Jag skriker rakt ut i natten där ingen hör mig
När sjukdom och skada slår till står man maktlös. I varje fall till en början. Vad var nu det här, tänker man? Hur skall vi hantera det här?
Vi är ju inte purunga längre. Är detta början till slutet?
Tårar, ansiktet ned i kudden, jag skriker rakt ut i natten när ingen hör mig. Det är som en scen ur Fanny och Alexander, där Ewa Fröhling vankar av och an utanför rummet där hennes make (Allan Edwall) ligger död på sängen.
Det måste ut och nu meddetsamma. Skrik ut din rädsla.
Så fungerar tydligen jag. Det har hänt förr, när min far dog. Omedelbar reaktion och sen en sorgsen fas men sen ett lugn, faktiskt. Vad kan vi annat göra åt livets gång. Acceptera? Man får leva med det. Det går.
Nu visade det sig att Monicas kotkompression påspädd av en elak lunginflammation inte var förödande om än en lång pina. Framför allt för Monica.
Men även för oss runt omkring. Henns livskamrat (jag), hennes barn och barnbarn, bröder med familjer och vänner. Alla hör av sig och undrar och räds av rapporterna. Jag ser allt i svart. Men efter en semestervecka hemma med Monica i hemmet börjar jag arbeta igen. Får oerhört fint stöd av mina arbetskamrater och min chef. Och en massa råd och rön.
Men läget för Monica är fortsatt svårt och plågsamt.
Akutbesök och ambulans, akutbesök igen någon vecka senare när tillståndet inte förbättras. Undersökningar, röntgen, värktabletter som skall upplösas i vatten eller tas hela. Hostattacker som slår in knivar av smärta i ryggen.
Men så vänder det. Värken lägger sig mer och mer. Lunginflammationen försvinner som en rök i vinden. Bort med värktabletterna, i alla fall de starka. Livet återvänder så sakteliga. Mycket återstår, mycken träning och återhämtning men det blir bättre och bättre.
Nu ser vi framtiden an med tillförsikt och glädje. Men också; värst vad det blev tyst. Ingen ringer längre och hör hur det är. Det verkar som om alla håller andan och inte vill störa, för då kan helvetet börja igen.
Men hur kunde jag vara så svartsynt förut. Hur tänkte jag? Vet inte.
Men jag har lärt mig att sköta ett hushåll och fåt en insikt i hur bortskämd jag har varit i alla år.
Sen har jag lärt mig att göra hyfsade pannbiffar och en lyckad fruktkaka.
Dagens musik: Wilcos One sunday morning. Magisk.
Dagens bok (böcker): Rekviem för John Cummings. Bengt Ohlssons utmärkta bok om Johnny Ramone.
Dagens träning. 1000 mter simning på Valhalla.
Dagens motto: Det ordnar sig alltid eller inte...
Huliganer har tagit fotbollen ifrån mig
Ibland blir man sportjournalist igen. Det är man väl hela livet ut men nu bara i tanken eftersom jag bytt bransch.
Vi var ett gäng gamla kollegor på Arbetets redaktion i Göteborg som gick på fotboll. Stefan, Håkan, Göran, Micke och jag såg Örgryte IS-Varbergs Bois på Valhalla IP. Pressvärden Göran fick syn på oss och lotsade varsamt in oss på pressläktaren. Som om det fortfarande var vårt rätta element.
Till saken hör att det var gratis inträde och publikanstormningen därefter. När vi anlände var sittplatsläktaren full, därav pressläktarplaceringen. Vi satt som kungar och servades med laguppställningar. Stämningen var god, matchen bra och mitt älskade Örgryte vann med 4-1. Att se matcher i verkliga livet på plats är naturligtvis överlägset. Man får en mycket bättre överblick än i tv. Sen är det ju kul att höra alla kommentarer, känna doften av grillad korv och bryggt kaffe.
Jag har sett otaliga fotbollsmatcher genom åren. Många som yrkesarbetande sportjournalist. Ibland tre matcher i veckan under säsong.
Nu mera blir det mest att se matcher på tv. Jag är fortfarande mycket intresserad av fotboll på olika nivåer men väljer ofta bort matcher typ Blåvitt-AIK. Jag tål inte hatet hos klackarna, de enorma polisinsatserna, polishundar som skäller med munkorg, knallskotten.
Det ständiga; "hata, hata, hata Göteborg", ekar över stan. Horor, fittor, bögar är andra populära invektiv.
Nu när jag inte behöver gå i tjänsten längre avstår jag faktiskt. Vilket ju är synd eftersom drogade våldsbenägna unga män, alltid män, har tagit fotbollen ifrån mig. Men som sagt att se Öis i division 1 är ett sant nöje. Nu hoppas jag att "Sällskapet" i lugn och ro får bygga nåt nytt och bra igen. Örgryte IS har ju en lång och ofta lysande historia bakom sig. Klubben spelade ju den första fotbollsmatchen som spelats i Sverige. På Heden den 22 maj 1892 spelade Öis mot Lyckans soldater och Öis vann med 1-0.
Musik: Neil Young, Doors, Beatles, Dvorak, Brahms, Steven Stills med flera. Tack för Spotify.
Bok: Min kamp av Knausgård.
Film: Fotbollens proletärer om IFK Göteborgs framgångar på 1980-talet.
Extrema män med vapen är en dödlig kombination
Mängder med döda ungdomar, blod och skräck. Den norska räddningstjänsten går med unga kroppar över axeln. Filter och plasttäcken läggs på döda, unga kroppar. Allt i sommaridyllen på Utöya i Norge. Där hade mängder med ungdomar från olika länder samlats för ett läger i regi av den norska arbetarrörelsen. Bland andra fanns svenska unga i vänsterrörelsen på plats.
Idyllen som på några sekunder exploderade till ett helvete.
På en bergknalle stod en rågblond galning iklädd polisuniform och sköt med något slags automatvapen besinningslöst mot alla ungdomar som kom i hans väg.
Någon timma tidigare hade bomber exploderat i centrala Oslo och skapat död och förintelse. På bilder ser byggnaderna i regeringskvarteren totalt utblåsta ut. De båda dåden kopplas nu samman av norsk polis.
Fredagen den 22 juli 2011 blev till en sorgedag som kommer att leva kvar i minnet för alltid. Det värsta våldsdådet sen andra världskriget i Norge.
Varför?, frågar sig en hel värld.
En extrem ung man med tillgång till vapen och sprängmedel är en dödlig kombination. Det har visat sig över hela världen.
Mina tankar går till Oklahomabombaren som också hade högerextrema åsiktar. Förvridna idéal.
Det många av vapenälskande extremister har gemensamt verkar vara att de är ensamma som barn, har svårt att knyta kontakter, kanske är de mobbade och de flyr in i extrema åsikter. Vapen blir deras vänner. De vill ha hämnd. De är beredda att göra vad som helst.
Det är sjukt, ledsamt och väldigt sorgligt men kanske inte helt obegripligt. Ensamma, utstötta och mobbade barn kan bli monster som vuxna. Att som den nu misstänkte etniske norrmannen spydde ut sitt hat mot invandrare och muslimer känns ju bekant. Extremister måste ha fiender. Fiender som inte ser ut som de själva, fiender att skylla allt ont på.
Att fånga upp dessa ungdomar som lever i kärlekslöshet och är utsatta för övergrepp och mobbing är ett av välfärdssamhällets viktigaste uppgifter.
Men vi lever inte i ett samhälle som präglas av kärlek och gemenskap för alla. Det blir vi varse gång på gång när unga män skjuter besinningslöst omkring sig i Finland, Sverige, USA, Tyskland...och nu Norge.
All you need is love sjöng The Beatles 1969 och det är en klyscha som är så sann.
Sommar och semester men inte för samhällets olycksbarn
Sommar och värme. Semester och man mår så gott. Tar dagen som den kommer. Är privilegierad och känner mig sådan också. Alla har det inte lika bra, om man säger så.
Står och väntar på bussen efter ett tusenmeterspass på Valhallabadet. På en bänk mitt emot Systemet på Avenyn sitter några mindre privilegierade personer. De tjoar och gapar. Ser ut att vara några år yngre än jag. En kille med gåstol och bar överkropp kommer staplande mot glada gänget.
- Var ute med Mikael igår kväll, vi spelade gitarr och sjöng och fick tag på väldigt bra brass, Svart lib tror jag att det var, säger han högt så hela Avenyn hör.
- Jag vill ha en öl, vrålar mannen i jeansjackan.
- Du kanske inte skall ha någon mer öl på ett tag, säger den tredje i gänget rättrådigt och släntrar därifrån med sin systemkasse. Han har sitt på det torra några timmar till.
En ung tjej kommer fram till mig och ber om pengar.
- Kan du avvara några kronor, frågar hon och ser ynkligt på mig.
Jag har inga kontanter, betalade min goda räksmörgås på Ljunggrens med kort.
- Du tar väl inte kort, säger jag lite fånigt och hon går vidare med tom blick.
Strax efter vaknar en jättetjock man på en annan bänk. Han har suttit och sovit med huvudet mot bröstet. Han reser sig och gnuggar sömnen ur ögonen, får syn på mig och frågar:
- Kan du ge en hemlös några kronor, en femma eller en tia går också bra.
Nä, det kunde jag ju inte den gången heller. Man blir beklämd. Folk tigger på gator och torg. Äldre slitna kvinnor sitter på knä i ur och skur, i svinkyla och i hetta. Stilla, stilla böjer de sig mot asfalten. Framför dem står en kopp eller mugg. Bredvid kan det ligga ett krucifix eller en bild på någon arm släkting.
På gator går män, yngre och äldre. En ung man darrar som ett asplöv där han stapplar fram stödd på en käpp.
Samhällets olycksbarn tär på mitt sinne. Vad kan jag göra?
Jag kan inte föda dem alla. Jag ger godtyckligt. Ibland får jag fram en tjuga, ibland några lösa mynt. Men oftast går jag förbi och känner mig beklämd.
Många har fått det bättre de senaste åren under Alliansens styre. Men de som har det dåligt, sjuka, fattiga, arbetslösa har fått det sämre. De är hänvisade till människors godtycke.
Samhällets solidaritet finns inte längre för de som har det svårast.
Det svider i själen även i skön sommartid.
Dagens låt: Colorado med Stephen Stills.
Dagens kuturkofta: besök på Göteborgs konstmuseum.
Dagens bok: Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa.
Mitt hjärta frös till is
Nås av nyheten att en liten helikopter med två ombord har kraschat utanför Norrtälje. Helikoptern föll rakt ned från cirka 800 meter och började sedan att brinna. Fy fan! Mitt hjärta stannade nästan. Jag tänkte med en gång på min son Johan. Jag såg framför mig hur han och hans älskade Julia var ute och körde runt kring Stockholm-Uppsala. Han kör och messar samtidigt med mobilen och tappar kontrollen över helikoptern.
Jag ringer Johan på mobilen, inget svar. Jag ringer Julia på mobilen, inget svar. Paniken börjar krypa upp för ryggraden
Dylans mästerliga Time out of mind snurrar i spelaren. Not dark yet but its coming soon. Ruggigt. Då ringer det på min iphone och Johans röst får mig att jubla inombords och jag berättar om mina farhågor. Han tar det coolt som vanligt och det känns tryggt.
Sen ringer också Julia som är på jobbet och hon låter pigg och glad trots behandling med starka cellgifter under den senaste tiden. Hon har något slags ”druvbörd” som måste bort.
Det tar fem år att bli helt friskförklarad och hon skall ta den sista (?) behandlingen nästa fredag, den 3 juni och sen är det bara att hålla tummarna.
Vi har det bra. Slödag idag eftersom det regnar och blåser elakt. Det är lördag och vi tog bilen till godisaffärren i industriområdet i Partille. Köpte två rejäla påsar med saltisar, surisar, sötisar och en flaska Loka och ett paket cigg. Sen åkte vi till gatuköket vid Preem-macken och jag åt en mosbricka med två grillade korvar och gurkmajonäs. Monica var lite mindre i maten och nöjde sig med en grillad korv och ett bröd med stark senap. Sen till lilla-ICA och köpte frukt och Aftonbladet.
GT köpte vi som vanligt av den glada flickan på cykel. Prick 9.30 kommer hon varje helgmorgon men nu är det slut med det, sa hon
"Jag tar studenten i nästa vecka och börjar bli för gammal för det här nu", sa hon imorse.
Vi får hoppas att det kommer någon annnan lika pålitlig och glad och säljer den lilla röa.
Sitter och slötittar på Champion League-semifinalen i handboll mellan Rhein-Neckar Löwen mot Barcelona. Vilken klubb Barcelona ändå är. Champion League-final i både fotboll och semifinal i handboll samma år, samma dag! Har det hänt förr tro?
Boston Bruins är i Stanley Cup-final i ishockey. Snullet för Pebben som ju lämnade Bruins för Frölunda inför förra säsongen. Varje ishockeyspelares dröm måste ju vara att spela om Stanley Cup-trofén och för den lojale, hårt arbetande Pebben måste det kännas som en liten tagg i hjärtat att inte få vara med. Oklart om han hade platsat i laget. Han hade passerat zenit i karriären när han inte fick vara kvar.
Det är dystert ute, regnet faller fortfarande och det är svart på himlen.
Vi har köpt nytt altantak som skall leveras 1 juni. Henry skall lägga taket för fem-sex tusen kronor och det skall nog bli bra. Han är ju noggrann den gode grannen.
Fyllde 60 för några veckor sedan och det känns väl bra. Känner mig som 27 men man växer väl in i den här åldern också. Mentalt kanske inte men kroppsligen känns det ju onekligen ibland att man inte är tonåring längre.
Dagens låt: Love and war med Neil Young.
Dagens bok: "Efter honom syndafloden av Per Planhammar.
Dagens mål: Baconinlindad wienerkorv och lika inlindad purjolök.
Dagens händelse: Champion League-finalen melan Manchester United-Barcelona.
Dagens motto: Lev väl och var lycklig.
Kroppen är gjord för värme och sol
Nu har vintern rasat ut.
Vårvindar friska sliter i flaggor och trädkronor. Ljuset är tillbaka.
Det har varit en hård tid vädermässigt. Frågan är hur man härdar ut i denna mörka kalla grav som vintern är. Det gör man inomhus med sport, böcker, musik, god mat och dryck och bra sällskap.
Men det skulle vara skönt att flytta söderut sådär i början av november, till sol och värme. Kunna sitta ute på dagar och kvällar. Skriva under ett parasoll. Dricka traktens vin.
Kroppen är gjord för värme och sol.
Vi lagade Keith Richards recept och överlevde
2011 har inletts med ett evigt snöande, fåglar faller från skyn och den store
Per Oscarsson dör, bränns inne i en fruktansvärd brand. De eldade så hårt i kylan att huset fattade eld. Man kan inte föreställa sig vilka fasor som utspelades i det huset innan allt utom skorstenen låg som svart sot på marken.
Jag kommer än idag ihåg när han var med i Hylands hörna på Annandag jul 1966. Denne konstige människa klädde av sig plagg efter plagg. Allt blev så besvärande, tystnaden lade sig och alla skruvade generat på sig.
Ingen hörde vad Oscarsson sade. Att monologen innehöll fördömande mot rasism och främlingsfientlighet och barnets förvåning över att människor skyler sig, märkte inte många. Utan folk satt förstummade framför tv:n och tänkte samfällt; tänk om karljäveln tar av sig allt! Nu gjorde inte Oscarsson det.
Oscarsson tog in allvaret i Hylands mysiga hörna. Det blev naturligtvis skandal och moralisterna rasade.
Men till slut arbetade sig Per Oscarsson in i den svenska folksjälen och blev respekterad och älskad.
Själv mår jag utmärkt, stärkt av snöskottning, simning i Valhalla-badet och hälsosamma smoothies. Har kört en variant med spenat, ruccola, avokado, äpple, lime, blåbär, banan, jordgubbar och björnbär. Känner mig både piggare och gladare. Kanske en placebo-effekt men det spelar inte så stor roll i så fall. Jag går på känslan. Men jag är övertygad om att brygden är ett bra kosttillskott till den industrialiserade maten som vi köper och äter idag.
Apropå mat. Jag har läst boken Livet av Stones-legenden Keith Richards och den var bra. Där har han ett recept på sin favoritmat, korv med mos. Ingredienser; korv - i detta fall lammkorv, bacon, lök, potatis, morot, ärtor. Vi lagade till det med omsorg och tålamod. Vi överlevde. Jag tyckte att det var gott och kommer att testa igen. Monica hade svårt för lammkorven.
Har haft semester i tre veckor och tiden går så fort. Men vad kul det har varit att kunna följa Tour de ski med Kalla, Hellner, Haag, Northug och de andra skidfantomerna. Idrott när den är som bäst.
Så kommer det sorgliga beskedet att Assar Rönnlund har avlidit. Assar var en vänlig och kunnig man som aldrig nedlät sig att säga något nedsättande om någon annan.
Läste en anekdot om när Assar debuterade som expertkommentator i radio i Sapporo-OS 1972. Redan efter några kilometer in i 15-kilometersloppet, sa Rönnlund att det här vinner Sven-Åke Lundbäck. Hyland grymtade att nu får du väl lugna ned dig liite i alla fall!
Sven-Åke Lundbäck vann guld och Assars debut som expert kunde inte börjat bättre.
Kommer ihåg hur fantastiska Åke Strömmer och Assar Rönnlund var i radiosportens sändningar från längdskidorna.
Nu vänder vi blad och satsar på framtiden som ligger som ett oskrivet blad framför oss. Det finns så mycket att se fram emot och frukta.
Dagens bok: Livet av Keith Richards.
Dagens låt: Lucky man av Ron Wood.
Dagens dikt. Ring, klocka ring. Lord Tennyson.
Dagens motto: Lev väl och ha roligt!
God jul och ett gott nytt 2011! Nu tar vi nya tag!
God Jul och Gott Nytt År till er alla!
Det har varit ett omtumlande år - 2010. Alliansens knappa seger i valet. Sverigedemokraterna (vilket namn!) kom inklampande i folkdräkt.
Privatskolor skär guld med täljkniv och folkbiblioteken i Nacka kommun blir privata. Det pågår en överföring av allmänna medel till fickorna på riskkapitalister i Sverige samtidigt som 40 000 blir utförsäkrade från Försäkringskassan.
Anders Borg håller i statskassan som en sentida Kalle Anka med hästsvans och ring i örat. Varför inte satsa lite av miljarderna på att ge människor arbete? Det finns hål att stoppa i som infrastrukturen, sjuk- och äldrevården, skolan och många fler.
Terrordåden i Malmö och Stockholm. I båda fall en ensam man med en skev verklighetsuppfattning. Den ene vill rensa stan från invandrare och den andra vill sprida död och förintelse hos alla människor som råkar befinna sig i centrala Stockholm.
Terrorn har funnits i Sverige länge, Palme-mordet, mordet på Anna Lindh, mord utförda av högerextrema rasistiska och nazistiska organisationer, morden på poliser i Malexander. Så våldsbrotten är inget nytt men hela tiden spelas den naiva oskuldsfullheten upp i media. Va! kan detta hända i lilla Sverige! Ja, lilla Sverige är tillsammans med stora länder som USA och Storbritannien med och bekämpar talibanerna i Afghanistan. Hur det nu gick till. Nu är vi ett land i krig.
För en gångs skull reagerar Säpo med klok eftertanke och piskar inte upp stämningen efter det senaste dådet då en ung man sprängde sig själv till döds i centrala Stockholm.
För oss som har arbete och är någorlunda friska är ändå Sverige ett bra land men det är väl de flesta länder med stabil demokrati.
Så här i juletid och när 2010 nalkas sitt slut är det bara att kämpa vidare mot ett ännu bättre och mer rättvist samhälle. Kanske kan Socialdemokraterna hitta sig själv igen och arbeta för rättvisa och solidiaritet igen och inte bara glida med i den marknadsliberala vågen som har sköljt över Västeuropa under de senaste åren.
Dessutom vill jag önska min favoritförening, Örgryte IS lycka till med reorganisationen. Det lär bli några tuffa år om Öis skall komma tillbaka till eliten eller också kanske Öis blir ett nytt Gårda BK.
Jag vill se ett modernt Örgryte som satsar på talangutveckling och därigenom kan berika både sig själv och svensk fotboll i stort. Vad säger du Sören Börjesson? Det finns planer, det vet jag.
Sedan vill jag tacka mina kära kamrater och kollegor i IJK (Idrottsjournalisterna klubb) för ett bra och hängivet arbete för att stödja sportjournalisters villkor i Västsverige. Jullunchen den 16:e december var god och lyckad.
Nytt för i år var att Håkan Hermansson utökade frågetävlingen med egna supersvåra frågor efter Jan Hanssons traditionella - inte lätta de heller.
Nu blir det att plugga på tills nästa år.
Tack också mina arbetskamrater på Kultur i väst som gett mig ett sådant fint mottagande när jag kom tillbaka efter fem månaders sjukskrivning. Det värmde ett gammalt (nåja) hjärta.
Dagens bok: Hetta av Ian McEwan.
Dagens låt: Happy X-smas, war is over med John Lennon.
Dagens dikt: "Visst gör det ont när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka.” Karin Boye.
Dagens mat: Julmat med vegetariska inslag.
Dagens motto: Mot en bättre framtid!
Lägg ner kungahuset - släpp barnen fria!
Avskaffa kungahuset!
Lägg ned denna otidsenliga kvarleva från förr.
Släpp kungabarnen fria och låt kungen och drottningen fortsätta att umgås med den svårt chanserade överklassen.
Nu är råttet mågat som ishockeyspelare Per Ledin sa.
Det har kommit ut en bok om Carl XVI Gustaf:s liv och leverne. Den handlar om vurm för Hitler hos både kungen och drottningens släkt.
Det handlar om fester på svartklubbar, eskortdamer till kaffe och avecen. Det handlar om otrohet och annat depraverat.
Kungen skrattar åt alltsammans och verkar trivas med uppståndelsen. ”Presskonferensen” i samband med älgjakten kommer att bli ihågkommen för majestätets oerhörda språkbehandling och med det flinande goda humöret kungen avfärdade allt utan att förneka någonting.
Hans majestäts dagar kan vara räknade. Men Victoria väntar bakom hörnet. Hon är populär, verkar vettig, försvarar sin rätt att älska vem hon vill utan att böja sig för knugen.
Men jag skulle vilja se henne avsäga sig tronen och komma ur sin gyllene bur och göra något vettigt av sitt liv.
I dess dagar har också drottning Silvias pappa visat sig vara organiserad nazist trots att han bodde i Brasilien. Han reste tydligen också hem för att ta över en fabrik som en judisk medborgare tidigare drivit.
Även hos kungen finns det nazianstrukna förfäder.
Men filmregissören Ingemar Bergman, författaren P O Sundman, företagsledaren Ingvar Kamprad och upptäcktsresande Sven Hedin har haft nazisympatier. Så även i de bästa familjer...
Kungen och Silvia eller Victoria heller för den delen skall behöva schavottera för att släkten har mörka hemligheter.
Men att en uppburen kung beter sig som en pajas mellan skål och vägg med sina degenererade kamrater välter den tilliten till monarken överända. Kung Carl XVI Gustaf är en vanlig människa, inte bättre än någon annan. Det var ju en jätteskräll eller hur? Han kan inte svinga sin spira och få medborgare att må och få det bättre.
”På hans hjässa, kronan lätt” eller hur det nu är. Kronan kanske han hade på sig i sängen med Henemark. Vad sa Alexander Bard?
Jaha, vad skall vi då med kungahuset till?
Men hela idén om ett kungahus är befängd. Så avveckla med förnuft.
Tystnaden från våra folkvalda representanter i riksdagen är öronbedövande. Inte ett kritiskt ord. Är de rädda för att missa middagarna med kungen?
Men när Ohly lite skojsigt klämde ur sig att man kan faktiskt använde bröstpump, blev det ett fasligt liv bland krönikörer och ledarskribenter och hela det borgeliga politikergänget förfasade sig och skrek att nu hade Ohly tappat all trovärdighet. Det kanske han har men inte av den anledningen. Bröstpump är en bra metod när amningen inte fungerar av någon anledning och mamma är inte fjättrad vid barnet hela tiden och pappa kan ta ut sin föräldraledighet.
Det offentliga ordet i Sverige domineras och styrs av en trångsynt småborgelighet. Kungahuset står över all kritik men politiker till vänster om Centerpartiet är paria.
Sensommar i Biskopsgården
Svarte Mosse ligger spegelblank och minns när den var frusen och vi spelade ishockey på isen. Det var länge sen men sjön ligger kvar mellan norra och södra Biskopsgården. Då, i slutet av 1950-talet och början av -60-talet var det vår oas både sommartid och vinterdito.
Nu i början av hösten är det mängder med sjöfåglar som änder och måsar. Näckrosor trängs i vattnet. Några dammrudor syns inte till i det bruna vattnet.
Vid ena kanten av den lilla sjön breder gräsmattor ut sig. Där går Eduardo och klipper gräset med sin egen gräsklippare. Han stryker svetten ur pannan och börjar berätta.
- Park och natur struntar i området. Därför har jag börjat att klippa gräset och hålla efter ungdomarna så de inte skräpar ner.
- Jag har skrivit till Park och natur och frågat om de kan ersätta mig med 100 kronor till bensin till min egen klippare. Vi får se hur det blir, säger Eduardo som åker från bostaden i Kortedala till Biskopsgården för att se till markerna vid Svarte Mosse.
Han berättar att han tar bilder av folk som sitter och grillar eller dricker öl för att varna dem om de skräpar ner. Ett gäng var där för att gömma några stora knivar.
- Då låtsades jag prata i min mobil och sa att jag skrivit upp registreringsnumret på bilen. De stack direkt, säger Eduardo och skrattar.
Nu har kommunen i alla fall satt upp stora papperskorgar men Eduardo tycker att de har fel färg.
- De borde vara röda så att de syns.
Jag säger hej och lycka till till Eduardo och promenerar den asfalterade gångstigen fram. Där till vänster ligger VM-byn. Ja, alltså husen som var uppställda på Heden 1995 under VM i friidrott. Nu finns de uppe i Biskopsgården och området är välskött och andas idyll. Vattentornet vakar över allt och alla.
Min gamla skola, Väderleksskolan är riven och med den hela kvarter av eftersatt nergången miljonbygge. Nu ligger detta lilla villaområde där istället.
Köldgatan, Värmegatan är sig lika. Tysta står "bananhusen” med sina eternitplattor och inglasade uppgångar.
Någon har lagt ut böcker på en gräsmatta. En man står på en stege och målar fasaden.
Ryaskolan står stor och röd vid Erik Väderhattssgata i södra Biskopsgården. Barnen stimmar på gården, spelar fotboll med en lärare. Längre ner dagis och fritids.
Vårväderstorget och dags för en hamburgare. En lätt vinglig dam kommer och sätter sig bredvid mig på en bänk.
Hon röker cigarett på cigarett, drar girigt in röken och röker ned till filtret.
Hon berättar att hon skulle träffa någon men när hon väl var där stod det att personen i fråga var på semester.
- De kunde väl ha ringt. Nu fick jag åka i onödan från Hisings-Backa där jag bor, berättar hon och lutar sig fram emot mig.
- Jag har öl i väskan. Skall vi dela en?
- Öl är gott men det är lite tidigt för mig, säger jag lite generat och tittar på uret. Tjugo över ett.
Damen vinglar vidare. Jag får min burgare och sätter mig på en bänk inne på torget. Solen gassar, folk går fram och tillbaka och det är ganska fint.
Jag känner igen en tjej som var på väg att slå igenom för många år sen. Hon sjung blues något alldeles fantastiskt. Nu med krycka och spastiska rörelser. Sliten och tilltufsad och man förbannar det som kunde blivit så bra. Men vad vet man?
En äldre dam med gåstol sätter sig bredvid mig i väntan på färdtjänst.
- Här är bra att bo. Lugnt och skönt och fin luft med all skog runt knuten, säger hon och jag håller med.
Skogen, eller Sjumilaskogen som vi sa var ett äventyr och ett andra hem när vi växte upp i Biskopsgården.
Spårvagnarna går i skytteltrafik uppe på viadukten. Femman, sexan och tian. Det tar inte många minuter innan vi sitter fast i en broöppning på Hisingsbron.
Jag återvänder alltid till Biskopsgården. För att se om det ligger kvar och hur det mår. Skulle aldrig vilja flytta tillbaka men har Biskopsgården i mitt blodomlopp.
Jag känner glädje, nostalgi och när jag känner dofterna är jag tillbaka i min ungdom och jag får rysningar. Inte bara av välbehag. Jag kan också känna en outsäglig leda och känna att det var bra att jag kom därifrån i tid.
Förort, sovstad, inte mycket att göra men ganska fräckt utformat i samklang med naturen.
Jag fortsätter att skriva på min berättelse om Biskopsgården som känner den.
Rötmånad och strax dags för allvaret
Det rasslar i elementen. Sommaren är i sin middagshöjd och lite till. Rötmånad, kräfttider och primörernas intåg. Svamp i de fullmatade markerna.
Utvilad efter fyra månaders ledighet men osäker på framtiden. Sugen på aktivitet. Men på mina villkor.
Vill skriva. Vill träna. Vill läsa. Vill älska. Vill njuta. Men vill jag jobba?
Lite grann till att börja med. Försiktigt så att jag inte går upp i varv som förut och tappar fokus.
Nära den stora ledigheten. Sista fjärdedelen av livet. Den när man skall skörda det man sått. Njuta sitt otium.
Men hur är frågan? Med största möjliga ödmjukhet, ärlighet och glädje. Det är något att sträva efter. Sommaren 2010.
Hällregnet minns gamla hjätar
Syndafloden idag. Hällregn hela natten. Altantaket läcker på flera ställen. Vi ställer ut bunkar som fångar upp dropparna som blir till små kaskader när de brister.
Sommaren går in i en ny fas. Från det skira, friska till det mogna och mättade.
Rötmånad. Primörer i sikte. Frukten dignar som kart ännu på grenen.
Jag läser. Hemingway. Och solen har sin gång. Det pregnanta språket, vemodet, äventyret utan slut och mening. Tjurfäktning, numera förbjuden i Katalonien. Heders Katalonien!
Johnny Cash självbiografi. Mannen i svart, sprungen ur det lantliga bomullsplockandet. Religionen ständigt i fokus. Stora känslor, liv och död, missbruk, kärlek till kvinnor och musik och droger.
Cash skriver om de tidiga åren på Sun Records. Sam Phillips styr med järnhand men har ändå fingertoppskänslan att låta artistens särart prägla resultatet.
Elvis var kung redan i mitten av 1950-talet. Carl Perkins hade oerhörd potential men Elvis snöt Blue suede shoes och gjorde den till jättehit. Elvis hade enligt Cash oerhörd karisma och var en mycket kompetent kompgitarist och Cash tycker bättre om de tidiga inspelningarna med Elvis, Scotty Moore och Wayne Fontana på akustiska instrument.
Johnny Cash själv får en hit med I walk the line.
John Lennon. Yoko Ono har sammanställt en samling omdömen och vittnesmål om John Lennon. Naturligtvis är det en hyllning till den mördade ex-beatlen. Men ändå ger den ytterligare pusselbitar om den gudomlige Lennon. Min ungdoms store hjälte tillsammans med Agne Simonsson, Ingemar Johansson, Eusebio, Kurre Hamrin, Pele, Paul Jones, Rolling Stones, Wilhelm Moberg, Ernest Hemingway, Dustin Hoffman, Clint Eastwood, Fats Domino, Kirk Douglas, Gregory Peck med flera.
Vilka stjärnor står för något idag? De har sålt bort rätten att fritt uttala sig till sponsorer. Det finns underbara bilder på John Lennon i studio. The Beatles arbetande i studio.
Idag finns inga såna dokument om dagens stjärnor.
Nu jävlar öppnar sig himmelens portar. Dags att stänga av EM på tv, Emma Green till final, och återuppta läsningen igen. Mat och vin finns så vi klarar helgen. Solen kommer igen och det gör jag med.
Inget av värde blir sagt när Mammon styr VM
Varför sägs inget av värde under fotbolls-VM? Av någon enda inblandad person?
Fifa och multinationella företag har satt munkavle på spelare och tränare som bara mumlar meningslösa floskler som att bollen är rund, allt kan hända och det är en ny match i morgon.
Eller det revolutionerande; ”vi är redo för nästa match”, sagt av Steven Gerrard.
Kanske är det så att någen har något förutom fotbollsfloskler att säga och då är vi alla fotbollsälskare illa ute. Den intellektuella standarden är hisnande låg för att använda en missvisande metafor.
Hela världens blickar riktas under några veckor mot Sydafrika. Detta egentligen rika land med sina naturtillgångar och mänskliga tillgångar som Nelson Mandela och Desmond Tutu och alla anonyma som arbetar för ett bättre samhälle.
Men reportage har också visat på ett oerhört segregerat samhälle med kåkstäder, arbetslöshet och en stor del av befolkningen plågad av HIV-sjukdomar och nöd.
Då kommer denna jätteapparat till Sydafrika. Världens näst största evenemang alla kategorier, bara OS är större.
Tusentals journalister från hela världen bevakar detta jättespektakel. Varenda spark, hands, domartabbe, tränarna på bänken, mål, målgester, skottfinter, dribblingar, spelsystem, vuvuzelas, analyseras in i minsta detalj.
Det står klart att Fifa (internationella fotbollsförbundet) styr arrangemanget med järnhand. Alla vinster går till Fifa och de multinationella företagen som Nike, Coca Cola, Mc Donalds med flera. De lokala handlarna är inte välkomna. Jättearenor byggs för att sedan stå tomma som elefantkyrkogårdar i brist på evenemang som kan fylla dessa gigantiska skapelser.
Skolor, dagis och vårdinträttningar har flyttats för att göra plats åt dessa skrytbyggen för ett enda tillfälle.
Det sydafrikanska samhället får ta den ekonomiska smällen och Fifa håvar in vinsterna.
På planerna springer spelarna omkring och försöker övertyga om att de är värda ett par miljoner i veckan (jo, det är sant i flera fall).
I klubblagen är de gudar och högpresterar ofta för sina miljoner. Många har tio lyxbilar. En spelare i engelska ligan hittade inte sin bil efter en träning, han hade glömt vart han ställt den och gick sonika och köpte en ny bil som han åkte hem i.
John Terry, Chelseas skandalomsusade mittback, bjöd till bröllopsgästabud på ett slott i England. På det fina porslinet serverades fish and chips. Det säger en del om den sociala kulturkrock som uppstår med plötslig rikedom i ung ålder. Inget fel på fish and chips däremot. En både god och närande måltid. Kanske inte på slott och på bröllop dock.
Dessa omhuldade och bortskämda stjärnor har påfallande ofta en mer påver bakgrund rent ekonomiskt. Många är uppvuxna i fattiga förortsområden i England, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Nigeria, Elfenbenskusten, Ghana, Chile, Paraguay och så vidare.
Många är handelsvaror som fått betalt att sitta i en gyllene bur. Att inte ha några åsikter om världen utanför. Världen där de en gång kommit ifrån.
Inte nån gång har något intressant sagts på nån presskonferens. Spelare och tränare pratar som programmerade robotar om att ta en match i taget, vi är redo för nästa match och att det känns bra.
Undantaget är Diego Armando Maradona. En av världens bästa spelare genom tiderna. Bäst enligt honom själv. Denne legendar som pratar om sig själv i tredje person är också uppvuxen i en förort till Buenos Aires, Argentina under enkla förhållanden.
Nu framstår han som en skrattande pellejöns i Dressmankostym som tränare för Argentina.
Men han är också en äkta folkets man och är i normala (!) fall socialt medveten och frispråkig. Maradona har tydliga vänstersympatier och har protesterat mot USA:s inställning till Latinamerika. Maradona är influerad av politiker som Hugo Schavez och Fidel Castro och ser sig gärna som en folkets rebell.
Men under VM har ingen någon åsikt om nånting. Spelarnas personliga kontrakt gör de till livegna. Annars tycker man väl att VM i fotboll skulle vara en lämplig arena att uttrycka åsikter, skapa opinion för en bättre värld. Lyfta fram hjärtefrågor, skapa debatt om orättvisor globalt och i Afrika. Men icke, Mammon styr och på läktaren flinar ordförande Sepp Blatter ihop med celebriteter som Mick Jagger och Bill Clinton.
Men inget av värde blir sagt.
VM har satt Sydafrika i världens ljus
Fotboll är vackert. Fotboll är kul. Fotboll är allmänbildande. Fotboll är världens vackraste spel.
Fotbollen har satt Sydafrika i världens ljus. Sydafrika - ett land plågat av hiv, fattigdom, våld, segretation och annat elände. Men man måste ha ett hjärta av sten om man inte rycks med och gläds åt den glädje som visas under VM.
Vuvuzelorna är jobbiga men det är ju deras grej och visst måste man få tuta i sitt eget land när man alltid har gjort det.
Hur går det då? Brasilien som inte lär spela sitt jogo bonito fotboll under tuffingen Dunga är alltid favoriter. Regerande europamästare Spanien är en annan favorit. Förmodligen VM:s bästa LAG.
Argentina med sina världsartister som leds av galenpannan, Diego Armando Maradona är en outsider med oerhörd potential men har defensiva brister.
Holland kan spela totalfotboll som under Johan Cruyff är en personlig favorit. Vilka spelare som Holland har producerat genom åren och de har alltid spelat positiv fotboll.
Jag hoppas att Afrika kan ta chansen att visa världen vad kontinenten kan. Där fostras tusentals bra fotbollsspelare som sen skeppas till Europa för att skänka oss glädje. Afrika borde få tillbaka lite vad de gett.
1. Spanien
2. Holland
3. Ghana
Sedär ett tips så gott som något.
Är det någon som begriper alla motvisande valprognoser?
Såg Tyskland spela ut tröga Australien efter noter och blev förtjust. VM:s bästa spel hittills i VM. Ranelid tyckte i SVT att de spelade otyskt. Har han inte sett Beckenbauer, Bonhof, Littbarski, Klinsmannn, Voeller, Hoeness och de andra?
Återkommer med tips när grundspelet är över. Nu lutar det åt Tyskland men man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte.
Märta var en älskad hund
Du var så intensiv. Du var så glad. Du var så vänlig. Nu finns du inte längre.
Märta har lämnat oss i outsäglig saknad.
Du somnade in så gott och vi höll om dig. Tårarna strömmade nedför kinden på oss när du sakta slöt dina bärnstensfärgade ögon. Du fick äntligen ro och slapp din smärta. Det lovade vi dig redan när vi fick dig som åttaveckors valp, Märta skall inte behöva lida i onödan.
Men minnena finns kvar. Du höjde aldrig rösten eller morrade åt någon av oss i familjen under dina nästan elva år långa liv. Du var alltid så vänlig. Svansen gick som en propeller eller stod rakt upp när du agerade lok när vi gick ut i världen för att "läsa tidningen”. Du luktade, drog in dofterna som ett ett fint vin. Sen satte du dig och kissade på den goda doften.
Du hade dina favoriter som du lekte bra med. Egentligen var du inte så social mot andra hundar. Kastrerade hanar kunde du lägga på rygg och morra åt. Komma här och vara ett neutrum, inga dofter alls att reagera på, suspekt. "Fienden” var en annan dalmatinertik i samma ålder. Ni drog inte jämnt om man säger så. Nu är ni båda borta.
Det glädjer också också en gammal sportjournalist att du hade ett sånt fantastiskt bollsinne. Du kunde plocka ned bollar lätt och geschwint. Du fångade godis i luften så rätt och behändigt. Nu höll inte dina lekbollar länge. Du bet snart hål i både läderbollar som plastditon.
I trädgården var du drottning. Uppfodrande ville du leka, vad man än arbetade med. Du lade boll eller ben en bit ifrån så att man inte kunde nå den och sen gnällde du tills man försökte ta bollen en ack vad man bedrog sig. du var redan borta med bollen.
Den "leken” upprepade sig gång på gång. Det måste men ge Märta, hon var både enveten och hade ett oändligt tålamod.
Märta var en byracka, korsning mellan dalmatiner, schäfer och airdaleterrier. Nummer 14 i en talrik syskonskara. Minst i gänget men en tuff överlevare. Hon la sig mitt i valphögen och sjönk sen sakta ned i den varma mitten.
Som vuxen älskade Märta att rycka loss stora grenar från träd, kvista av dem och sen springa med pinnen, sen släppa ned den i gräset, lägga sig på den med ryggen och vrida och vände sig på grenen, liksom klia sig själv med hjälp av grenen.
En annan Märta-sport var att slita upp gräsmattan runt pinnen. Att jaga fötter på kvällar var också skitans skojigt. Då tändes en busig glimt i dina varma bärnstensfärgade ögon.
Du var alltid så frisk och stark, livlig och glad. Ända tills den lömska borrelian slog till gjorde livet outhärdligt.
Men du kommer tillbaka till oss som aska och då får du vila under krusbärsbusken som du älskade. För alltid älskad och ihågkommen av oss som fick förmånen att lära känna dig.
