Döden kan vara opassande underhållande
Döden. Inget kul ämne. Men i mitt liv är döden ständigt närvarande. Arbetskamrater, grannar, barndomskompisar, kända kulturmänniskor lämnar jordelivet i en strid ström. Ja, det verkar som om alla dör nuförtiden. Eller också tänker man på det oftare nu när man själv närmar sig.
Bilden av döden och det absurda mötet med en annalkande död kan vara komiskt och locka till skratt.
I boken "Kan jag vara Frank med dig", jävla titel, skriver Richard Ford i den sista novellen om ett möte med döden. Eller en man som står på tröskeln till döden. En avlägsen bekant, granne, framgångsrik, överdådig, kvinnokarl som nu tynar bort i sitt smått förfallna grandiosa hus. Han har råd att anställa en hospice-sjuksköterska som ger honom det han behöver och stöttar på ett osentimentalt sätt.
En dag ringer mannen till Frank och ber honom komma på besök. Frank värjer sig men ger med sig till slut och åker för att träffa mannen i hans enorma hus.
Frank får en chock när han får se sin gamle bekant. Utmärglad, gulartat hud, klolika händer, dödsbringande hosta och två russin till ögon som ligger djupt i hålorna. Dessutom med ett felaktigt färgat hår där färgen rinner nerför halsen. Eddie ser ut som en apa, tänker Frank.
Eddie vill träffa Frank och berätta att han har varit otrogen med Franks hustru Ann för länge sedan och vill nu be om förlåtelsen.
Hela scenen är beskriven så att jag skrattar högt och opassande men samtidigt så befriande.
Eddie vill också veta när man vet att man skall sluta när man skriver en bok. Frank har skrivit två¨böcker och bör veta.
Diskussionen männen emellan är dråplig i sorglig på en gång. Fords prosa är mästerlik och fylld av krumsprång, måleriska miljöer och one-liners som man baxnar.
Döden är inte kul men kan vara underhållande.
Kommentarer
Trackback
