Ett minne att vårda ömt
Det var i början av juni 1959. Jag var åtta år. Solen sken från molnfri himmel. Jag hade just gått ut första klass i Sommarskolan i Biskopsgården i Göteborg.
Nu var jag, brorsan och pappa på väg till Ullevi för att se debyt i fotboll mellan IFK Göteborg och Örgryte IS. Vi höll på Öis i vår familj. Fyra av mina kusiner höll på IFK Göteborg.
Detta var det första derbyt på många år. Blåvitt var regerande mästare och Öis nyuppflyttade från division 1. Förväntningarna var enorma. Båda lagen var stjärnspäckade.
Publiktillströmningen var enorm. 52 194 passerade vändkorsen den vackra dagen. Rekordet står sig än.
Pappa hade kostym, vit skjorta, slips och bredbrättad hatt. Öis-nålen satt på kavajslaget. Vi var beredda.
Vi satt högt upp på den stora läktaren på sektion, exklusiv. Jag hade aldrig sett så mycket folk. Lite rädd var jag också. De flesta höll ju på Göteborgs-Kamraterna, som man sa på den tiden.
Men det släppte snart. Matchen var bra men inte så spännande. Öis vann med 3-0 och jag var lycklig. En tid efter det fick jag en Öis-tröja med snörlining i halsen och mamma sydde fast en nia på ryggen. Numret Agne Simonsson hade. Min första stora idol.
Kommentarer
Trackback
