Kände historiens vingslag
Sorgen bryter ut på Midsommardan!
Skräckkväll igår på Midsommardan!
Jag storgrät av längtan och saknaden av Monica. Min sorg var vidöppen och hördes över Utby i den dramatiska åskkvällen.
Det är på helger som jul, nyår, påsk och midsommar som saknaden är värst. Förhoppningsvis lägger det sig med tiden. Den läker ju alla sår, sägs det. Fan trot men den kanske lindrar smärtan.
Jag befinner mig mellan fjärde och femte fasen i sorgearbetet. Mellan depression och acceptans. Men understundom mår jag riktigt bra och sjunger och skrattar.
Men så ibland sjunker jag ner i ett mörker som är svår. Men det varar inte länge den känslan heller som tur är.
Den jävla Coronan gör ju inte saken lättare.
När vi kan sprida askan efter Monica kanske det kan bli ett riktigt avslut. Just nu står urnan på krematoriet på Kviberg.
Får stå där i ett år. Tredje september är det ett år sedan Monica avled.
Sjöräddningen i Falsterbokanalen skall köra ut oss anhöriga och urnan med askan som skall sänkas i vattnet utanför Fredshög i Kämpingebukten. Monicas egen önskan.
Men som det är nu tar Sjöräddningen inte ombord några utomstående passagerare. Förhoppningsvis kan vi göra det i augusti.
Nu skall jag se på fotboll! Skönt att den är igång, utan publik men ändå. Längtan har varit svår.
Vi hann ut ur Spanien med andan i halsen
Nyss hemkommen från en underbar vistelse på Gran Canaria sitter jag och minns. Men det var på håret att vi kom ur landet Spanien. Dagen efter stängde landet ner och tusentals turister blev kvar. Men så långt hade bara ett coronafall upptäckts på Gran Canaria och den personen hölls i karantän i en by längre in på ön.
Hotellet du ser på bilderna heter Cordial green golf hotel. Det ligger i Maspalomas. Under den veckan i mars som jag och min vän Lennart var där strålade solen varje dag. Temperaturen låg mellan 23-30 grader dagtid. Runt 20 nattetid. En milt sagt behaglig tillvaro för soltörstande nordbor. Det känns som om vi levt i ett konstant mörker sen i november förra året. Vi bestämde oss snabbt, köpte flygstol, han från Arlanda, jag från Landvetter. Jag kom ner först på lördagen. Mitt flyg lyfte 7:30 och landade13:00 lokal tid. Jag fick gott om tid att installera mig i vår tvåvåningsbungalow. Lennart kom med andan i halsen runt nio på kvällen.
Jag tog bäddsoffan på nedervåningen och Lennart en våning upp med toaletten och balkong.
Sen började en härlig vecka med utflykter till huvudstan Las Palmas och stranden Las Canteras. Vi badade i havet och brottades med stora vågor. Sen åt jag en underbar sjötunga i apelsinsås och Lennart grillade jätteräkor på en resturang på strandpromenaden.
Vid bordet bredvid satt en man och åt lite skinka och melon. Efter en stund utbrast han: ”vad härligt att höra Göteborgsdialekt. Min far sa att all intelligens utgår från Göteborg för att sedan spridas i allt tunnare cirklar”.
Nästa dag travade vi på stranden i Maspalomas i hård motvind och i 30 graders värme. Som tur är finns vattenhål längs stranden där man kan handla sandwich och kalla drycker. Sanden kröp in överallt.
Två kvällar i rad var vi nere vid fyren Faroområdet. Där ligger de flotta butikerna och restaurangerna som på ett pärlband. Vi avslutade på puben ”19:e hålet”. Där var det fullt ös med go musik och dans. Jättekul att få rocka loss efter allt som hänt.
På hotellet finns det två stora poolområden. Det ena är på minst hundra meter långt så det blev några rejäla simpass varje dag. Solens strålar var som brännande spjut och jag brände mig på fötter och underben som jag glömde att täcka. Men det är smällar man får ta. Helande salva från Apoteket gjorde susen.
Vi träffade tre tjejer från Göteborg vd poolen och Lennart tipsade om en skybar i Playa Ingles. Dit for vi i två taxibilar. 40 kronor är ju inte dyrt för några kilometer i taxi.
Skybaren var magnifik. Jag fick min drink Manhattan med en liten röra på mango och lite god ost vid sidan om.
”Nu kan du äta lite, dricka lite osv”, sa den trevliga servitrisen.
Sen hamnade vi på en proppfull pizzeria i Jumbo-området. Vid bordet bredvid satt Christer Lindarw med sällskap. Han blev lite irriterad när hans räkor i vitlök dröjde.
”Skall de fiska de förbannade räkorna också”, utbrast han till tjejernas stora förstjusning.
Sista kvällen satt vi på poolbaren och pratade med ett stort gäng finlandssvenskar. De blev imponerade att vi kunde både Sibelius och Runeberg. Och att vi 1982 träffade Pentti Sarikoski på Nord-Koster och pratade poesi med honom. Men det är en helt annan historia.
Julafton i saknadens tecken
Julafton 2019
Jag kan ju inte säga att den går i glädjes tecken. Min älskade Monica saknas något oerhört.
Vi firade högtiderna regelbundet men med viss återhållsamhet, sekulariserade som vi var.
Julen däremot var Monicas stora begivenhet. Hon bakade kakor; chokladkakor med socker, kringlor, klenetter och schackrutor. Mjuk fruktkaka och Ris s la Malta var ett måste. Skinkan kokades och griljerades och brunkolen fanns på bordet med de övriga tillbehören som sill, lax och Janssons frestelse.
Hon röjde också plats för ett ”julbord” med snö i form av bomull och kyrkan mitt i byn och tomtar och slädar och kottar och små figurer vi samlat på oss under åren. Allt omgivet av små lampor som lyste upp scenen och rummet.
Den levande granen bytte vi sedermera ut mot en ståtlig plastgran som vi för några år sedan gav bort till en lycklig barnfamilj i området.
Monica var den fasta och varma punkten som julen snurrade kring hos oss genom alla år.
Nu sitter jag här i mitt arbetsrum och tittar ut och ser barnen kicka boll på konstgräsplanen utanför.
Julafton för första gången sedan 1975 utan Monica. Tiden tickar obevekligt på och gnager på oss alla.
Men livet går vidare med barn och barnbarn som jag snart skall fira tillsammans med.
Tills dess sitter jag och minns min Monica med saknad.
Mitt älskade Göteborg
Jag måste komma ut ur garderoben. Där jag suttit för att jag inte vågat komma ut. Okay, som Harald Treutiger säger, okaay, det handlar om Göteborg. Inte Götet eller Götlaborg, det säger bara idioter. Och vilka de är är inte svårt att räkna ut. Jag älskar Göteborg. Killing-gänget sa att man måste vrida tillbaka klockan tio år när man kommer till Göteborg. Är det inte underbart i sin enfaldiga arrogans!
Jag är född i Masthugget men födelseattesten säger Härlanda församling. Mystiskt. Fick aldrig utrett det med mina föräldrar. Men Göteborg i kubik är det. Sen flyttade vi till Hisingen. Hisingen, can you believe that? Närmare bestämt Biskopsgården. Värmegatan, sen Köldgatan, Klarvädersgatan, för att sen hamna på Vårvädersgatan alldeles bredvid det beryktade Vårväderstorget. Jag konfirmerade mig i södra Biskopsgårdens kyrka, den ligger ett stenkast från Vår krog & bar.
Hisingen är inte Göteborg, säger en del. Okay, Kal och Ada, sägs komma från Lundby. Är inte det Göteborg, så säj?
Nåväl, min dåvarande fästmö, och nuvarande hustru, man sa så, från Johanneberg, fick ångest första gången vi åkte över Göta älvbron. Hon började flacka med blicken redan vid hållplatsen Frihamnen.
Men vi älskade Biskopsgården. Där fanns det mesta. Behövde man ett par skräddarsydda byxor åkte man in till Östra Hamngatan där det fanns ett skrädderi vid Bräutigams. Som Hisingsbo var vi naturligtvis lite avskärmade, älven är ju en barriär, men vi såg oss ändå som Göteborgare.
Jag spelade fotboll i Häcken och Gais, ishockey i Kometerna. Jag bodde på Ullevi från 12-årsåldern. Lärde mig älska gubbarnas kommentarer på läktaren. När IFK Göteborg låg under mot Djurgården med 0-8 sa en gubbe; ”det är först till tio som gäller”.
En gång under ett derby mellan IFK Göteborg, eller Göteborgskamraterna och Örgryre IS tog en förfriskad gubbe mig under armarna och höll mig utanför läktaren, det var tio meter ner till betonggolvet, ”sprattla nu din lille jävul” när Öis gjorde mål, mitt älskade Öis.
Men vad jag ville komma till är att jag älskar den här staden Göteborg. Inte alltid de goa överdrivna Göteborgarna men ändå, det är ofta väldigt lätt att komma i kontakt med människor här. Att tjöta, helt enekelt. Glimten i ögat, den underbara dialekten.
Författaren Bengt Anderberg sa en gång att Göteborg var som bäst på 1930-talet, då fanns det ett trafikljus och om man gick genom stan kunde man höra fågelsång och musik och skratt från de öppna fönstren i junikvällen.
Avarter finns, men de tar vi vid ett annat tillfälle.
Samarbete annars går det åt helvete
Hat, hot och våld. Är det var världen behöver?
I helvete heller. Vi behöver samarbeta för att skapa en bättre värld. Samarbete är en underskattad disciplin. Konfrontation är inte svaret på mänsklighetens problem. Jorden håller på att gå under på grund av klimatförändringarna. Och människor håller på att stänga in sig i nationalistiska konforma burar där uppdelningen vi och dem håller adrenalinet igång, istället för att söka samförstånd och samarbete.
Ta Sverige till exempel, från att vara ett land i någorlunda harmoni och med ett välstånd som många andra länder skulle avunda oss, till att bli ett gnälligt missunnsamt och polariserat kungarike.
Det finns de som på allvar hävdar att det är pk-vänstern som styr i Sverige. Det är ju helt ”å banan”, som skåningarna säger.
Det finns en Socialdemokratisk rikstäckande röst i media och det är Aftonbladet. Kanske kan tidningen ETC också räknas dit. Men det är öar i en borgerlig hegemoni. Det är en lögn och förbannad dikt att medielandskapet är vänsterstyrt som producerar ”fake news”!
Vad är det egentligen alla svavelosande hatiska högerpopulister vill? Splittra samhället och göra det till - ja vadå? En diktatur?
” Det är massinvandringens fel och Stefan Löfven är en landsförrädare”! Det hävdas av många på sociala medier. Det sägs av människor som inte behöver ta ställning till någonting. Inte ta ansvar för någonting. Människor som sitter och skriver fruktansvärda anklagelser och sår split och splittring. För det går inte att samtala med dessa människor, de har sin uppfattning cementerad och ju mindre man vet, desto starkare är man i sin uppfattning. Fakta hjälper inte, empati är svaghet, försöka förstå och göra det bästa av situationen är undfallenhet.
Det är ju befängt, det är ju genom samarbete och samverkan vi för mänskligheten framåt. Annars går det åt helvete. Och då sitter hatarna och pessimisterna där och säger; ”det var ju det jag visste, det gick åt helvete”. Och jag gjorde inte ett skit för att förhindra det. Det var ju godhetsknarkarna i pk-vänstern som förstörde allt!
Vi lever i en farlig tid.
Tandläkarebesök i hjärtat av Majorna
Besök hos tandhygienist Jenny på Mariaplan i Majorna. Trevlig ny bekantskap. Hon var vänlig, kompetent och lätt på handen. Tre röntgenbilder, tog sen bort tandsten med ultraljud och blästrade sedan tänderna. Kallade in tandläkare Johan och Nils. Johan lanserade en porslinskrona för 5 000 kronor. Jag kommer nog att genomföra det ingreppet senare. Nils tittade på en knuta som jag har på tungan. Han drog, klämde och kände och frågade hur jag fått den förhårdnaden.
”Vet inte, vaknade en morgon med en smärtande bula som sen har läkt. Vad kan det vara?”
Jag har ju haft det en gång tidigare och då tog min dåvarande tandläkare, Helena ett cellprov som inte gav något egentligt svar efter vad jag kommer ihåg. Bara det inte är något allvarligt!
Jag fick en tid för en tiominutersundersökning om tre veckor. Jag betalade 443 kronor och gick ut på Mariaplan i hjärtat av Majorna. Plaskedammen låg kall och tom och lite isig i januarikylan.
”Korv kiosk” stod ensam och ödslig och väntade på kunder som kanske vill ha en halv special med räksallad och en Pucko. Standardsnabbmat i Göteborg.
Jag hoppade på 11:ans spårvagn till SKF och där bytte jag till bussen hem ill Utby.
November - en månad att förskjunka i
Solen skiner från en molnfri himmel. Mitt i november. Månad att försjunka i. Eftertankens kranka blekhet.
Frossa i att mörkret sänker sig och naturen lägger sig att vila. Men flugorna i köket ger sig inte. Vi har en mygga i sovrummet också. Jag har fått tre myggbett bara i november. Monica har klarat sig. ”Myggor gillar inte mitt blod”, säger Monica. Jag kliar mina bett.
Snart ett halvår sedan jag lämnade Kultur iväst och gick i pension. Jag börjar så sakta vänja mig vid ett långsammare liv och sovmorgnar.
Men det har snurrat på ganska bra ändå med konserter, biobesök, resor till Uppsala och Kroatien och Bosnien. Och alla simpass på Valhallabadet. Hel och ren är man i alla fall.
Planerar en julöl med kompisarna. Snart börjar julhysterin. Men några veckor till kan en njuta av lugnet och mörkret.
Ett minne att vårda ömt
Det var i början av juni 1959. Jag var åtta år. Solen sken från molnfri himmel. Jag hade just gått ut första klass i Sommarskolan i Biskopsgården i Göteborg.
Nu var jag, brorsan och pappa på väg till Ullevi för att se debyt i fotboll mellan IFK Göteborg och Örgryte IS. Vi höll på Öis i vår familj. Fyra av mina kusiner höll på IFK Göteborg.
Detta var det första derbyt på många år. Blåvitt var regerande mästare och Öis nyuppflyttade från division 1. Förväntningarna var enorma. Båda lagen var stjärnspäckade.
Publiktillströmningen var enorm. 52 194 passerade vändkorsen den vackra dagen. Rekordet står sig än.
Pappa hade kostym, vit skjorta, slips och bredbrättad hatt. Öis-nålen satt på kavajslaget. Vi var beredda.
Vi satt högt upp på den stora läktaren på sektion, exklusiv. Jag hade aldrig sett så mycket folk. Lite rädd var jag också. De flesta höll ju på Göteborgs-Kamraterna, som man sa på den tiden.
Men det släppte snart. Matchen var bra men inte så spännande. Öis vann med 3-0 och jag var lycklig. En tid efter det fick jag en Öis-tröja med snörlining i halsen och mamma sydde fast en nia på ryggen. Numret Agne Simonsson hade. Min första stora idol.
Sensommartankar efter ödesvalet
Valet 2018 är avklarat. Nu gäller det för de politiska partierna att samla sig och göra det bästa för Sverige. Alliansen kaxar upp sig och vill regera i minoritet. ”Jag är en hummer, som räkan sa.”
S kan bilda regering tillsammans med MP och V. Eller ännu hellre med L också.
Men det kommer nog inte att ske. Vi får se.
SD vill ha inflytande men verkar att bli utan. Den som lever får se.
Själv står jag till vänster och är anhängare av fördelningspolitik. Sverige har inte varit så rikt någång gång. Dessutom är statsskulden den lägsta på 40 år. ”Fördela då förhelvete”, som Ulf Lundell skriver i senaste bok, Vardagar.
Häromdagen fick vår fina trädgård en rejäl uppfräschning av tre idoga arbetare från Göteborgs Trädgårdar. De ansade, beskar träd och buskar. Den höga tuijan fick en ordentlig remake och blev jättefin.
Granen också. Men har det regnat och blåst kraftigt i två dygn, så var inte kunnat njuta fullt ut av trädgården.
Tog min moped BAOTian Comfort till Fjällbo för att återvinna tidningar, plast, glas, metall och papper. Fick en kastvind från sidan som gjorde att jag nästan flög in i Utby pizzeria. Men jag höll mig på gatan,
Jag var och såg David Crosby på Konserthuset vid Götaplatsen förra veckan tillsammans med min tidigare kollega Ulrica Wallin. Den var helt suveränt. Den gamle hippien (77 år) har den gudabenådande rösten kvar. Vi satt och njöt i 2,5 timma. Naturligtvis tog han Eight miles high, Almost cut my hair och Wooden ships. Bandet avslutade med en furiös, Ohio.
Sedan gick vi lyckliga nedför Avenyn i sammetsvarma kvällen. Underbart!
Hösttankar
Att vara ledig är att möta verkligheten hela tiden
Pensionär. Smakar på ordet. Kan inte förlika mig med det.
Som en granne sa lite skämtsamt; ”kastad på soptippen, värdelös, nu väntar ättstupan, tärande inte närande”.
Själv har han varit pensionär i 10 år, gick i förtid, skadad av jobbet, diskbråck. Jaja, vi har alla vårt kors att bära.
Nu ledig är man ledig på heltid. Det har gått i ett sedan jag stämplade ut sista maj. Träffade en pensionerad kollega på Valhallabadet, vi kom överens om att hur i hela friden hann vi med att arbeta?
Men att gå till till ett jobb, höra till en flock är värdefullt på många plan. Tillhörighet, kamratskap, nyttoaspekten, känna att man gör nytta. Att befinna sig på en begränsad yta, stänga ute världen, gå in i en bubbla som spelarna i VM gör. Träffa kollegor, snacka skit på kafferasterna, lära sig, få olika infallsvinklar är nyttigt och berikande. Skänker och ro och flykt undan en kanske tuff vardag.
Att vara ledig är att möta verkligheten hela tiden. Nu är det upp till mig själv att forma livet och noga chefer som hjälper till. Nu är man chef över sitt eget liv, hjälp!
Ibland kan jag känna en oerhörd frihetskänsla. Jag kan göra vad fan jag vill! Då är nästa stora fråga, vad vill jag, hjälp.
Se på sport, läsa böcker, lyssna på musik, träna, gå på bio, teater, opera, konserter, skriva, träffa familjen och vänner, dricka och äta gott.
Men, det har jag ju gjort hela tiden. Behöver kanske nya utmaningar, eller jag vet inte. Har varit engagerad i föreningslivet i många år, varit ordförande i bostadsrättsföreningen, kassör i facket, ständig sekreterare i en journalistförening, revisor i en annan förening. Been there, done that, liksom.
Till börja med skall jag njuta av sommaren! Hoppas ni gör detsamma!
Dagens bok: Brittas resa - Sven Wollter och Vardagar - Ulf Lundell.
Dagens musik: Jack the Ripper - Nationalteatern.
Dagens mat: Monicas köttfärssås.
Dagens motto: Ta en dag i sänder.
Det kunde ha varit värre
Midsommar är över. Sitter på altanen och läser Ulf Lundells senaste alster. Han är gnällig, osocial och går mot ålderns höst. Men han är också uppfriskande ärlig oh klarsynt i vissa frågor. Han bor i Skåne, ensam i ett hus med marker. En häger hälsar på, en räv äter fågelfrön, en gärdsmyg kommer in i huset och Lundell hjälper fågeln ut.
Årstiderna växlar, det är en dagbok. Han skriver sorgset om sin första frus död. De fick tre barn tillsammans. Han har ingen eller lite kontakt med barnen. Han och frun fick 11 år tillsammans innan en uppslitande skilsmässa. Nu är hon död. Så sorgligt.
Själv försöker jag vänja mig vid att vara pensionär. Vänjer man sig? Det är som det är, bara att gilla läget. Än så länge, tre veckor är det faktiskt skönt att vara ledig. Sova länge. Göra vad man vill, nåja, handla, sköta trädgården måste man ju.
Jag skall prioritera träning, alltså rörelse och att läsa böcker och lyssna på musik och vara nyfiken och umgås. Få mer tid med min älskade Monica. Det blir nog bra. Det måste bli bra. Det blir gärna det om man anstränger sig lite och är ödmjuk. Eller som Ingemar sa i Mitt liv som hund, det kunde varit värre.
Nyss var man 17 år!
Jaha, då var man pensionär på riktigt. Det är ju inte så längesedan man var 17 år. 1968 var jag 17 år. Ett mytiskt år, revolternas år, studentupploppens år, ockupationernas år OS-år, ”Åtta och nittio, åtta och nittio, det är nästan så man svimmar”, sa Plex när Bob Beamon flög långt i längdhoppet i Mexiko City.
Men framför allt var det Vietnamkrig. På tv kunde vi se hur en sydvietnamesisk officer sköt en fånge i huvudet så blodet sprutade.
I Biskopsgården där jag bodde fick vi besök av desertörer från USA:s arme’. De var långhåriga, alla var långhåriga på den tiden, i alla fall alla under 30 år. De sålde hasch och marijuana för sitt uppehälle och spelade King Crimson på grammofonen.
Nu är jag 67 år, helt otroligt! Inget arbete att gå till och det har inte hänt sedan 1968, varvat med lumpen och studier.
Vilken omställning detta blir!
Återkommer i ämnet...
Det gäller att ha rätt svikt i hoppen
Hoppade svikthopp på altanen häromdagen. Hurtigt, glatt och trevligt. ”Är du inte riktigt klok”, sa min fru Monica bistert.
”Hela huset skakar ju”.
Äh, sa jag. Jag tränar lite bara. Får igång blodomloppet. Prova själv vetja, sa jag men då hade Monica redan lämnat altanen.
Så hände det som inte fick hända. Jag kom snett och knät knyckte till. En brännande smärta uppstod i benet. Vänster ben. Jag är högerfotad men ändå. Hen kan säga att jag är tvåfotad.
Nåväl, jag fick problem med motoriken. Kunde knappt gå. Det gjorde ont, väldigt smärtsamt att vara hurtig.
Morgonen efter var eländig. Jag kunde knappt ta mig ner för trappan. Knät värkte. De underlättade om jag gick strakbent. Men det ser ju för sorgligt ut.
Jag tog moppen till jobbet så jag slapp att gå så mycket. Jag blev lite del i underhållningen på jobbet. En snackis. Var i centrum.
Ända till nån sa, det finns ju en rehabshop runt hörnet. Se om du kan få nåt stödförband eller skydd av något slag.
Jag haltade strakbent ner och köpte ett elastiskt knäskydd för 300 pix.
Det funkade! Dan efter det hade jag bara lite problem med trappor. Jag åkte till Valhallabadet och badade bubbelpool, simmade några hundra och bastade. Ljuvligt!
Ligger lågt med svikthoppen en tid.
”Hela huset skakar ju”.
Äh, sa jag. Jag tränar lite bara. Får igång blodomloppet. Prova själv vetja, sa jag men då hade Monica redan lämnat altanen.
Så hände det som inte fick hända. Jag kom snett och knät knyckte till. En brännande smärta uppstod i benet. Vänster ben. Jag är högerfotad men ändå. Hen kan säga att jag är tvåfotad.
Nåväl, jag fick problem med motoriken. Kunde knappt gå. Det gjorde ont, väldigt smärtsamt att vara hurtig.
Morgonen efter var eländig. Jag kunde knappt ta mig ner för trappan. Knät värkte. De underlättade om jag gick strakbent. Men det ser ju för sorgligt ut.
Jag tog moppen till jobbet så jag slapp att gå så mycket. Jag blev lite del i underhållningen på jobbet. En snackis. Var i centrum.
Ända till nån sa, det finns ju en rehabshop runt hörnet. Se om du kan få nåt stödförband eller skydd av något slag.
Jag haltade strakbent ner och köpte ett elastiskt knäskydd för 300 pix.
Det funkade! Dan efter det hade jag bara lite problem med trappor. Jag åkte till Valhallabadet och badade bubbelpool, simmade några hundra och bastade. Ljuvligt!
Ligger lågt med svikthoppen en tid.
Snart släpper Kung Bore greppet om oss
Vintern håller sitt grepp om oss. Snön ligger fortfarande vit, nåja, på taken.
Men tomten har gått och lagt sig för länge sen. Kung Bore har regerat länge nu och vi är så trötta på det.
Särskilt min älskade fru som har svårt med isen och halkan. Dessutom är den råa luften elak mot henne astma.
Men vi var ute en liten sväng i lördags. Då sken solen och det var vår i luften trots snön.
Jag skypade med familjen Tibell i Vreta utanför Uppsala. Vår son Johan, hans fru Julia och barnen Edda och Nils. De var inne och spelade spel. Ute snöade det kraftigt. Marken var täckt med ett tjockt lager snö. Där är våren långt borta.
Tänk var tiden går ändå. Vi hörde på Tommy Johansson i Radio Göteborg berättade om det omsusade året 1968. Då var jag 17 år och full med liv. Fortfarande kom The Beatles med lysande alster och jag spelade fotboll i Gais juniorlag.
Åkte tre dar i veckan 5:ans spårvagn över Göta älvbron för att träna på Valhalla IP i ur och skur.
Vår tränare Fazetas var hård och körde ”idioten” med oss. Sen på helgerna var det ju matcher.
Ett mytiskt år och det är 50 år sen. Tänka sig. Jag är i mångt och mycket fortfarande 17 år men med livserfarenhet.
Men tomten har gått och lagt sig för länge sen. Kung Bore har regerat länge nu och vi är så trötta på det.
Särskilt min älskade fru som har svårt med isen och halkan. Dessutom är den råa luften elak mot henne astma.
Men vi var ute en liten sväng i lördags. Då sken solen och det var vår i luften trots snön.
Jag skypade med familjen Tibell i Vreta utanför Uppsala. Vår son Johan, hans fru Julia och barnen Edda och Nils. De var inne och spelade spel. Ute snöade det kraftigt. Marken var täckt med ett tjockt lager snö. Där är våren långt borta.
Tänk var tiden går ändå. Vi hörde på Tommy Johansson i Radio Göteborg berättade om det omsusade året 1968. Då var jag 17 år och full med liv. Fortfarande kom The Beatles med lysande alster och jag spelade fotboll i Gais juniorlag.
Åkte tre dar i veckan 5:ans spårvagn över Göta älvbron för att träna på Valhalla IP i ur och skur.
Vår tränare Fazetas var hård och körde ”idioten” med oss. Sen på helgerna var det ju matcher.
Ett mytiskt år och det är 50 år sen. Tänka sig. Jag är i mångt och mycket fortfarande 17 år men med livserfarenhet.
