BREDSIDA

Var och hälsade på en vän och kollega på Sahlgrenska häromdagen.
Han har nyligen genomgått en hjärttransplantation och ligger i ett rum högt upp i det splitternya komplexet strax invid Botaniska trädgården i Göteborg.
- Jag har avancerat till ett eget rum, som han själv sa med ett snett leende.
Håkan och jag var där en knapp timme och samtalet flöt lätt om sport, englandsresor och hans tillstånd givetvis.
Han fick plötslig känning i en nedförsbacke i Skatås när han var ute och motionerade.
Läkaren konstaterade att hjärtat var slut och det behövdes bytas ut mot ett friskt.
Nu vimlar det inte av tillgängliga friska hjärtan, så det fick bli ett plasthjärta i väntan på mänskligt organ.
- Jag är den andre i Sverige som fått ett plasthjärta, berättade kollegan.
Men nu klappar ett riktigt hjärta bakom elektroderna i bröstet på vår alltid lika vänliga och snälle kollega.
Han har långtråkigt trots den aldrig sinande strömmen av besökare, han är otålig, han vill upp, han vill träna och börja komma tillbaka i den form han en gång var.
På lite drygt ett år har han genomgått en omtumlande resa, både inre och yttre. Nedsövd i tre veckor med konstiga men knivskarpa drömmar, smärta och kan jag tänka mig ångest över tillståndet och frågan: kommer jag att dö nu?
Han är inte gammal, mellan femtio och sextio. Egentligen på toppen av livet och så förändras allt. Man lever ett hälsosamt liv med motion, ingen tobak och måttligt med alkohol och så händer en sån här omvälvande sak.
Men jobbet sliter med stress och långa arbetspass, oregelbundna tider och allt annat som ett journalistyrke för med sig.
Jobbet är roligt och stimulerande tills dess man inte längre kan kontrollera sin inre kompass. när man inte längre själv styr skutan över blindskären mot öppet hav där man kan få syre och frihet.
Många är vännerna och kollegorna som avlidit i förtid eller drabbats av sjukdomar.
Jag är ju inte purung, äldre än den opererade kollegan och lever inte riktigt samma hälsosamma liv. Det blir en snus ibland och en cigg också. Vin och öl är gott i rimliga mängder men ändå. En lite whiskeypinne slinker också ned under helgen.
Motionerar gör jag men kanske inte i den omfattning som jag borde och visst väger jag några kilo för mycket.
Det märktes tydligt när vi hade fest i den förvaltning som jag arbetar i inom Västra Götalands-regionen.
Alla män fick tävlingsdansa till fräck dansmusik a´la James Brown, Michael Jackson med flera.
Till slut var vi tre killar kvar på “scenen” och de andra två var runt trettio år yngre. “Än leva de gamla gudarna”, resonerade jag och vi drog igång på ett givet tecken.
Finn du var överjävlig och vann en bastkjol och en vinare helt rättvist!
Jag kom delad tvåa men allra mest är jag glad över att ha överlevt. Jag svettades floder, drack minst en liter vatten efteråt men var ganska lycklig när jag kom hem i ett ganska gott skick. Blåsor på fötterna svettringar under armarna, bland i den höga pannan och ont lite här och där men med blodet ännu rusande i kroppen och en med känsla av eufori och en svunnen ungdom.
Livet är härligt ibland.
Det är kort mellan lycka och leda.
Kvinnan föder gränsle över en grav.
Liv och död är en knivsudd ifrån varandra.
Michael Jacksons död med förmodligen mängder av droger i kroppen är kusligt lik den gamle kingen Elvis Presleys död.
Stressen och pressen inför comebacken blev för stor.
Dagens låt: Billy Jean. Fullständigt magnifik.
Dagens dans: Moonwalk.
Dagens motto: Lev livet så länge du kan.
 

Morgon på Göteborgs centralstation. Liten, intim men med ett myller av folk så här på morgonkvisten.
In i Pressbyråns affär för att köpa kaffe, vatten och en tidning. Då hör jag skrattet. Jag ser leendet, det breda leendet och känner igen en gammal skolkamrat.
Är det inte Gunilla Schönemann, säger jag.
Jovisst är det jag, svara hon.
Känner du igen mig, säger jag
Hon granskar mig och säger jaaa, det gör jag men ....
Lasse Bred, säger jag.
Är det du, skrattar Gunilla.
Hur kände du igen mig, säger hon full av skratt.
Skrattat och leendet, svarar jag.
Jag får mitt köpta och vi pratar en stund om ditten och datten. Nämner gamla bekanta och vänner. Har inte helt samma minnen och kompisar.
Men det var ett roligt möte.
X 2000 susar genom sommar-Sverige. Tåget kränger och liksom vrider sig fram utmed rälsen. Det tar tre timmar lite drygt till Stockholm är där är myllret ännu starkare. Gamla och unga, barn och hundar, väskor och vagnar och bagage. Vi glider genom folkhopen.
Monica och jag skall till spår tre för vidarefärd till Uppsala. Lärdomsstaden ute på upplandsslätten.
De två tornen på Uppsala domkyrka syns över hela staden, där den ligger inbäddad i grönska.
Tornen är 118 meter höga och kyrkan började att byggas på 1100-talet. Kyrkan är oerhört imponerande och lite skrämmande. Byggd i gotisk stil och påminner lite om Notre Dam i Paris.
Det är en enorm rymd inne i kyrkan, som är en av Nord-Europas största kyrkor. Bara Nidarosdomen i Trondheim och Mariakyrkan i Gdansk är lika stora.
Här ligger Gustav Vasa och Carl von Linné begravda.
Monica tänder ett ljus för en borgången nära släkting. Johan och jag strosar omkring och fotograferar. Många tursister är här idag och alla samtalar lågmält och pekar, tar kort och tittar på den enorma predikstolen.
Kyrkans makt var enorm förr i tiden. Prästerna höll församlingen i ett järngrepp.
Kyrkan har förlorat mycket av sin makt idag och den är ju också skild från staten i Sverige.
Vi tror inte på gud i vår familj och sneglar väl snarare åt buddismen när det gäller det andliga.
Men att gå in i en kyrka och känna tystnaden, stanna upp en stund, reflektera, det är vilsamt. Titta på vackra detaljer, känna svunna tider, studera arkitekturen och sen lättnaden när man kommer ut i solljuet igen.
Gå in i Botaniska trädgården i Uppsala. Det är ett äventyr i växtlighetens tecken.
Sommaren är härlig, även om temperaturen inte orkar upp till mer än 15 grader. Men ljuset, växtligheten, människors öppnare sinnelag och ljuvligt efter mörkret i januari, februari.
Nu vill vi njuta en bra bit in i oktober.

Benny Andersson har gett Gudrun Schyman en miljon kronor så hon skall få en rättvisare chans att nå ut med sina röstsedlar. Ja, jävlar vad den satt!
Vilket pr-geni har kommit på den grejen?
Få se efter valet. Vem skall man rösta på? Marit, Marita, Hökmark, Sören Wibe, Ella Bohlin, sicket gäng. Alf Svensson har sina anhängare i Leif GW Persson och Ian Wactmeister. Vilket par förresten. Alf verkar ju vara en hedersman men hans kd-förflutna gör det omöjligt att lägga sin röst på den gubben.
Carl Schlyter då? Miljöpartisten med luggen och engagemanget, njaa. Jag gjorde ett EU-test i DN och det visade att jag stod Miljöpartiet näsmast. Åhh fan, där ser man. Så pass...
Är egentligen väldigt emot överstatlighet. Mängder av politiker, tjänstemän och kvinnor sitter runt köttgrytorna i Bryssel och håvar in storkovan på skattebetalarnas räkning.
70 procent av vad som bestäms i EU har varje land att rätta sig efter. Makten har flyttat från Riksdagen till Bryssel. Snart blir det väl en EU-armé också som skall backa upp USA i världen.
Jag säger: samarbete över gränserna, ja.
Lägg ner eller omforma Europas Förenta Stater.
Man kan bara älska Bruce Springsteen... Han skulle jag röstat på i alla val...