Julafton i saknadens tecken
Julafton 2019
Jag kan ju inte säga att den går i glädjes tecken. Min älskade Monica saknas något oerhört.
Vi firade högtiderna regelbundet men med viss återhållsamhet, sekulariserade som vi var.
Julen däremot var Monicas stora begivenhet. Hon bakade kakor; chokladkakor med socker, kringlor, klenetter och schackrutor. Mjuk fruktkaka och Ris s la Malta var ett måste. Skinkan kokades och griljerades och brunkolen fanns på bordet med de övriga tillbehören som sill, lax och Janssons frestelse.
Hon röjde också plats för ett ”julbord” med snö i form av bomull och kyrkan mitt i byn och tomtar och slädar och kottar och små figurer vi samlat på oss under åren. Allt omgivet av små lampor som lyste upp scenen och rummet.
Den levande granen bytte vi sedermera ut mot en ståtlig plastgran som vi för några år sedan gav bort till en lycklig barnfamilj i området.
Monica var den fasta och varma punkten som julen snurrade kring hos oss genom alla år.
Nu sitter jag här i mitt arbetsrum och tittar ut och ser barnen kicka boll på konstgräsplanen utanför.
Julafton för första gången sedan 1975 utan Monica. Tiden tickar obevekligt på och gnager på oss alla.
Men livet går vidare med barn och barnbarn som jag snart skall fira tillsammans med.
Tills dess sitter jag och minns min Monica med saknad.
