Om små fotbollsbegåvningar och mobiler
Gothia Cup rullar vidare. Slutspelet pågår och turneringen har fått ta emot smällar som olyckan på Liseberg, stenkastning mot domare och oseriösa agenter som smyger omkring på Heden i jakt på talanger som kan fylla deras plånböcker.
På Lemmingvallen spelades idag torsdag bland annat en match mellan ett engelskt lag och ett från Skottland. Såta rivaler sålunda.
Det vrålades; “come on boys”, don’t give them an ince”, “where gone win” och sånt. Luften dallrade av adrenalin och pojkaggressivitet. Men spelarna var disciplinerade, uppträdde juste och ärligt.
Lagen spelade i 16-årsklassen. Alltså man får inte vara äldre än 16 år.
I det skotska gänget spelade en 13-åring. Han var en tvärhand hög, uppseendeväckande liten jämfört med alla andra aktörer på planen. Det såg nästan komiskt ut om det inte vore för killens uppträdande. Han manade på de sina, han spelade på höger mittfält och höll stenkoll på sina opponenter. Blev lurad några gånger i början av matchen men kom tillbaka med beslutsamhet. Höjddueller var naturligtvis bara att glömma.
De engelska gulklädda pojkarna var det bättre laget och gjorde ganska behändigt 1-0, 2-0 och 3-0 redan i den första halvleken.
Men den lille högerbreddare imponerade. När han väl fick tag i bollen visade han spelförståelse, teknisk briljans, snabbhet och bra passningsspel. En lite stjärna i vardande.
Före den matchen hade ett cypriotiskt lag vunnit en maratonmatch på straffar. Lyckan var total och småkillarna dansade i ring och sjöng så att hela Utby kunde höra och glädjas åt deras utlevelse.
Var sedan ute och promenerade senare med Monica och vår hund Märta. Plockade hallon, åt dessa ljuvliga hallon, pratade om helgen, satte oss i gräset och lyssnade på en sorgsen koltrast som ännu inte fått till det tydligen eftersom hans oerhört vackra och melankoliska sång ljöd över nejden.
Jag försökte med att från liggande ställning knycka mig upp i stående som en del handbollsmålvakter är så bra på. Det gick sådär men när jag kom hem märkte jag att mobilen och kortet till återvinningsstationen var borta.
Tog Monicas mobil, gick bort till den förmodade tappningsplatsen och ringde och bad henne att ringa min mobil. Det gjorde hon och en kvinnoröst svarade.
Jag ringde upp själv och en pigg röst svarade att hon hade min mobil och var ute och gick i området med sina tre hundar. Vi träffades snart och jag fick mobilen och kortet.
Tur att det finns ärliga människor.
Helt osentimentalt slängde vi sen vår gamla trotjänare till tv. Efter 15 år och trogen tjänst var den bara förbrukad materia. Nu står en platt-tv där den gamla stod. Tidens gång.
Dagens låt: Stuck inside of Mobil with the Memphis blues again Bob Dylan.
Dagens rätt: fisk i ugn med potatismos, svamp och citronsås.
Dagens bok: Rebus sista fall av Ian Rankin.
Dagens väder: tröttsam frisk vind, växlande molnighet och runt 20 bleeding degrees.
På Lemmingvallen spelades idag torsdag bland annat en match mellan ett engelskt lag och ett från Skottland. Såta rivaler sålunda.
Det vrålades; “come on boys”, don’t give them an ince”, “where gone win” och sånt. Luften dallrade av adrenalin och pojkaggressivitet. Men spelarna var disciplinerade, uppträdde juste och ärligt.
Lagen spelade i 16-årsklassen. Alltså man får inte vara äldre än 16 år.
I det skotska gänget spelade en 13-åring. Han var en tvärhand hög, uppseendeväckande liten jämfört med alla andra aktörer på planen. Det såg nästan komiskt ut om det inte vore för killens uppträdande. Han manade på de sina, han spelade på höger mittfält och höll stenkoll på sina opponenter. Blev lurad några gånger i början av matchen men kom tillbaka med beslutsamhet. Höjddueller var naturligtvis bara att glömma.
De engelska gulklädda pojkarna var det bättre laget och gjorde ganska behändigt 1-0, 2-0 och 3-0 redan i den första halvleken.
Men den lille högerbreddare imponerade. När han väl fick tag i bollen visade han spelförståelse, teknisk briljans, snabbhet och bra passningsspel. En lite stjärna i vardande.
Före den matchen hade ett cypriotiskt lag vunnit en maratonmatch på straffar. Lyckan var total och småkillarna dansade i ring och sjöng så att hela Utby kunde höra och glädjas åt deras utlevelse.
Var sedan ute och promenerade senare med Monica och vår hund Märta. Plockade hallon, åt dessa ljuvliga hallon, pratade om helgen, satte oss i gräset och lyssnade på en sorgsen koltrast som ännu inte fått till det tydligen eftersom hans oerhört vackra och melankoliska sång ljöd över nejden.
Jag försökte med att från liggande ställning knycka mig upp i stående som en del handbollsmålvakter är så bra på. Det gick sådär men när jag kom hem märkte jag att mobilen och kortet till återvinningsstationen var borta.
Tog Monicas mobil, gick bort till den förmodade tappningsplatsen och ringde och bad henne att ringa min mobil. Det gjorde hon och en kvinnoröst svarade.
Jag ringde upp själv och en pigg röst svarade att hon hade min mobil och var ute och gick i området med sina tre hundar. Vi träffades snart och jag fick mobilen och kortet.
Tur att det finns ärliga människor.
Helt osentimentalt slängde vi sen vår gamla trotjänare till tv. Efter 15 år och trogen tjänst var den bara förbrukad materia. Nu står en platt-tv där den gamla stod. Tidens gång.
Dagens låt: Stuck inside of Mobil with the Memphis blues again Bob Dylan.
Dagens rätt: fisk i ugn med potatismos, svamp och citronsås.
Dagens bok: Rebus sista fall av Ian Rankin.
Dagens väder: tröttsam frisk vind, växlande molnighet och runt 20 bleeding degrees.
Kommentarer
Postat av: håkan h
Så härligt med solidariska medmänniskor. Det finns alldeles för många som inte kan skilja på ditt och mitt.
Trackback
