Möte i Midsommartid...
Vintertid. Kallt. Elva minus idag. Minns ett möte i Midsommartid.
Det var förväntan i luften. Midsommar! Varmt och gott. Solen stekte från en molnfri himmel.
Jag kom från stranden, det solblekta håret tovigt och strävt av salt. Jag behövde en dusch. Senare skulle festligheterna ta vid. Vi var ett gäng från förorten som nu tältade på den lilla badorten på Västkusten. Jag var 18 år.
Jag såg henne i ögonvrån, hon skred fram. Hennes gula långa klänning böljade. Hon hade en blomma bakom höger öra, kolsvart axellångt hår. Hon kunde ha kommit direkt från Hawaii. Hon var på väg till toaletten som låg i samma låga byggnad som dusch och tvätt.
Fan flög i mig och jag la armarna runt hennes midja och drog henne intill mig. Hon var varm och mjuk och luktade svagt av någon parfym och alkohol.
- Men, vad gör du, sa hon och log.
- Jag ville bara ge dig en Midsommarkram, sa jag lite dumt.
- Jag heter Anna, vad heter du?
- Lasse. Egentligen Lars, men de flesta kallar mig Lasse. Ja inte morsan förstås men andra, fick jag ur mig.
Vi stod en stund nära varandra. Hon lade sina händer runt min nacke och kysste mig på munnen. Jag svarade och tiden upphörde. Vet inte hur länge vi stod där och kysstes men det kändes som en långfilm.
Vi släppte varandra och hon bättrade på sitt röda läppstift. Fick fram ett papper.
- Jag skall på fest. I ett hus en bit härifrån. Du kan väl ringa senare, så får du adressen. Jag vill att du kommer.
Hon skrev ett nummer på en papperslapp med läppstiftet och gav mig lappen och gick.
Efter några meter vände hon sig om och log, sedan fortsatte hon bort.
Jag var förlorad, pantad och såld. Jag stoppade lappen innanför linningen på badbyxorna och begav mig till tältet för att hämta schampo. När jag kom fram tog jag fram lappen som nu var en enda röd sörja. Det gick inte att tyda numret.
Jag såg henne aldrig mer.
Kommentarer
Trackback
