Skönt att komma i normala gängor igen
Trevlig lunch på Posthotellet i Göteborg med Johan och Julia. Min älskade Monica och jag blev bjudna. Det var väldigt gott men lite dyrt. Miljön är ju magnifik. Det gamla Posthuset står inte att känna igen invändigt även om norrmannen som äger hotellet har låitit vissa detaljer vara kvar.
Min son Johan och jag har arbetat i huset som brevbärare. Jag några veckor en sommar. Jag hade distriktet Kungsportsavenyn med intilliggande gator som Kristinelundsgatan och Teatergatan till exempel. Det var ett ganska roligt jobb, i alla fall som 15-åring. Roligast var att få lönen.
På måndag blir det jobbet igen och det skall bli skönt att komma i normala gängor igen.
Läste ut Johanna Ekströms självbiografiska bok häromdagen och det var en intressant inblick i en intellektuell överklass tillvaro med ständiga utlandssemestrar, sommarvilla, stadsvilla, diktskrivande, afternoon-tea-drickande med mera.
Allt med en perfekt yta där katastrofen lurar under ytan.
Svår att förstå men fascinerande bok.
Höst och rastlösheten bankar på dörren
Gåtan Bob Zimmerman Dylan
Bob får mat, dryck och tillfälligt husrum hos en äldre kollega och hans hustru i New York tidigt 60-tal.
Efter trevlig samvaro med poesiintroduktion, gitarrspel och annat blir värden (van Ronk) mer och mer irriterad på att unge Bob inte ger något av sig själv.
- Varifrån kommer du då, frågar van Ronk.
- Ingenstans ifrån, svarar Robert
- Jag härstammar från Amerikas urinvånare, indanerna, säger Bob stolt.
- Jag tycker att du ser judisk ut, säger värden.
- Nej, nej, jag härstammar från siouxerna, säger Bob och börjar gå omkring i rummet och runkar huvudet fram och tillbaka.
- Vet ni vad detta är, frågar Bob det förundrade värdparet.
- Järngräs, svarar Dylan själv.
Efter det lägger han sig ner och drar upp fliken på mattan och blottar trägolvet och börjar krafsa på det.
- Nu gräver jag ned stridsyxan.
