Jag skriker rakt ut i natten där ingen hör mig
När sjukdom och skada slår till står man maktlös. I varje fall till en början. Vad var nu det här, tänker man? Hur skall vi hantera det här?
Vi är ju inte purunga längre. Är detta början till slutet?
Tårar, ansiktet ned i kudden, jag skriker rakt ut i natten när ingen hör mig. Det är som en scen ur Fanny och Alexander, där Ewa Fröhling vankar av och an utanför rummet där hennes make (Allan Edwall) ligger död på sängen.
Det måste ut och nu meddetsamma. Skrik ut din rädsla.
Så fungerar tydligen jag. Det har hänt förr, när min far dog. Omedelbar reaktion och sen en sorgsen fas men sen ett lugn, faktiskt. Vad kan vi annat göra åt livets gång. Acceptera? Man får leva med det. Det går.
Nu visade det sig att Monicas kotkompression påspädd av en elak lunginflammation inte var förödande om än en lång pina. Framför allt för Monica.
Men även för oss runt omkring. Henns livskamrat (jag), hennes barn och barnbarn, bröder med familjer och vänner. Alla hör av sig och undrar och räds av rapporterna. Jag ser allt i svart. Men efter en semestervecka hemma med Monica i hemmet börjar jag arbeta igen. Får oerhört fint stöd av mina arbetskamrater och min chef. Och en massa råd och rön.
Men läget för Monica är fortsatt svårt och plågsamt.
Akutbesök och ambulans, akutbesök igen någon vecka senare när tillståndet inte förbättras. Undersökningar, röntgen, värktabletter som skall upplösas i vatten eller tas hela. Hostattacker som slår in knivar av smärta i ryggen.
Men så vänder det. Värken lägger sig mer och mer. Lunginflammationen försvinner som en rök i vinden. Bort med värktabletterna, i alla fall de starka. Livet återvänder så sakteliga. Mycket återstår, mycken träning och återhämtning men det blir bättre och bättre.
Nu ser vi framtiden an med tillförsikt och glädje. Men också; värst vad det blev tyst. Ingen ringer längre och hör hur det är. Det verkar som om alla håller andan och inte vill störa, för då kan helvetet börja igen.
Men hur kunde jag vara så svartsynt förut. Hur tänkte jag? Vet inte.
Men jag har lärt mig att sköta ett hushåll och fåt en insikt i hur bortskämd jag har varit i alla år.
Sen har jag lärt mig att göra hyfsade pannbiffar och en lyckad fruktkaka.
Dagens musik: Wilcos One sunday morning. Magisk.
Dagens bok (böcker): Rekviem för John Cummings. Bengt Ohlssons utmärkta bok om Johnny Ramone.
Dagens träning. 1000 mter simning på Valhalla.
Dagens motto: Det ordnar sig alltid eller inte...
Vi är ju inte purunga längre. Är detta början till slutet?
Tårar, ansiktet ned i kudden, jag skriker rakt ut i natten när ingen hör mig. Det är som en scen ur Fanny och Alexander, där Ewa Fröhling vankar av och an utanför rummet där hennes make (Allan Edwall) ligger död på sängen.
Det måste ut och nu meddetsamma. Skrik ut din rädsla.
Så fungerar tydligen jag. Det har hänt förr, när min far dog. Omedelbar reaktion och sen en sorgsen fas men sen ett lugn, faktiskt. Vad kan vi annat göra åt livets gång. Acceptera? Man får leva med det. Det går.
Nu visade det sig att Monicas kotkompression påspädd av en elak lunginflammation inte var förödande om än en lång pina. Framför allt för Monica.
Men även för oss runt omkring. Henns livskamrat (jag), hennes barn och barnbarn, bröder med familjer och vänner. Alla hör av sig och undrar och räds av rapporterna. Jag ser allt i svart. Men efter en semestervecka hemma med Monica i hemmet börjar jag arbeta igen. Får oerhört fint stöd av mina arbetskamrater och min chef. Och en massa råd och rön.
Men läget för Monica är fortsatt svårt och plågsamt.
Akutbesök och ambulans, akutbesök igen någon vecka senare när tillståndet inte förbättras. Undersökningar, röntgen, värktabletter som skall upplösas i vatten eller tas hela. Hostattacker som slår in knivar av smärta i ryggen.
Men så vänder det. Värken lägger sig mer och mer. Lunginflammationen försvinner som en rök i vinden. Bort med värktabletterna, i alla fall de starka. Livet återvänder så sakteliga. Mycket återstår, mycken träning och återhämtning men det blir bättre och bättre.
Nu ser vi framtiden an med tillförsikt och glädje. Men också; värst vad det blev tyst. Ingen ringer längre och hör hur det är. Det verkar som om alla håller andan och inte vill störa, för då kan helvetet börja igen.
Men hur kunde jag vara så svartsynt förut. Hur tänkte jag? Vet inte.
Men jag har lärt mig att sköta ett hushåll och fåt en insikt i hur bortskämd jag har varit i alla år.
Sen har jag lärt mig att göra hyfsade pannbiffar och en lyckad fruktkaka.
Dagens musik: Wilcos One sunday morning. Magisk.
Dagens bok (böcker): Rekviem för John Cummings. Bengt Ohlssons utmärkta bok om Johnny Ramone.
Dagens träning. 1000 mter simning på Valhalla.
Dagens motto: Det ordnar sig alltid eller inte...
