BREDSIDA

Du somnade in så gott och vi höll om dig. Tårarna strömmade nedför kinden på oss när du sakta slöt dina bärnstensfärgade ögon. Du fick äntligen ro och slapp din smärta. Det lovade vi dig redan när vi fick dig som åttaveckors valp, Märta skall inte behöva lida i onödan.

Men minnena finns kvar. Du höjde aldrig rösten eller morrade åt någon av oss i familjen under dina nästan elva år långa liv. Du var alltid så vänlig. Svansen gick som en propeller eller stod rakt upp när du agerade lok när vi gick ut i världen för att "läsa tidningen”. Du luktade, drog in dofterna som ett ett fint vin. Sen satte du dig och kissade på den goda doften.

Du hade dina favoriter som du lekte bra med. Egentligen var du inte så social mot andra hundar. Kastrerade hanar kunde du lägga på rygg och morra åt. Komma här och vara ett neutrum, inga dofter alls att reagera på, suspekt. "Fienden” var en annan dalmatinertik i samma ålder. Ni drog inte jämnt om man säger så. Nu är ni båda borta.

Det glädjer också också en gammal sportjournalist att du hade ett sånt fantastiskt bollsinne. Du kunde plocka ned bollar lätt och geschwint. Du fångade godis i luften så rätt och behändigt. Nu höll inte dina lekbollar länge. Du bet snart hål i både läderbollar som plastditon.

I trädgården var du drottning. Uppfodrande ville du leka, vad man än arbetade med. Du lade boll eller ben en bit ifrån så att man inte kunde nå den och sen gnällde du tills man försökte ta bollen en ack vad man bedrog sig. du var redan borta med bollen.

Den "leken” upprepade sig gång på gång. Det måste men ge Märta, hon var både enveten och hade ett oändligt tålamod.

Märta var en byracka, korsning mellan dalmatiner, schäfer och airdaleterrier. Nummer 14 i en talrik syskonskara. Minst i gänget men en tuff överlevare. Hon la sig mitt i valphögen och sjönk sen sakta ned i den varma mitten.

Som vuxen älskade Märta att rycka loss stora grenar från träd, kvista av dem och sen springa med pinnen, sen släppa ned den i gräset, lägga sig på den med ryggen och vrida och vände sig på grenen, liksom klia sig själv med hjälp av grenen.

En annan Märta-sport var att slita upp gräsmattan runt pinnen. Att jaga fötter på kvällar var också skitans skojigt. Då tändes en busig glimt i dina varma bärnstensfärgade ögon.

Du var alltid så frisk och stark, livlig och glad. Ända tills den lömska borrelian slog till gjorde livet outhärdligt.

Men du kommer tillbaka till oss som aska och då får du vila under krusbärsbusken som du älskade. För alltid älskad och ihågkommen av oss som fick förmånen att lära känna dig.