BREDSIDA

Monica fyller år. Lika rolig varje år. Fantastiskt att vi har varandra fortfarande.

Middag på Golden days. En drink innan maten och flytt in till matsalen. Vi sitter vid ett bord inte långt ifrån där jag satt kvällen när vår älskade son Johan föddes 14 januari. En snöig januarikväll 1977. Då gick jag till Golden days för att fira nedkomsten. Jag var 26 år och bara så lycklig. Träffad skådespelaren Roland Jansson i baren och tjötade en stund innan maten.

Nu 39 år senare sitter jag här och får beskedet att vår son Johan blivit opererat för brusten blindtarm på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Allvarligt! Skräck! Oro! Själv verkar han lugn och fin. Han skall få antibiotika var åttonde timmen. Johan har varit sjuk i en vecka. Frossa och kraftig värk i magen. Nu blir han förhoppningsvis frisk och kry snart.

Internationella kvinnodagen idag. Bra att den uppmärksammas, synd att den behövs. Kvinnor har genom åren varit viktiga och betydelsefulla och i nära fall avgörande för mitt välbefinnande. Leve kvinnan!

 

 

Våren nalkas med stormsteg. Ljuset har kommit åter och en liten prins är född. Oscar Carl Olof. Född till en gyllene bur. kan inte vara så kul att vara kunglig. Men de barnen vet ju inget annat. Men att vara så påpassad för något man föds in i måste vara knepigt.

Kung Carl Gustaf har väl inte riktigt trivts i rollen. Den motvillige monarken, ungefär.

Monarkin är en konstig och förlegad tradition. Bygger på blodsband och ärvda privilegier. Inte särskilt tidsenligt. 

Men många tycker att det är bra med monarki. Så länge majoriteten av svenska folket tycker det så kommer nog monarkin att stanna kvar i Sverige.

Viktoria blir drottning efter kungens sorti och hon blir säkert en alldeles utmärkt sådan. Glenn Hysén av alla har uttalat sig om den nye prinsen. Glenn hoppas att Oscar Carl Olof blir ett Liverpool-fan. Det finns ingen fråga för liten eller banal att inte Glenn Hysén kan svara på den.

Idag var en kollega och jag på Dubliners på Järntorget och njöt av deras underbara ärtsoppa och pannkakor. Det var lika gott som vanligt.

Men häromdagen var jag ensam där och trakterades med rimmad oxbringa, riven färsk pepparot och pepparrotssås. Det gick inte att äta. Smaken var det inget fel på men köttet var segt, fyllt av senor och fett. Jag lämnade det mesta av köttet och gick. Jag borde naturligtvis klagat. Jag grämer mig än. Mes. Inte en gång till!

Vi talade om socker i maten idag. Hur fan undviker man allt socker?

Läsk dricker jag inte och godis äter jag någon enstaka gång. Men allt socker som är gömt i maten. Flingor och fil är sockrigt. Juice är sockrigt. Ris är sockrigt. Bröd innehåller socker. Vin innehåller socker. Hur man än vänder sig finns det socker.

Socker är vår tids gissel.

Har börjat läsa Dennis Lehanes tredje bok i trilogin om Joe Coughlin - Den värld som var vår. Den första Landet i gryningen var fantastisk. Nattens dåd var sådär. Får se hur den här är. Har just läst ut Kan jag vara Frank med dig av Richard Ford. Mycket bra. Håller också på med GW Perssons senaste, Bombmakarens kvinna. Jag gillar GW:s sätt att skriva. Något för er att fynda på bokrean kanske..?

 

 

Döden. Inget kul ämne. Men i mitt liv är döden ständigt närvarande. Arbetskamrater, grannar, barndomskompisar, kända kulturmänniskor lämnar jordelivet i en strid ström. Ja, det verkar som om alla dör nuförtiden. Eller också tänker man på det oftare nu när man själv närmar sig.

Bilden av döden och det absurda mötet med en annalkande död kan vara komiskt och locka till skratt.

I boken "Kan jag vara Frank med dig", jävla titel, skriver Richard Ford i den sista novellen om ett möte med döden. Eller en man som står på tröskeln till döden. En avlägsen bekant, granne, framgångsrik, överdådig, kvinnokarl som nu tynar bort i sitt smått förfallna grandiosa hus. Han har råd att anställa en hospice-sjuksköterska som ger honom det han behöver och stöttar på ett osentimentalt sätt.

En dag ringer mannen till Frank och ber honom komma på besök. Frank värjer sig men ger med sig till slut och åker för att träffa mannen i hans enorma hus.

Frank får en chock när han får se sin gamle bekant. Utmärglad, gulartat hud, klolika händer, dödsbringande hosta och två russin till ögon som ligger djupt i hålorna. Dessutom med ett felaktigt färgat hår där färgen rinner nerför halsen. Eddie ser ut som en apa, tänker Frank.

Eddie vill träffa Frank och berätta att han har varit otrogen med Franks hustru Ann för länge sedan och vill nu be om förlåtelsen.

Hela scenen är beskriven så att jag skrattar högt och opassande men samtidigt så befriande.

Eddie vill också veta när man vet att man skall sluta när man skriver en bok. Frank har skrivit två¨böcker och bör veta.

Diskussionen männen emellan är dråplig i sorglig på en gång. Fords prosa är mästerlik och fylld av krumsprång, måleriska miljöer och one-liners som man baxnar.

Döden är inte kul men kan vara underhållande.