Att uthärda tuffa besked
När man får ett tufft besked vet man inte hur man kommer att reagera.
När pappa dog rasade jag ihop och grät hejdlöst i en kvart, tjugo minuter. Fick stöttning. Sen snöt jag mig och så var det bra med det. Jag kunde hantera det.
När mamma dog var det en lång utdragen process. Jag vakade och ställde in mig på döden. När den kom var jag förberedd. Det var inte så svårt, snarare en lättnad.
Det svåra är att man inte längre kan rådfråga om saker.
- Hur var det nu pappa?
- Mamma hur gjorde jag där, kommer du ihåg?
Så är man plötsligt själv äldst och näst i kön. Man finns till för sina nära. Älskling, barn och barnbarn.
Det är svårt och härligt att leva. Vara frisk känns så självklart men är i själva verket en ynnest. Ibland är det bra att stanna upp och ödmjukt konstatera hur bra man har det och vara tacksam för det.
Nu har jag fått ett nytt tufft besked. Tankarna far som kollibrivingar i huvudet. Håll huvudet kallt!
Det gäller ju inte mig, det gäller min allra käraste livskamrat och stora kärlek.
Hon hanterar det bra, i alla fall utåt.
-Nu vet jag i alla fall och det är lite av en lättnad.
Operation är planerad ganska snart och det är ju bra även om det blir ett stort ingrepp med påföljande smärta.
- Du får inte boxas på ett tag efteråt, sa läkaren.
- Vad glad min man och mina barn skall bli då, svarade kärestan!
Livet går vidare, än så länge.
Kommentarer
Postat av: Lasse Taube
Tänker på er.
Postat av: Anonym
Tack, Lasse!
Postat av: madeleine bäckström
Fint skrivet <3
Trackback
