Sven Wollter om det vackra i att åldras
I dessa finanskriser, royalistiska yra, varselvågor, melodifestivaler i all oändlighet, är det fint att få träffa en stor skådespelare och prata allvar om åldrandet, skådespeleri, historik, barndom- och uppväxt, politiskt engagemang med mera.
Jag träffade Sven Wollter för några dagar sedan. Jag gör ibland personportträtt av kända kuturpersonligheter för taltidningen jag jobbar för.
Vår "läsekrets" som är synsvag eller helt blind har ju hört många av de stora prata och hört om dem men aldrig kanske sett dem.
Därför brukar jag be de intervjuade att beskriva sig själva. Det är alltid lika intressant hur de tar sig an den delikata uppgiften.
Viveca Lärn var chosefri och rak och humoristisk. Björn Hellberg likaså men också klädsamt självkritisk. Björn Ranelid påstod att han aldrig ser sig i spegeln på grund av att han skäms för sitt yttre. Men Ranelid var ytterst trevlig och tillmötesgående och när han förstod att jag kände till hans fotbollskarriär sprack han upp ännu mer.
Landshövding Lars Bäckström var lågmält detaljrik på sin sköna bohusländska. Svante Thuresson var vänlig och förekommande och gick rakt på sak och Sven Wollter var avväpnande charmig och faktisk ganska skojfrisk.
Vi satt i ett flygelrum och Stadsteaterns inre och pratade. Sven Wollter påpekade att Stadsteatern i Göteborg och hans själv är årsbarn. 1934 invigdes Stadsteatern och då föddes Sven Wollter i Johanneberg i Göteborg. När han nu gästspelar i sin forna hemstad bor han åter i Johanneberg.
Han och Ivar Wiklander, också han göteborgare, född i Örgryte, spelar i väntan på Godot av Samuel Beckett.
Sven Wollter som rörde sig lite stelt, satte sig ner med viss möda, berättade upp sin uppväxt och om hur hans föräldrar var noga med att man skulle uppträda vänligt och bra mot andra människor och inte vara högfärdig eller sätta sig på sina höga hästar.
Wollter berättade om sitt stora politiska engagemang (han kallar sig fortfarande för kommunist), socialdemokraternas svek när tidningen Arbetet lades ned.
Han berättade om sitt genombrott i tv-serien Raskens och att han och hans motspelare i Raskens Gurie Nordwall (Ida) kände varandra redan som unga i Johanneberg.
Wollter spelade också mot Nergårds-Anna i Raskens. Den rollen gjordes av Viveca Seldahl, som Sven Wollter levde med i hela 30 år, från 1971 till hennes död 2001.
Apropå åldrandet, Wollter fyller 75 år i år, berättade han om inspelningen av "En sång för Martin" där han gestaltar en kunnig yrkesman (dirigent) som drabbas av Alzheimers sjukdom och sakta försvinner in i dimmorna.
Han berättade också en rörande anekdot om den store skådespelaren Anders de Wahl, han som var först med Ring, klockor ring på Skansen. de Wahl skulle få en recettföreställning till sin ära på ålderns höst. De Wahl var en bit över de åttio och skulle bara läsa upp en dikt. Salen var fylld med åskådare, i kungalogen satt kungen och delar av kungahuset.
De Wahl läste några meningar men sen var det stopp. Tvärstopp. Black-out.
De Wahl slog ut med armarna och vände sig mot kungalogen, bugade sig och sa: jag kunde den när jag gick hemifrån. Rörande sorti.
Sven Wollter och jag skildes utanför teatern och jag såg när han korsade Avenyn mot busskuren för att ta bussen upp till Johanneberg för att få en stunds vila och lite mat innan kvällsrepetionen.
hans ord om åldrande ringde i öronen; "åldrande är vackert och rynkor ger karaktär åt ett ansikte".
Eller som den legendariske teaterchefen i Göteborg Torsten Hammarén sa, fritt översatt: "när man äntligen supit till sig ett ansikte med karaktär är det dags att dö. Orättvist!"
Jag träffade Sven Wollter för några dagar sedan. Jag gör ibland personportträtt av kända kuturpersonligheter för taltidningen jag jobbar för.
Vår "läsekrets" som är synsvag eller helt blind har ju hört många av de stora prata och hört om dem men aldrig kanske sett dem.
Därför brukar jag be de intervjuade att beskriva sig själva. Det är alltid lika intressant hur de tar sig an den delikata uppgiften.
Viveca Lärn var chosefri och rak och humoristisk. Björn Hellberg likaså men också klädsamt självkritisk. Björn Ranelid påstod att han aldrig ser sig i spegeln på grund av att han skäms för sitt yttre. Men Ranelid var ytterst trevlig och tillmötesgående och när han förstod att jag kände till hans fotbollskarriär sprack han upp ännu mer.
Landshövding Lars Bäckström var lågmält detaljrik på sin sköna bohusländska. Svante Thuresson var vänlig och förekommande och gick rakt på sak och Sven Wollter var avväpnande charmig och faktisk ganska skojfrisk.
Vi satt i ett flygelrum och Stadsteaterns inre och pratade. Sven Wollter påpekade att Stadsteatern i Göteborg och hans själv är årsbarn. 1934 invigdes Stadsteatern och då föddes Sven Wollter i Johanneberg i Göteborg. När han nu gästspelar i sin forna hemstad bor han åter i Johanneberg.
Han och Ivar Wiklander, också han göteborgare, född i Örgryte, spelar i väntan på Godot av Samuel Beckett.
Sven Wollter som rörde sig lite stelt, satte sig ner med viss möda, berättade upp sin uppväxt och om hur hans föräldrar var noga med att man skulle uppträda vänligt och bra mot andra människor och inte vara högfärdig eller sätta sig på sina höga hästar.
Wollter berättade om sitt stora politiska engagemang (han kallar sig fortfarande för kommunist), socialdemokraternas svek när tidningen Arbetet lades ned.
Han berättade om sitt genombrott i tv-serien Raskens och att han och hans motspelare i Raskens Gurie Nordwall (Ida) kände varandra redan som unga i Johanneberg.
Wollter spelade också mot Nergårds-Anna i Raskens. Den rollen gjordes av Viveca Seldahl, som Sven Wollter levde med i hela 30 år, från 1971 till hennes död 2001.
Apropå åldrandet, Wollter fyller 75 år i år, berättade han om inspelningen av "En sång för Martin" där han gestaltar en kunnig yrkesman (dirigent) som drabbas av Alzheimers sjukdom och sakta försvinner in i dimmorna.
Han berättade också en rörande anekdot om den store skådespelaren Anders de Wahl, han som var först med Ring, klockor ring på Skansen. de Wahl skulle få en recettföreställning till sin ära på ålderns höst. De Wahl var en bit över de åttio och skulle bara läsa upp en dikt. Salen var fylld med åskådare, i kungalogen satt kungen och delar av kungahuset.
De Wahl läste några meningar men sen var det stopp. Tvärstopp. Black-out.
De Wahl slog ut med armarna och vände sig mot kungalogen, bugade sig och sa: jag kunde den när jag gick hemifrån. Rörande sorti.
Sven Wollter och jag skildes utanför teatern och jag såg när han korsade Avenyn mot busskuren för att ta bussen upp till Johanneberg för att få en stunds vila och lite mat innan kvällsrepetionen.
hans ord om åldrande ringde i öronen; "åldrande är vackert och rynkor ger karaktär åt ett ansikte".
Eller som den legendariske teaterchefen i Göteborg Torsten Hammarén sa, fritt översatt: "när man äntligen supit till sig ett ansikte med karaktär är det dags att dö. Orättvist!"
Kommentarer
Trackback
