Låt bonusdirektörerna leva på a-kassa
Vi spelade bowling på arbetstid häromdagen. Ett slags personalvård med information, lunch och bowling.
Det kändes i kroppen dagar efteråt. Baklåret fick ta stryk. Men roligt var det.
Så lite det behövs för att få en människa att känna lite uppskattning.
Men alla nöjer sig inte med en fri lunch och lite bowling för att känna uppskattning.
Det rent ut sagt förjävligt med direktörernas bonusar och pensionsavtal som poppar upp och väller över medias sidor i dessa dagar.
På nittiotalet hette det fallskärm och nu är det bonusar.
För en vanlig löntagare känns det verklighetsfrämmande med löner, bonusar och pensionsavtal på miljontals kronor.
“Marknaden kräver det” heter det. I helvete heller, säger jag. Det är topparna och politikerna som satt i system att roffa åt sig så stora ekonomiska fördelar som möjligt. Helst i hemlighet. Det har blivit en sport att vara så girig som möjligt.
Det mest beklämmande är att de makter som skall stå emot, verka för en högre moral också är på kapitalets sida. Socialdemokraternas toppar och fackpamparna roffar också åt sig och det av medlemmarnas pengar.
Samtidigt sänks pensionerna.
Bankernas chefer ger varandra jättelöner och bonusar i slutna rum även när det går dåligt. Finanskrisen har uppstått genom att bankerna och kreditinstitut misskött sig och inte haft koll på ekonomin. Systemet rasar, människor får gå från hus och hem. Arbetslösheten ökar, pensionerna sänks, vanligt folk får ta den beska medicinen. Vanligt folk får ta smällen när topparna i samhället gjort ett dåligt jobb.
Vad gör topparna i samhället då? De som redan sitter vid grytorna och guldet? Jo, det vill ha mer. De som misskött sitt jobb vill ha lönepåslag och bonusar för att sköta sitt jobb som de inte har skött. Bonus är ett incitament (drivkraft) för att du skall göra ett bättre jobb. Först miljonlön och sen bonus på toppen för att du skall överhuvudtaget göra ditt jobb. Och det även när ditt företag går åt helvete. George Orwell nickar gillande i sin himmel åt den taktiken. Fel blir rätt när retoriken från bankvalven får råda.
Skämmes ta mig fan, som en Robinson-deltagare sa än gång. Skämmes ta mig fan!
Reinfeldt och Maud Olofsson tycker att bonusar är bra. Maud Olofsson lyckades med konststycket att ena veckan försvara bonusarna och nästa vecka ta bort de i statliga företag. Vips! Nu bytte jag åsikt igen, som när vi vände i kärnkraftsfrågan. Det går bra att offra all inre övertygelse om man bara får sitta kvar vid makten.
Men först försvarar hon bonusar för att sopåkarna har det. Sopåkarna har ackord men i promillestorlek av vad direktörerna och fackpamparna har. Det går inte att jämföra äpplen med päron och det vet Maud Olofsson men hon får stå oemotsagd och vräka ur sig sådana floskler.
I en demokrati finns det en opposition värd namnet. Men vad gör Socialdemokraterna? Håller tyst eftersom deras toppar också roffar åt sig. De har blivit nyliberaler och borgeliga i sitt tänkande och leverne. De står så långt ifrån hur vanligt folk lever att det är skrämmande.
När vanliga löntagare skall hålla nere sina löner eller ännu hellre sänka dem, så höjer direktörerna och politikerna sina löner och arvoden. Är det okay? Nä, det är det inte. Men det är tyst i leden.
Låt Maud Olofsson, Reinfeldt, Borg, Hägglund, Wanja, Mona, Annika Falkengren, Wallenbergarna, direktörerna och fackpamparna leva på a-kassan ett år. Eller med en sopåkares lön och med dennes slit också. Eller en undersköterskas eller städares lön och jobb. De kan inte begå misstag i sina jobb. Det kan bli en läxa för nämnda potantater. Naturligtvis är det ett helt orealistiskt förslag. Bara tanken är ju helt sjuk. Tänk dig att Pieter Wallenberg skall ha min hälsa som sitt ansvar. Blotta tanken får mig att darra av skräck.
Det gäller att kunna sätta sig in i sina medmänniskors liv eller åtminstone försöka. Att inte kunna se den stora bilden och ha förmåga att se hur andra har det och sätta sin in i andra människors liv utan bara titta på sin egen gyllene navel bär psykopatiska drag.
Det verkar vara lite inne att roffa åt sig, att vara girig och sen göra en teatralisk pudel som inte en jävel tror på.
Det går att leva på 20 000 i månaden. Inga problem alls. Det går däremot nästan inte att leva på den högsta a-kassan på drygt 14 000 i månaden. Men det är tusentals människor i Sverige som får leva på det och mindre.
Vem företräder dem? Inte Reinfeldt i alla fall.
Socialdemokraterna har abdikerat från sin roll som försvarare för social och ekonomisk rättvisa. Lars Ohly lyssnar ingen på och miljöpartiet är egentligen borgeliga och verklighetsfrånvända miljömuppar.
Risken finns att Reinfeldt och co får regera med Sverigedemokraterna som stödparti efter nästa val. Dettai brist på bra alternativ. Vakna ur dvalan arbetarrörelsen!
Det är ju nu som en demokratisk vänster har chansen att påverka och vrida svärdet ur handen på högern och nyliberalena.
Dagens låt: Twist and shout med The Beatles.
Dagens motto: "Ut och var glad din jävel”.
Dagen bok: Vi de drunknande av Carsten Jensen.
Dagens rätt: panerad koljafilé.
Det kändes i kroppen dagar efteråt. Baklåret fick ta stryk. Men roligt var det.
Så lite det behövs för att få en människa att känna lite uppskattning.
Men alla nöjer sig inte med en fri lunch och lite bowling för att känna uppskattning.
Det rent ut sagt förjävligt med direktörernas bonusar och pensionsavtal som poppar upp och väller över medias sidor i dessa dagar.
På nittiotalet hette det fallskärm och nu är det bonusar.
För en vanlig löntagare känns det verklighetsfrämmande med löner, bonusar och pensionsavtal på miljontals kronor.
“Marknaden kräver det” heter det. I helvete heller, säger jag. Det är topparna och politikerna som satt i system att roffa åt sig så stora ekonomiska fördelar som möjligt. Helst i hemlighet. Det har blivit en sport att vara så girig som möjligt.
Det mest beklämmande är att de makter som skall stå emot, verka för en högre moral också är på kapitalets sida. Socialdemokraternas toppar och fackpamparna roffar också åt sig och det av medlemmarnas pengar.
Samtidigt sänks pensionerna.
Bankernas chefer ger varandra jättelöner och bonusar i slutna rum även när det går dåligt. Finanskrisen har uppstått genom att bankerna och kreditinstitut misskött sig och inte haft koll på ekonomin. Systemet rasar, människor får gå från hus och hem. Arbetslösheten ökar, pensionerna sänks, vanligt folk får ta den beska medicinen. Vanligt folk får ta smällen när topparna i samhället gjort ett dåligt jobb.
Vad gör topparna i samhället då? De som redan sitter vid grytorna och guldet? Jo, det vill ha mer. De som misskött sitt jobb vill ha lönepåslag och bonusar för att sköta sitt jobb som de inte har skött. Bonus är ett incitament (drivkraft) för att du skall göra ett bättre jobb. Först miljonlön och sen bonus på toppen för att du skall överhuvudtaget göra ditt jobb. Och det även när ditt företag går åt helvete. George Orwell nickar gillande i sin himmel åt den taktiken. Fel blir rätt när retoriken från bankvalven får råda.
Skämmes ta mig fan, som en Robinson-deltagare sa än gång. Skämmes ta mig fan!
Reinfeldt och Maud Olofsson tycker att bonusar är bra. Maud Olofsson lyckades med konststycket att ena veckan försvara bonusarna och nästa vecka ta bort de i statliga företag. Vips! Nu bytte jag åsikt igen, som när vi vände i kärnkraftsfrågan. Det går bra att offra all inre övertygelse om man bara får sitta kvar vid makten.
Men först försvarar hon bonusar för att sopåkarna har det. Sopåkarna har ackord men i promillestorlek av vad direktörerna och fackpamparna har. Det går inte att jämföra äpplen med päron och det vet Maud Olofsson men hon får stå oemotsagd och vräka ur sig sådana floskler.
I en demokrati finns det en opposition värd namnet. Men vad gör Socialdemokraterna? Håller tyst eftersom deras toppar också roffar åt sig. De har blivit nyliberaler och borgeliga i sitt tänkande och leverne. De står så långt ifrån hur vanligt folk lever att det är skrämmande.
När vanliga löntagare skall hålla nere sina löner eller ännu hellre sänka dem, så höjer direktörerna och politikerna sina löner och arvoden. Är det okay? Nä, det är det inte. Men det är tyst i leden.
Låt Maud Olofsson, Reinfeldt, Borg, Hägglund, Wanja, Mona, Annika Falkengren, Wallenbergarna, direktörerna och fackpamparna leva på a-kassan ett år. Eller med en sopåkares lön och med dennes slit också. Eller en undersköterskas eller städares lön och jobb. De kan inte begå misstag i sina jobb. Det kan bli en läxa för nämnda potantater. Naturligtvis är det ett helt orealistiskt förslag. Bara tanken är ju helt sjuk. Tänk dig att Pieter Wallenberg skall ha min hälsa som sitt ansvar. Blotta tanken får mig att darra av skräck.
Det gäller att kunna sätta sig in i sina medmänniskors liv eller åtminstone försöka. Att inte kunna se den stora bilden och ha förmåga att se hur andra har det och sätta sin in i andra människors liv utan bara titta på sin egen gyllene navel bär psykopatiska drag.
Det verkar vara lite inne att roffa åt sig, att vara girig och sen göra en teatralisk pudel som inte en jävel tror på.
Det går att leva på 20 000 i månaden. Inga problem alls. Det går däremot nästan inte att leva på den högsta a-kassan på drygt 14 000 i månaden. Men det är tusentals människor i Sverige som får leva på det och mindre.
Vem företräder dem? Inte Reinfeldt i alla fall.
Socialdemokraterna har abdikerat från sin roll som försvarare för social och ekonomisk rättvisa. Lars Ohly lyssnar ingen på och miljöpartiet är egentligen borgeliga och verklighetsfrånvända miljömuppar.
Risken finns att Reinfeldt och co får regera med Sverigedemokraterna som stödparti efter nästa val. Dettai brist på bra alternativ. Vakna ur dvalan arbetarrörelsen!
Det är ju nu som en demokratisk vänster har chansen att påverka och vrida svärdet ur handen på högern och nyliberalena.
Dagens låt: Twist and shout med The Beatles.
Dagens motto: "Ut och var glad din jävel”.
Dagen bok: Vi de drunknande av Carsten Jensen.
Dagens rätt: panerad koljafilé.
Vi återkommer alltid till Krakow och Erik Dahlbergsgatan
Först Monicas födelsedag och sedan Internationella Kvinnodagen. Vilket slut på en bra vecka.
Givetvis ett besök på vår gamla favorikrog Krakow i hörnet Karl Gustavsgatan-Föreningsgatan i Vasastan.
Panerad ost är paradnumret. Något stabbigt men gott och det smakar likadant varje gång och det har det gjort i 20 år.
Polskt öl och en liten immig polsk vodka som ägaren skänker i och ger oss påfyllning utan att vi ber om det eller behöver betala för det. Bara för att vi är ständigt återkommande stammisar, värda att vårda.
Här har vi suttit med Monicas mamma Evy, när det begav sig på 1980-90-talet. Vi har skålat med grannar, familjen, vänner, släktingar genom åren.
Snett emot vårt favoritbord har vi tittat på den fantastiska bilden av Wislawa Szymborska som omgiven av ett rökmoln ler skälmskt. Hon fick Nobelpriset i litteratur 1996.
I baren hänger spelgänget med Ragnar Strömberg i spetsen. De diskuterar veckans V 75:a. Tar ut rätt hästar och vet sen dagen efter varför det gick åt helvete.
Denna fredag är Krakow fullbokad men vi får vårt favoritbord. Bordet är uppbokat senare på kvällen.
Vi träffar en granne från Erik Dahlbersgatan. Hon studerar i närheten och vill bara gå upp och titta på vårt gamla vackra hus, där vi hade så mycket skojigt på gården, på våra stora och små fester, städdagar och styrelsemiddar, julluncher, midsommarfester.
Dår bodde Carola en gång när hon var i Göteborg, skådespelaren Charlotte Strandberg bodde där med barn och blomma. En mycket trevlig familj och vi fick fribiljetter till Stadsteatern där hon tillfälligt jobbade innan det bar iväg upp till Stockholm igen.
Forskaren Ove bor kvar i Fredriks gamla lägenhet. Fredrik, från Ö-vik och fanatisk MoDo-fan och älskare av Peter "Foppa" Forsberg fick till slut glädjas åt ett SM-guld till mellannorrlands stolthet.
Capios vd Per Båtelsen kom hem och klippte gräset i svart kostym och vit skjorta. Inte rädd att ta ett tag och göra rätt för sig. Vi delade på sysslorna, hade välbesökta städdagar med smörgåstårta och lämplig dryck till det som morot.
Steve och Monica som bodde högst upp, de köpte vinden och gjorde en fräck etagevåning. Hon, numera vd på Kilroy travel och boende i Stockholm.
Vicevärdsparet Arne och Barbro dominerade gården i många år. Ingen sammankomst var för liten för att inte Barbro skulle klappra ned med sina träskor med den lilla röda kameran i högsta hugg.
De åkte gratis på SJ och reste till Stockholm för att sitta i främsta ledet på Allsången på Skansen när Berghagen ledde spektaklet. Barbro passade också på att åka med tunnelbanan ut till Rotebro för att försöka fotografera Christer Pettersson i sin miljö. Men hon såg inte Pettersson.
Eri Dahlbergsgatan var en fin plats att bo på. Härliga gamla landshövdingehus med massor med charm, med burspråk, pärlspont, kakelugnar och stentrappor. Och så gården den lummiga och inbjudande på sommarhalvåret. På taken skrek sig måsarna hesa. Vi spelade krocket på gräsmattan och man kunde ligga i hammocken och läsa på lata söndagsmiddagar.
När vi röjde i källare hittade vi två tomma ölflaskor från Pripp och Lyckholm. Bruna ölflaskor med kork från byggnadsåret 1917. Vi har flaskorna kvar och de står i köket i vårt lilla parhus i Utby. Jo, de var urdruckna och korkarna låg kvar i de tomma flaskorna.
I tolv år bodde vi på Erik Dahlbergsgatan. Från 1988 till 2000. Det var fina år. Speciellt de tio första. Jag blev ordförande i föreningen och var det i åtta år och sen sekreterare. Motsättningar och bråk varvades med harmoni och lycka. Till sist var det ändå dags att bryta upp och gå vidare till eget hus. Från bostadsrätt till eget hus och egen trädgård och det har vi inte ångrat. Men tillbaka till stan blir det nog nån gång i framtiden.
Jag såg att vår gamla lägenhet låg ute till försäljning, utgångsbudet var på tre miljoner kronor. Vi köpte 1988 för 875 000 kronor.
De som bodde där före oss köpte för drygt 40 000 kronor. En säker investering kan tyckas.
Givetvis ett besök på vår gamla favorikrog Krakow i hörnet Karl Gustavsgatan-Föreningsgatan i Vasastan.
Panerad ost är paradnumret. Något stabbigt men gott och det smakar likadant varje gång och det har det gjort i 20 år.
Polskt öl och en liten immig polsk vodka som ägaren skänker i och ger oss påfyllning utan att vi ber om det eller behöver betala för det. Bara för att vi är ständigt återkommande stammisar, värda att vårda.
Här har vi suttit med Monicas mamma Evy, när det begav sig på 1980-90-talet. Vi har skålat med grannar, familjen, vänner, släktingar genom åren.
Snett emot vårt favoritbord har vi tittat på den fantastiska bilden av Wislawa Szymborska som omgiven av ett rökmoln ler skälmskt. Hon fick Nobelpriset i litteratur 1996.
I baren hänger spelgänget med Ragnar Strömberg i spetsen. De diskuterar veckans V 75:a. Tar ut rätt hästar och vet sen dagen efter varför det gick åt helvete.
Denna fredag är Krakow fullbokad men vi får vårt favoritbord. Bordet är uppbokat senare på kvällen.
Vi träffar en granne från Erik Dahlbersgatan. Hon studerar i närheten och vill bara gå upp och titta på vårt gamla vackra hus, där vi hade så mycket skojigt på gården, på våra stora och små fester, städdagar och styrelsemiddar, julluncher, midsommarfester.
Dår bodde Carola en gång när hon var i Göteborg, skådespelaren Charlotte Strandberg bodde där med barn och blomma. En mycket trevlig familj och vi fick fribiljetter till Stadsteatern där hon tillfälligt jobbade innan det bar iväg upp till Stockholm igen.
Forskaren Ove bor kvar i Fredriks gamla lägenhet. Fredrik, från Ö-vik och fanatisk MoDo-fan och älskare av Peter "Foppa" Forsberg fick till slut glädjas åt ett SM-guld till mellannorrlands stolthet.
Capios vd Per Båtelsen kom hem och klippte gräset i svart kostym och vit skjorta. Inte rädd att ta ett tag och göra rätt för sig. Vi delade på sysslorna, hade välbesökta städdagar med smörgåstårta och lämplig dryck till det som morot.
Steve och Monica som bodde högst upp, de köpte vinden och gjorde en fräck etagevåning. Hon, numera vd på Kilroy travel och boende i Stockholm.
Vicevärdsparet Arne och Barbro dominerade gården i många år. Ingen sammankomst var för liten för att inte Barbro skulle klappra ned med sina träskor med den lilla röda kameran i högsta hugg.
De åkte gratis på SJ och reste till Stockholm för att sitta i främsta ledet på Allsången på Skansen när Berghagen ledde spektaklet. Barbro passade också på att åka med tunnelbanan ut till Rotebro för att försöka fotografera Christer Pettersson i sin miljö. Men hon såg inte Pettersson.
Eri Dahlbergsgatan var en fin plats att bo på. Härliga gamla landshövdingehus med massor med charm, med burspråk, pärlspont, kakelugnar och stentrappor. Och så gården den lummiga och inbjudande på sommarhalvåret. På taken skrek sig måsarna hesa. Vi spelade krocket på gräsmattan och man kunde ligga i hammocken och läsa på lata söndagsmiddagar.
När vi röjde i källare hittade vi två tomma ölflaskor från Pripp och Lyckholm. Bruna ölflaskor med kork från byggnadsåret 1917. Vi har flaskorna kvar och de står i köket i vårt lilla parhus i Utby. Jo, de var urdruckna och korkarna låg kvar i de tomma flaskorna.
I tolv år bodde vi på Erik Dahlbergsgatan. Från 1988 till 2000. Det var fina år. Speciellt de tio första. Jag blev ordförande i föreningen och var det i åtta år och sen sekreterare. Motsättningar och bråk varvades med harmoni och lycka. Till sist var det ändå dags att bryta upp och gå vidare till eget hus. Från bostadsrätt till eget hus och egen trädgård och det har vi inte ångrat. Men tillbaka till stan blir det nog nån gång i framtiden.
Jag såg att vår gamla lägenhet låg ute till försäljning, utgångsbudet var på tre miljoner kronor. Vi köpte 1988 för 875 000 kronor.
De som bodde där före oss köpte för drygt 40 000 kronor. En säker investering kan tyckas.
Sven Wollter om det vackra i att åldras
I dessa finanskriser, royalistiska yra, varselvågor, melodifestivaler i all oändlighet, är det fint att få träffa en stor skådespelare och prata allvar om åldrandet, skådespeleri, historik, barndom- och uppväxt, politiskt engagemang med mera.
Jag träffade Sven Wollter för några dagar sedan. Jag gör ibland personportträtt av kända kuturpersonligheter för taltidningen jag jobbar för.
Vår "läsekrets" som är synsvag eller helt blind har ju hört många av de stora prata och hört om dem men aldrig kanske sett dem.
Därför brukar jag be de intervjuade att beskriva sig själva. Det är alltid lika intressant hur de tar sig an den delikata uppgiften.
Viveca Lärn var chosefri och rak och humoristisk. Björn Hellberg likaså men också klädsamt självkritisk. Björn Ranelid påstod att han aldrig ser sig i spegeln på grund av att han skäms för sitt yttre. Men Ranelid var ytterst trevlig och tillmötesgående och när han förstod att jag kände till hans fotbollskarriär sprack han upp ännu mer.
Landshövding Lars Bäckström var lågmält detaljrik på sin sköna bohusländska. Svante Thuresson var vänlig och förekommande och gick rakt på sak och Sven Wollter var avväpnande charmig och faktisk ganska skojfrisk.
Vi satt i ett flygelrum och Stadsteaterns inre och pratade. Sven Wollter påpekade att Stadsteatern i Göteborg och hans själv är årsbarn. 1934 invigdes Stadsteatern och då föddes Sven Wollter i Johanneberg i Göteborg. När han nu gästspelar i sin forna hemstad bor han åter i Johanneberg.
Han och Ivar Wiklander, också han göteborgare, född i Örgryte, spelar i väntan på Godot av Samuel Beckett.
Sven Wollter som rörde sig lite stelt, satte sig ner med viss möda, berättade upp sin uppväxt och om hur hans föräldrar var noga med att man skulle uppträda vänligt och bra mot andra människor och inte vara högfärdig eller sätta sig på sina höga hästar.
Wollter berättade om sitt stora politiska engagemang (han kallar sig fortfarande för kommunist), socialdemokraternas svek när tidningen Arbetet lades ned.
Han berättade om sitt genombrott i tv-serien Raskens och att han och hans motspelare i Raskens Gurie Nordwall (Ida) kände varandra redan som unga i Johanneberg.
Wollter spelade också mot Nergårds-Anna i Raskens. Den rollen gjordes av Viveca Seldahl, som Sven Wollter levde med i hela 30 år, från 1971 till hennes död 2001.
Apropå åldrandet, Wollter fyller 75 år i år, berättade han om inspelningen av "En sång för Martin" där han gestaltar en kunnig yrkesman (dirigent) som drabbas av Alzheimers sjukdom och sakta försvinner in i dimmorna.
Han berättade också en rörande anekdot om den store skådespelaren Anders de Wahl, han som var först med Ring, klockor ring på Skansen. de Wahl skulle få en recettföreställning till sin ära på ålderns höst. De Wahl var en bit över de åttio och skulle bara läsa upp en dikt. Salen var fylld med åskådare, i kungalogen satt kungen och delar av kungahuset.
De Wahl läste några meningar men sen var det stopp. Tvärstopp. Black-out.
De Wahl slog ut med armarna och vände sig mot kungalogen, bugade sig och sa: jag kunde den när jag gick hemifrån. Rörande sorti.
Sven Wollter och jag skildes utanför teatern och jag såg när han korsade Avenyn mot busskuren för att ta bussen upp till Johanneberg för att få en stunds vila och lite mat innan kvällsrepetionen.
hans ord om åldrande ringde i öronen; "åldrande är vackert och rynkor ger karaktär åt ett ansikte".
Eller som den legendariske teaterchefen i Göteborg Torsten Hammarén sa, fritt översatt: "när man äntligen supit till sig ett ansikte med karaktär är det dags att dö. Orättvist!"
Jag träffade Sven Wollter för några dagar sedan. Jag gör ibland personportträtt av kända kuturpersonligheter för taltidningen jag jobbar för.
Vår "läsekrets" som är synsvag eller helt blind har ju hört många av de stora prata och hört om dem men aldrig kanske sett dem.
Därför brukar jag be de intervjuade att beskriva sig själva. Det är alltid lika intressant hur de tar sig an den delikata uppgiften.
Viveca Lärn var chosefri och rak och humoristisk. Björn Hellberg likaså men också klädsamt självkritisk. Björn Ranelid påstod att han aldrig ser sig i spegeln på grund av att han skäms för sitt yttre. Men Ranelid var ytterst trevlig och tillmötesgående och när han förstod att jag kände till hans fotbollskarriär sprack han upp ännu mer.
Landshövding Lars Bäckström var lågmält detaljrik på sin sköna bohusländska. Svante Thuresson var vänlig och förekommande och gick rakt på sak och Sven Wollter var avväpnande charmig och faktisk ganska skojfrisk.
Vi satt i ett flygelrum och Stadsteaterns inre och pratade. Sven Wollter påpekade att Stadsteatern i Göteborg och hans själv är årsbarn. 1934 invigdes Stadsteatern och då föddes Sven Wollter i Johanneberg i Göteborg. När han nu gästspelar i sin forna hemstad bor han åter i Johanneberg.
Han och Ivar Wiklander, också han göteborgare, född i Örgryte, spelar i väntan på Godot av Samuel Beckett.
Sven Wollter som rörde sig lite stelt, satte sig ner med viss möda, berättade upp sin uppväxt och om hur hans föräldrar var noga med att man skulle uppträda vänligt och bra mot andra människor och inte vara högfärdig eller sätta sig på sina höga hästar.
Wollter berättade om sitt stora politiska engagemang (han kallar sig fortfarande för kommunist), socialdemokraternas svek när tidningen Arbetet lades ned.
Han berättade om sitt genombrott i tv-serien Raskens och att han och hans motspelare i Raskens Gurie Nordwall (Ida) kände varandra redan som unga i Johanneberg.
Wollter spelade också mot Nergårds-Anna i Raskens. Den rollen gjordes av Viveca Seldahl, som Sven Wollter levde med i hela 30 år, från 1971 till hennes död 2001.
Apropå åldrandet, Wollter fyller 75 år i år, berättade han om inspelningen av "En sång för Martin" där han gestaltar en kunnig yrkesman (dirigent) som drabbas av Alzheimers sjukdom och sakta försvinner in i dimmorna.
Han berättade också en rörande anekdot om den store skådespelaren Anders de Wahl, han som var först med Ring, klockor ring på Skansen. de Wahl skulle få en recettföreställning till sin ära på ålderns höst. De Wahl var en bit över de åttio och skulle bara läsa upp en dikt. Salen var fylld med åskådare, i kungalogen satt kungen och delar av kungahuset.
De Wahl läste några meningar men sen var det stopp. Tvärstopp. Black-out.
De Wahl slog ut med armarna och vände sig mot kungalogen, bugade sig och sa: jag kunde den när jag gick hemifrån. Rörande sorti.
Sven Wollter och jag skildes utanför teatern och jag såg när han korsade Avenyn mot busskuren för att ta bussen upp till Johanneberg för att få en stunds vila och lite mat innan kvällsrepetionen.
hans ord om åldrande ringde i öronen; "åldrande är vackert och rynkor ger karaktär åt ett ansikte".
Eller som den legendariske teaterchefen i Göteborg Torsten Hammarén sa, fritt översatt: "när man äntligen supit till sig ett ansikte med karaktär är det dags att dö. Orättvist!"
