David Bowie has left the building
David Bowie är död! Så ofattbart! Han, The Beatles, Neil Young, Kinks, Aretha Franklin, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Crosby Stills Nash and Young, Van Morrison, Joni Mitchell, Janis Joplin och många mer gjorde min ungdom värd att leva.
Jag sjöng Bowie, imiterade Bowie, lät mig sminkas av några tjejer som Bowie. Vi förfestade till Bowie innan vi gick ut i Göteborgs-natten.
Från Space Oddity, Ziggy Stardust and the spider from mars, via Hunky Dory, Alladin sane, Diamond Dogs, Station to Station, Heroes, Young Americans, Low, Lets Dance fram till avskedet Lazarus på Blackstar. Där han tar farväl med en välregisserad video. "Look up here, I’m in heaven, I’ve got scars that can’t be seen, I’ve got drama, can’t be stolen, Everybody knows me now."
En sån lysande musikalisk oddyssé!
Jag såg honom i Scandinavium 1976. Då var han "The thin white duke" med bakåtstruket rödgult hår. Låtarna Station to Station, World on a wing, Diamond Dogs rullade fram över scenkanten, farligt och lockande på samma gång. Den smale, lille mannen på scenen inledde med att visa en scen ur en Bunuel-film, Den andalusiska hunden, där ett öga skars upp av ett rakblad. Äckligt!
Jag såg honom också på Ullevi 1983. Då tillsammans med min artistiske svärmor som var fascinerad av Bowie. Hon banade sig fram genom massorna med en krycka som vägvisare.
"Snacka om att musik överbryggar åldersgränser", sa någon i publiken.
1983 var det Lets Dance som gällde. Bowie i blond kalufs och ikläddd snygga kostymer i orange och blåklintsblått. Han var croonern, enterteinern, the crowdpleasure. Lets sway! China girl, Putting on fire with gasolin.
Svärmor skrev ett epos om sin upplevelse av David Bowie den kvällen.
Nu är båda i himlen.
Kommentarer
Trackback
