BREDSIDA

Jag var kär som en utsvulten hankatt i mars i mitten av 1970-talet. Är så fortfarande faktiskt men på ett annat sätt. Inte klokt egentligen men sant.
Mitt inte alldeles spiknyktra diktförsök finns på baksidan av Lundells andra LP, “Törst”.
“Till kärlekens poet
från en som vet
vad älska betyder
för min osäkerhet
Du är poeten
jag är osäkerheten
tillsammans är vi evigheten
Till Monica
från Lars”
Ulf Lundell har varit en inspirationskälla för mig från 1975 och fram till nu. Jag kommer att följa hans arbete så länge jag och han förmår.
Det är något som tjusar och berusar med Lundells sånger, böcker, dikter och kanske hans målningar också men det har jag inte tagit ställning till ännu. Jag kan för lite om målaren Lundell.
Men Jack, herrejävlar när Jack kom ut. Det var som killen skrev mitt liv, eller delar av det i alla fall. Vilken identifikation! Vilken igenkänning! Det var fingret rätt upp i samtiden. En bild av den förvirrade ungdomen som inte slutit upp bakom de röda fanorna, inte omfattat någon annan ism än njutismen. Som bara ville alla väl, leva sitt liv i fred och frihet. Rösta på sossarna, njuta av litteratur, musik (Beatles, Stones, Dylan, Springsteen, Young med flera), On the road, Hemingway, Delblanc, Moberg, Strindberg, Hesse,  Dostojevski, Ahlin, bland andra). Vin, kvinnor och sång gäller och kommer alltid att gälla.
Det bor en romantisk idiot i mig fortfarande.
Så kom Lundell med ett driv i språket, det forsade ord som bredde ut sig trängde ihop sig, vrenskades och trillskades på ett kraftfullt sätt. En sammansmältning av Hemingway och Strindberg men som blev Lundells alldeles egna ändå.
Sen kom musiken som var mer poetiskt dröjande, livsbejakande och samtidigt sökande. “Kom så åker vi upp i Kaknästornet och river sönder molnen. Jag sa, kom så åker vi upp i Kaknästornet och river sönder molnen. Sen dricker vi en flaska vin, som säkert smakar terpentin och vi åker ned igen. Och går en stund på jorden.” Stor poesi.
Men i mitten av 1980-talet föll allt sönder för Ulf Lundell. Stigande alkoholproblem tillsammans med en uppslitande skillsmässa höll på att ta kål på nationalmonumentet. Efter jättesuccén med Kär och galen kom backlashen. Som om Lundell själv ville förinta bilden av den leende, unge mannen som bränner sitt brännvin själv och kysser havet och är kär och galen. Riva ned, bygga upp.
Då slog han till med “Den vassa eggen”. En banbrytande samling låtar utgivet på ett dubbelalbum. Inspelning i Köpenhamn beskrivs i Håkan Lahgers bok Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos.
Där jämförs Lundell med Strindberg som också lyckades utnyttja sina infernon till lyckade skapelser.
Man regisserar och arrangerar sin eländiga belägenhet och det blir stor konst. Som om det ändå fanns någon slags klarhet inne i alkoholdimmorna och sorgen. En vägran att ge upp och en vilja i att alla skall få se hur jävligt man har det. Det blir allmängiltigt.
Det är oerhört skickligt men kräver naturligtvis sina offer. Familj, bekantskaper, vänner kan fly från denna demon som bara tänker på sig själv och sitt arbete. Konstnären gräver så djupt att han isolerar sig i mörkret.
“Vi ses i min nästa roman, din jävul”, som Strindberg sa.
Vi ses på min nästa skiva kunde Lundell sagt till sin fru Barbro om Den vassa eggen.
Jag lyssnade på skivan igen efter många år och den är oerhört stark och bra.
Pröva själva! Ni kommer att bli berörda, jag lovar.
Dagens låt: Inte ett ont ord - Ulf Lundell
Dagens rätt: Monicas farmors fläskpankaka
Dagens bok: Svensk maffia - Lasse Wierup, Matti Larsson
Dagens citat: "Du är aldrig så ensam
som du tror
solen är din syster
månen är din bror” - Ulf Lundell

Träffade en gammal barn- och ungdomsvän häromdagen. Han var på blixtvisit från sitt hem i Uppsala.
Vi tog en öl på Gamle Ports uteservering vid Harry Hjörnes plats. Det var fredagsrusning och på alla utomhusserveringar var  det mycket folk. Kaffet surplades med Evas äckliga jättemunkar, lattegänget satt och rökte, ölet skummade, det vita vinet välkylt men värmdes snabbt upp i eftermiddagssolen.
Strömlinjeformade Condecco (Evas imperium), Soho, elegantare, dyrare och softare med eget koncept, Källarkrogen mainstream, Gamle Port, för gaisare och annat löskefolk.
Mysigt att runda av en arbetsdag med en öl och gott snack. Människor glada i sommarsolen. Lättklädda, brunbrända.
Vi pratade om Biskopsgården där vi växte upp. Min familj lämnade då svårt nedgångna Masthugget på 50-talet för att åka över älven till det supermoderna Biskopsgården som fortfarande höll på att byggas. Läkare, arkitekter, journalister, byggjobbare, lärare, städare, renhållningsgubbar, hamnarbetare trängdes tillsammans och bildade "svallag" med varandra.
Det var nytt, fräscht och husen låg insprängda i naturen, "sjumilaskogen" var lockande för ungarna som snart byggde hyddor, stred med påkar, spårvagnsspåret där den röda femman rasslade fram var stridslinjen. Utanför den - fiendeland och risk för bonk.
Första kyssen med Lyskaramell med smak av cognac i munnen vid trapporna ner till hållplatsen Mildvädersgatan. Hennes tunga i min mun, chockerande och sen skönt. Sen handen innanför blusen och famntagen blev mer avancerade.
Sniffaren Viggos vrål i mörkret, bordtennis i cykelgaraget, vilda föräldralösa fester i höghusen på Blåsvädersgatan. Clark Olofssons mamma och syster Clary bodde kvar långt efter att Clarks kriminella karriär tagit fart. Ibland var han på besök i svart kostym, myggjagare, liten mustach nonchalant rökandes filterlösa cigarretter. Vi skydde honom som pesten.
Den amerikanske desertören flyttade in på Köldgatan och sålde hasch. han var farligt lockande och han spelade King Crimson på grammofon.
Janne Josefsson planerade sin journalistkarriär, Sigge Anderberg sin, Ragnar Ellsinger sin arkitektkarriär. Vi vävde drömmar som vi alla gjorde om en bättre framtid. Nyckelordet var utbildning. Vi var redan på väg men Biskopsgården stannade kvar inom oss för alltid.
Några stannade kvar, många gick ned sig i drogträsket, gamla bekanta dog unga, redan märkta av det hårda livet som inte gick att hejda.
Vi andra gav oss iväg allt eftersom och det har gått bra. Men vi minns Biskopsgården med värme. Vår uppväxt mellan bananhusen, käringarna som la sig i, vicevärdarna som jagade oss, "Gött-Olles" snask, fotbollen, kärleken, vänskapen, musiken har präglat oss för all framtid.
Vi pratade om att betala tillbaka. Försöka formulera vad Biskopsgården var på 50-60-70-talen och hur det är nu och hur framtiden kan gestalta sig.
Jag var samtalsledare i södra Biskopsgårdens kyrka för några år sedan. Jag, Janne Josefsson och fransiskanermunken broder Stefan. Det var fullt i kyrkan, Janne drar naturligtvis eftersom han är landets kanske bäste och mest energiske journalist, ett verkligt föredömme för oss alla. Men även prat om en tid som varit lockade och det var många äldre där och lyssnade, såna som bor kvar och trivs i sin förort.
Janne vittnade om sin ångest att en gång komma tillbaka till en etta vid Vårväderstorget. Träffa gubbarna på torget som kunde konstatera; "Jaså, du är tillbaka, Janne". Vet inte varför han har såna tankar men det är också ett förhållningssätt till vårt Biskopsgården.
Det finns texter att skriva om vårt Biskopsgården, samtal som kan handla om förr och nu. Det finns lärdomar att dra.
Får se vad det blir men tanken, idén, är sådd.
Dagens låt: Be careful with the axe Eugen - Pink Floyd.
Dagens bok: Biografi över drottning Christina.
Dagens hjältar: Norges damlandslag i handboll.
Dagens rätt: panerad bleka eller Lyrtorsk med kokt potatis, broccoli, citron, skirat smör.
Dagens fel: Försäkringskassan.
Dagens dryck: Grants whiskey.

Visst är det härligt att leva när solen skiner, fåglarna kvittrar och det är ljummet i vinden!
Men det går att reta upp sig på (små)saker.
Som den där eländiga nedskräpningen av vårt gemensamma rum. Med stigande häpenhet ser jag unga människor dricka läsk ur burk och sedan bara släppa den på marken. En ung kille på sisådär 12-13 år drack ur en Coca-cola-burk härommorgonen, klockan var väl runt sju på morgonen. Vi stod och väntade på vagnen vid Bellevue och när elvan kom rullande uppifrån Kortedala släppte killen burken ned på spåret som om vore det den bästa lösningen på det burkproblemet.
Jag baxnade! För det första att unga männiksor dricker Coca-cola på morgonkulan och att bara slänga burken på marken trots att det fanns en papperskorg några meter från honom. Dessutom cederade han 50 goa öre.
Kan det vara en generationsfråga? Möjligt men jag vet också unga människor som aldrig skulle göra så. Som går långa vägar med glsspapper i handen eller i byxfickan, precis som jag själv gör.
Har pejlat detta med vänner och bekanta och de i min ålder +50 år kan inte i sin vildaste fantasi slänga skräp i naturen eller på gatan. Vi är helt enkelt uppfostrade att inte göra det. Det sitter alltså inte i generna eller att vi är bättre människor. Vi har blivit uppfostrade till detta. Det sker automatiskt att slänga skräp i papperskorgar eller ta med det tills man hittar en papperskorg.
Även mina barn +30 plus har detta skräpmedvetande i ryggmärgen. Kanske dags för med en ny kampanj med devisen “Håll Sverige rent” igen.
Nedskräpningen har många orsaker. Förpackningsindustrin har fullkomligt exploderat under de senaste fem-tio åren. Det har gått inflation i förpackningar som ligger i förpackningar och så vidare. Det finns för få papperskorgar. Uppfostran. Slit-och-släng-mentalitet brder ut sig. "Det får andra ta upp".
Den amerikanske och numera bortgågne författaren Norman Mailer fick en gång frågan om vad som var den allvarligaste frågan för mänskligheten i framtiden.
“Plast”, svarade Mailer.
“Dels för att det går åt olja till att göra plast och att sedan produkten nästa aldrig bryts ned.” Det kommer att bli krig om oljan och förmågan att göra plast, spådde Mailer.
Irak-kriget är väl syn för sägen.
Människor sitter ute i parker och äter. Detta ständiga ätande ute i naturen. Sen får engångsgrillen ligga kvar ute i naturen. Skämmes ta mig fan, som en viss Robinson-potentat en gång uttryckte det. Skämmes, ta mig fan!
Ta upp skräpet efter er!

Dagen låt: Lets stick together - Roxy Music.
Dagens rätt: Chili con carne.
Dagens litteratur: Karin Boyes dikter.
Dagens citat: “Visst gör det ont när knoppar brista. Varför skulle annars våren tveka”.

Jag gav IFK Göteborg lika stor chans som en snöboll i helvetet i returmötet med FC Basel. Snöbollen stod emot hettan förvånansvärt bra. Basel vann som väntat men vilken match Blåvitt gjorde. Det var glöd, engagemang, målkänsla och taktiskt riktigt. Blåvitt ledde två gånger i matchen. 1-0, smart av Pontus Wernblom och 2-1, ett viljemål av vesslesnabbe Robin Söder. Söder är en blandning av Michael Owen, Nacka Skoglund och Jesper Blomqvist. En jättetalang som kan bli hur bra som helst. Men det gäller att bli det också och där kommer det svåra in. När Blåvitt sju minuter kvar av matchen håller 2-2 och är kvar i kvalet till Champions League får domaren hjärnsläpp och dömer straff. Domaren anser att Hjalmar Jonsson fått bollen på armen i en höjdduell i Blåvitts straffområde. Bollen tog i nacken på IFK-backen. Är domaren inte säker skall han fria, det är min inställning, eller åtminstone konferera med linjedomaren. Nu blev det justitiemord istället. Nu blev det 3-2 och sen 4-2. Ridå och unga IFK Göteborg fick åka hem igen och ladda om inför bortamötet med Örebro SK. Men Blåvitt har nåt på gång här. Något frsikt att bygga vidare på. Men, då får man inte släppa ifrån sig spelare som tidigare säsonger. Det gäller att övertyga de unga spelarna att ha tålamod, spela ihop ett lag, vinna titlar innan det är dags att tjäna storkovan i nåt annat land. Som Jesper Blomqvist gjorde, som Torbjörn Nilsson gjorde, som Johnny Ekström gjorde. Får IFK behålla det här gänget i två-tre år till och kanske komplettera med nån återvändare som Martin Eriksson, kan det bli mycket bra på sikt. Har spelarna och föreningen tålamodet? Nu gäller det att vinna allsvenskan igen så att klubben kan se fram emot nya kval nästa säsong. Däremot blev jag inte lika imponerad av de blågula damernas första OS-insats. Det var räddhågset, dåligt passningsspel på många håll och 1-2 mot Kina sved ordentligt för laget som utmålat sig själva som medaljkandidater. I mina ögon var var det bara mittbacken Charlotte Rohlin, ytterbacken Sara Thunebro, mittfältaren Caroline Seger och anfallaren Lotta Schelin som kunde mäta sig med kinesiskorna. Ok, målvakten Hedvig Lindahl var också bra men lite seg på Kinas ledningsmål. Efter matchen var snacket igång om hur lätt man skulle ta Argentina. Prestera först och snacka sen, tjejer! På lördag skall Örgryte IS förstärka sin ledning i Superettan mot Ängelholm. Då vet man ju hur det kan gå... Jag har onda aningar. Nu är i alla fall trädgården klippt och ansad i väntan på nästa rotblöta. Såg ni matchen Argentina-Elfenbenskusten 2-1? Vilken underhållning och vilket spel av Argentina! Learn and weap, Lagerbäck! Kan nån tala om varför inte Didier Drogba är med i Elfenbenskusten, va?

Jag minns många OS men har bara varit på ett.
Det var 1988 i Sydkorea. Den tidens största snackis var utan tvekan Ben Johnson. Han vann 100 meter i förkrossande överlägsen stil. Carl Lewis och de andra stod still. Johnson satte nytt världsrekord på 9. 79 i Söul. Aldrig hade en människa sprungit fortare. Hur var det möjligt?
Några dagar efter slog bomben ned, Ben Johnson var en simpel fuskare. Med gula ögonvitor och med en kropp som en monstertjur hade utsatt sig för riskerna att bli upptäckt. Många misstänkte att Johnson hade dopat sig till framgångarna och den tidens största friidrottare, Carl Lewis var öppet skeptisk till Ben Johnson.
Och mycket riktigt, Johnson åkte dit för doping och försvann från OS i Söul i yttersta förnedring.
En annan lika överlägsen sprinter var Florence Griffith-Joyner som vann dubbeln i OS i Söul. Tiderna 10.49 på 100 meter och 21. 34 på 200 meter är fortfarande världsrekord för damer. Många hävdar dock att “Flo-Flo” var dopad under sin karriär och att rekorden som i Ben Johnsons fall borde ha raderats ur historieböckerna. Men Flo-Flo fälldes aldrig för doping.
Jag såg den vackra amerikanskan på nära håll i Söul, efter 100 metersfinalen. Det var en skrämmande syn. Hon pratade med grov röst, hade antydan till skäggväxt och var muskelös som en belgisk blå.
Nästan tio år senare, 21 september 1998 avled Florence Griffith-Joyner av en hjärtattack. Världens snabbaste kvinna var död. Ett av många offer på dopingens altare? Vem vet?
OS i Söul föregicks av debatten om det skulle vara farligt att åka dit. Studenter demonstrerade framför universitet i Söul och det var rejäla drabbningar mellan ungdomarna och polis och militär.
Lars-Gunnar Björklund åkte inte till Söul med motiveringen att han var tvåbarnsfar och inte ville utsätta sig för faran.
En annan journalist, låt honom vara anonym, ville inte bo i OS-byn. Han var övertygad om att Nordkorea skulle anfalla och inta Söul under spelen. han bodde på hotell eftersom han trodde att det var säkrare. Han satt i hotellbaren med hjälm på huvudet. Anar man att intag av alkoholhaltiga drycker påverkade den annars mycket sympatiske och kunnige mannen?
Patrik Sjöberg och Sven Nylander stod i fokus hos svenskarna. Jo, Skanåker också som tog silver i skytte och skyllde på socialdemokratin att han inte skjutit guld.
Men dopingmisstankar omgav Sjöberg, som inte heller bodde i OS-byn utan på Hilton. I Göteborg samtidigt med OS i Söul hade bomben slagit ned att någon eller några av OS-deltagarna hade tagit dopingpreparat. En anonym tipsare hade påstått detta. Misstankrna riktades mot Sven Nylander och Patrik Sjöberg.
Jag kommer ihåg en träff i OS-byn med några av de svenska deltagarna efter att svenska tidningar slagit på stort om dopingryktena mot några svenskar.
Evy Palm, den springande bambatanten sa:
“I tror la inte de é jag”, på sin bredaste västgötska. Nej, det var det ingen som trodde.
Nåväl, misstankarna ledde ingenvart och varken Patrik Sjöberg eller Sven Nylander har någonsin testats positivt för doping.
Däremot tog båda kokain under EM i Göteborg 2006 men det är en helt annan och tragisk historia.
Dagens låt: Sweet about me - Gabriella Cimi.
Dagens litteratur: Aftonbladets OS-bilaga.
Dagens mat: gratinerad pasta.
Dagens njutning: Örgryte IS överst i serien.
 

När man gjort en resa har man alltid något att berätta, heter det.
Vi var i Skagen i tre dagar och det var trevligt.
Vita sandstränder, platt, lite vindpinat landskap. Mycket säreget ute vid Grenen där två hav möts. Skagerack och Kattegatt slår emot varandra ute på Skagens allra nordligaste spets.
Här är strömmarna starka och det råder badförbud. När vi var där var det nästan 30 grader varmt, blå himmel och ljumma, lätta vindar.
Vattnet var klart och salt och det var bara underbart att simma och leka i vattnet. Ja, vi badade alltså inte längst ut på Grenen utan längre in mot byn.
Skagen är en idyllisk och pittoresk liten stad med 10 000 invånare. Här tar man sig fram per cykel. Alla cyklar, utom ungdomarna som kör moped - utan hjälm - till svenskars fasa.
Damer cyklar med små korgar framme vid styret. De handlar hibiskusblommor på söndagsmorgonen och cyklar hem till morgonmaden.
På hotellet, det lilla, alltså Petit, serveras Gammeldansk till frukosten, eller morgonmaden som det heter här.
Det var ingen som tog Gammeldansk till morgonmaden, inte ens danskarna. Den vanan har brutits. Men en del svenska turisters vana att starta dagen med ett par bärs, den vanan sitter i. Eller unga svenska killar som går omkring på byn sörplandes danskt burköl före tio på moronen, det är en fin tradition.
Men stämningen i Skagen är avslappnad och trevlig. Här umgås och trängs finnar, svenskar, norrmän, tyskar och danskar under ett slags gemyt. Norrmännen är stolta över Ole-Gunnar Solskjear, världens bäst betalde inhoppare i Manchester United men som spelat sin sista match och fick över 50 miljoner kronor.
I hamnen ligger lyxbåtarna sida vid sida och i fredags kväll underhöll ett gäng på en av de finaste båtarna med stor svensk flagga i aktern förbiflanerande människor med Taube, Dan Andersson, Nils Ferlin, Cornelis, en och annan Beatles-låt. När gänget på runt tio stycken, kvinnor som män och de blev fler och fler började gasta “Känn ingen sorg för mig Göteborg” drog vi och oss sakta därifrån för att inmundiga fish and chips på en av många strandkrogar.
Lunchen på Bröndums klassiska hotell dan därpå blev en upplevelse. På innegården av den något slitna storheten har tiden stått still. Lummig, gott om plats, ett litet runt lusthus, många bord med parasoller, dukar på borden, fattas bara annat, vitklädda kypare som svävar runt borden beredda att assistera vid behov.
Vi tog smörrebröd, en dansk klassiker. Leverpastej och bacon och rödspättafiléer med remouladsås. Till det en stor kall dansk fadöl.
Mycket gott och prisvärt eftersom den fantastiska miljön ingår i priset.
Billigt är det inte, ungefär 300 svenska kronor och det är ju ganska dyrt för en enkel lunch.
Man fick 131 svenska för en dansk hundralapp så svenska kronan benäms pesetas i dronningens Danmark.
Dagen låt: Raindrops keeps falling on my head - BJ Thomas.
Dagens film: Rainman.
Dagens rätt: Rödspätta.