Mitt älskade Göteborg
Jag måste komma ut ur garderoben. Där jag suttit för att jag inte vågat komma ut. Okay, som Harald Treutiger säger, okaay, det handlar om Göteborg. Inte Götet eller Götlaborg, det säger bara idioter. Och vilka de är är inte svårt att räkna ut. Jag älskar Göteborg. Killing-gänget sa att man måste vrida tillbaka klockan tio år när man kommer till Göteborg. Är det inte underbart i sin enfaldiga arrogans!
Jag är född i Masthugget men födelseattesten säger Härlanda församling. Mystiskt. Fick aldrig utrett det med mina föräldrar. Men Göteborg i kubik är det. Sen flyttade vi till Hisingen. Hisingen, can you believe that? Närmare bestämt Biskopsgården. Värmegatan, sen Köldgatan, Klarvädersgatan, för att sen hamna på Vårvädersgatan alldeles bredvid det beryktade Vårväderstorget. Jag konfirmerade mig i södra Biskopsgårdens kyrka, den ligger ett stenkast från Vår krog & bar.
Hisingen är inte Göteborg, säger en del. Okay, Kal och Ada, sägs komma från Lundby. Är inte det Göteborg, så säj?
Nåväl, min dåvarande fästmö, och nuvarande hustru, man sa så, från Johanneberg, fick ångest första gången vi åkte över Göta älvbron. Hon började flacka med blicken redan vid hållplatsen Frihamnen.
Men vi älskade Biskopsgården. Där fanns det mesta. Behövde man ett par skräddarsydda byxor åkte man in till Östra Hamngatan där det fanns ett skrädderi vid Bräutigams. Som Hisingsbo var vi naturligtvis lite avskärmade, älven är ju en barriär, men vi såg oss ändå som Göteborgare.
Jag spelade fotboll i Häcken och Gais, ishockey i Kometerna. Jag bodde på Ullevi från 12-årsåldern. Lärde mig älska gubbarnas kommentarer på läktaren. När IFK Göteborg låg under mot Djurgården med 0-8 sa en gubbe; ”det är först till tio som gäller”.
En gång under ett derby mellan IFK Göteborg, eller Göteborgskamraterna och Örgryre IS tog en förfriskad gubbe mig under armarna och höll mig utanför läktaren, det var tio meter ner till betonggolvet, ”sprattla nu din lille jävul” när Öis gjorde mål, mitt älskade Öis.
Men vad jag ville komma till är att jag älskar den här staden Göteborg. Inte alltid de goa överdrivna Göteborgarna men ändå, det är ofta väldigt lätt att komma i kontakt med människor här. Att tjöta, helt enekelt. Glimten i ögat, den underbara dialekten.
Författaren Bengt Anderberg sa en gång att Göteborg var som bäst på 1930-talet, då fanns det ett trafikljus och om man gick genom stan kunde man höra fågelsång och musik och skratt från de öppna fönstren i junikvällen.
Avarter finns, men de tar vi vid ett annat tillfälle.
