En musikutställning att digga
Var på Stadsmuseet i Göteborg och såg utställningen Göteborgs musikliv 1955-2018. Vilken nostalgitrip!
Sonya Hedenbratt, Jan Johansson, Bengt Hallberg, Ronnie Hartley, Rune Gustafsson från jazzvärlden till Håkan Hellström. Gå gärna, väl värt ett besök.
Jazzeran var före min tid men jag minns musiken och namnen.
Klubbarna, Que Club, Gustavus Adolphus, 007, Globe, Pop Inn, Club Academ, Club Inca, Klubb Karl, Gröna Svanen, Nefertiti, Sprängkullen, Hagahuset, Storstugan, 1789, Rondo och Vågen för att bara nämna några lokus man frekventerat.
Kravaller på Götaplatsen. Sisker och böss. Mods och raggare. Rock och Pop, Punkare och Hiphopare. Blues och Funk. Streaplers med Little Gert Lengstrand, Spotnics med Bosse Winberg, Flamingokvintetten, Tages, Shakers, Jackpots, Lasse Brandebys High Note, Plums med Doris, Barbro Hörberg, Margaretha Abrahamsson Röda Bönor, Jennifer Brown, Annika Blennerhed, Blues-Annika, Lena Junhoff, Freddie Wadling, Nationalteatern, Björn Afzelius, Tältprojektet, Totta Näslund, Ulf Dageby, Papa Dee och Stonefunkers. Ace of Base, Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, Broder Daniel och hårdrockarna Hammerfall, LOK, In Flames, Hardcore Superstar med flera.
Man kan inte komma på de alla. Svartklubbarna i hamnen och i Haga på 1980-talet. Mitt eget möte med Peps Persson på en klubb i Haga slutet 1970-talet.
Tillbaka till utställningen. Alla detaljer som tidstypiska och livs levande scenkläder och mopeder, artiklar och bilder, bilder, bilder.
I GT förfasas man över ungdomsgängen på Götaplatsen, de kör runt på moped och stör teaterbesökarna. Dåtidens chef på Stadsteatern, Karin Kavli stördes inte ett dugg av ungdomarna. "Bara de inte ritar på väggarna".
Man kan sätta sig ned och lyssna på en starkt transpirerande Papa Dee, en trött Freddie Wadling, en fyllig Gert Lengstrand lägga ut texten om hur det var i Göteborg för en tid sedan.
"Alla var likadant klädda i Göteborg på 1980-talet. Kom det någon med hatt så pekades det och tisslades, va fan, han har hatt!" berättar Papa Dee.
Skivaffärerna. Waidele i Arkaden var den bästa. Sen kom Bengans, Skivhugget, Dolores, Sounds and Visions med flera. man hängde i skivbaren, lyssnade på det senaste och gick hem med två, tre vinylskivor. Sen satt man med konvolutet i handen och läste texterna samtidigt som man spelade skivan om och om igen. Man diggade.
Kommentarer
Trackback
