Paul Simon fick Scandinavium på fötter
Såg fick man äntligen se honom, en levande legend på en scen i Göteborg.
Paul Simon äntrade scenen 20 minuter efter åtta i lördags kväll. Då hade hans snortajta niomannaband stunsat igång ett calypsoinspirerat gung. Farbror Paul joggade upp på scenen på pigga små ben och började dansa och spela luftgitarr och var allmänt uppsluppen. Det satte stämningen för kvällen som blev varm, tempofylld, varierad och alldeles underbar.
När Me and Julio down by the schoolyard bubblade igång föll tårarna på mina kinder. En rysning av välbehag gick genom min kropp. Svår känsla att beskriva men jag var lycklig och fullständigt närvarande. När sen den åldrande, smale basisten gick fram till micken och berättade en historia och sen efter en à capella-sång smattrat iväg introt till Diamonds of the sols of her shoes var lyckan fullständig. Ett fullsatt Scandinavium kom på fötter och det blev grisfest-stämning av finare boquet. Sen gled låten över i You can call me Al. Bara Chevy Chase fattades. Scandinavium dansade och log. Jag var 35 igen...
Jag kommer ihåg när jag köpte Bridge over truble water på Waidele 1969. Den skivan spelades oavbrutet i mitt ungdomsrum på Vårvädersgatan i Biskopsgården. Till och med morsan diggade.
Mandomsprovet kom några år tidigare med Ms Robinson som musikalisk höjdpunkt.
Simon&Garfunkel var ett vinnande musikaliskt koncept på 1960-talet.
Mitt starkaste minne av Paul Simon är ändå framträdandet i Zimbabwe för frigivandet av Nelson Mandela 1989. Med albumet Graceland i ryggen presterade Paul Simon en makalös musikalisk uppvisning tillsammans med bland andra Miriam Makeba och Ladysmith black Mombasa.
Paul Simon är ju en världsmusiker som influerats av toner från världens alla hörn. El condor Pasa från Anderna i Peru, blues, rock, afrikanska rytmer, pop, country, you namn it.
Avslutningen med The Boxer och Sounds of Silence satte pricken över i.
Jaha, vad skall man nu se fram emot? Willie Nelson och Aretha Franklin skulle vara mumma.
Kommentarer
Trackback
