetsande ledare och konflikten verkar olöslig. Folket vill ha fred men ledarna bromsar. Där kan USA kanske göra gott.
Såg och hörde ni Mads Gilbert, den norske läkaren som arbetet i Gaza under belägringen och Israels anfallskrig nyligen? Han kunde ha fått fredspriset. Eller Morgan Tsvangirai som modigt utmanar Mugabe i Zimbabwe. Han kunde ha fått priset.
Det är för tidigt att ge USA:s president Barack Obama fredspriset.
Men säsongen är lång och det kan ju komma gott ifrån både Obama och Frölunda. Tiden tas i mål.
Vad har Obama och Frölunda åstakommit hittills? Inte mycket.
Först skall det sägas; jag tycker mycket om Barack Obama. Hans framtoning, hans bakgrund, hans blixtrande intellekt och hans ödmjukhet. Jag har ju bara sett honom på tv och läst om honom men han verkar bra. Till skillnad mot den kristna höger företrätt av George W Bush.
Men trots att han tonat ned den hårda tonen mot omvärlden från USA:s horisont och trots att han försöker få igenom ett halvdant sjukförsäkringspaket i USA, som inte har lyckats och trots att han kritiserat Israel för behandlingen av palestinierna så har det fortfarande inte hänt särskilt mycket.
Goda intentioner räcker tydligen för den norska nobelstiftelsen.
Det måste ju ha funnits andra bättre kandidater eller så resonerar man så här: nu har vi satt press på USA och Obama. Efter det här prestigefyllda priset kan det bara bli bättre på planeten. USA kommer att gå i täten när det gäller nedrustning, fattigdomsbekämpningen, kampen mot miljöförstörningen och kriget mot Afganistans civilbefolkning och i stället stå upp för mänskliga rättigheter i mullornas Iran, Nord-Korea och Zimbabwe. De ländernas leds av tre fjantar och det kan ju vara och en se.
Sätt större press på Israel så att det kan bli en tvåstatslösning eller vad nu majoriteten av palestinierna vill ha. Nu är det ju så tragiskt att det fattiga palestinska folket företräds av krigshetsande ledare och konflikten verkar olöslig. Folket vill ha fred men ledarna bromsar. Där kan USA kanske göra gott.
Såg och hörde ni Mads Gilbert, den norske läkaren som arbetet i Gaza under belägringen och Israels anfallskrig nyligen? Han kunde ha fått fredspriset. Eller Morgan Tsvangirai som modigt utmanar Mugabe i Zimbabwe. Han kunde ha fått priset.
Det är för tidigt att ge USA:s president Barack Obama fredspriset.
Varje människa har ett djup - även Anka
Jag plockar nedfallna äpplen och plommon som ligger i gräset under träden till ingen nytta. Till och med fåglarna och hararna har fått nog.
Går sen ned till brinken med skottkärran fylld av jäsande frukt.
Att gå ut med hunden på morgonen och ta ett äpple eller plommon i förbifarten och gnaska på medans man promenerar längs Säveån, är livskvalité.
Vare sig man vill det eller inte kommer tankarna att falla på de närmaste veckornas stora samtalsämne: Anna Anka.
Hon framstår som en fåfäng bimbo med konstiga värderingar. Hon är för dödsstraffet, kallar sin make Paul Ankas fans för bonnlurkar, tycker att en karl inte skall byta blöjor och att en kvinna skall hålla sig attraktiv inför sin man och ge honom sex när han vill annars får man förstå att han blir otrogen.
Allt detta frampratat på den bredaste bonnskånskan. Kombinationen har gjort att många har åsikter om denna lyxhustru i USA.
Vad är det som upprör eller varför fascinerar denna till synes ytliga människa så? Finns det inte tillräckligt med självförtroende i detta land att man kan ta sånt dravel som Ankan vräker ur sig?
KD-ledaren Göran Hägglund säger att kultureliten inte vänder sig till “vanligt” folk utan distanserar sig. Han tycker tydligen själv att han är vanligt folk. En minister i ett lands regering, vanligt folk!
Och det är klart; identifierar man sig som kulturelit talar man per automatik förbi vanligt folk. Vad som nu menas med vanligt folk. Lärare, murare, läkare, taxichaufförer, sjuksköterskor, journalister, arbetslösa, uteliggare, kriminella är det vanligt folk.
Jag har lärt mig genom åren att inte nedvärdera människor utifrån utseende, arbete eller annan status.
I varje människa finns det oanade djup, märkliga intressen, törst efter kunskaper, hobbys, kärlek, sorg. Det är lika dumt att etikettera människor som vanligt folk som att kalla en del för kulturelit.
Det handlar om att behärska ett ämne eller ett arbete eller ha några speciella färdigheter och intressen som ger varje männsika ett kulturellt djup.
Kanske har även Anna Anka det. Hennes man har ju visat vara en förnämlig låt- och textförfattare. Frågan är om Anna har lyssnat på texterna. En har hon i alla fall tagit till sig. I did it my way...
För övrigt tycker jag att det räcker nu med alla bilbränder och stenkastning på människor som kommer till förorten. Det gagnar ingen och marginaliserar förorten ännu mer.
Dagens låt: Garden pary med John Fogerty och Don Henley.
Dagens bok: Den orolige mannen av Henning Mankell.
Dagens rätt: stekt fläsk med löksås.
Dagens motto: rör på dig annars stagnerar du.
Går sen ned till brinken med skottkärran fylld av jäsande frukt.
Att gå ut med hunden på morgonen och ta ett äpple eller plommon i förbifarten och gnaska på medans man promenerar längs Säveån, är livskvalité.
Vare sig man vill det eller inte kommer tankarna att falla på de närmaste veckornas stora samtalsämne: Anna Anka.
Hon framstår som en fåfäng bimbo med konstiga värderingar. Hon är för dödsstraffet, kallar sin make Paul Ankas fans för bonnlurkar, tycker att en karl inte skall byta blöjor och att en kvinna skall hålla sig attraktiv inför sin man och ge honom sex när han vill annars får man förstå att han blir otrogen.
Allt detta frampratat på den bredaste bonnskånskan. Kombinationen har gjort att många har åsikter om denna lyxhustru i USA.
Vad är det som upprör eller varför fascinerar denna till synes ytliga människa så? Finns det inte tillräckligt med självförtroende i detta land att man kan ta sånt dravel som Ankan vräker ur sig?
KD-ledaren Göran Hägglund säger att kultureliten inte vänder sig till “vanligt” folk utan distanserar sig. Han tycker tydligen själv att han är vanligt folk. En minister i ett lands regering, vanligt folk!
Och det är klart; identifierar man sig som kulturelit talar man per automatik förbi vanligt folk. Vad som nu menas med vanligt folk. Lärare, murare, läkare, taxichaufförer, sjuksköterskor, journalister, arbetslösa, uteliggare, kriminella är det vanligt folk.
Jag har lärt mig genom åren att inte nedvärdera människor utifrån utseende, arbete eller annan status.
I varje människa finns det oanade djup, märkliga intressen, törst efter kunskaper, hobbys, kärlek, sorg. Det är lika dumt att etikettera människor som vanligt folk som att kalla en del för kulturelit.
Det handlar om att behärska ett ämne eller ett arbete eller ha några speciella färdigheter och intressen som ger varje männsika ett kulturellt djup.
Kanske har även Anna Anka det. Hennes man har ju visat vara en förnämlig låt- och textförfattare. Frågan är om Anna har lyssnat på texterna. En har hon i alla fall tagit till sig. I did it my way...
För övrigt tycker jag att det räcker nu med alla bilbränder och stenkastning på människor som kommer till förorten. Det gagnar ingen och marginaliserar förorten ännu mer.
Dagens låt: Garden pary med John Fogerty och Don Henley.
Dagens bok: Den orolige mannen av Henning Mankell.
Dagens rätt: stekt fläsk med löksås.
Dagens motto: rör på dig annars stagnerar du.
