Det är kort mellan liv och död
Nu flög en liten fågel in i vårt köksfönster med stor kraft. Den satt nedanför, svårt chockad. Monica plockade upp fågeln varsamt i handen och där la den sig tillrätta.
Nu ligger den på en handduk på altanen och vilar. Frågan är om den klarar sig.
Det är kort mellan liv och död.
Tanken kommer då på vad som ger liv och inspiration. Hur formas ett intresse och vad hämtar man näring ur.
Mina inspirationskällor när jag var ung var många, framför allt hämtade jag dem från musiken och litteraturens värld.
Min bild av omvärlden började tidigt med att jag från sängen blickade upp mot mina föräldrars ansikten som fångullade och jollrade med mig. Men jag begrep tidigt att världen var större än så.
Jag minns musiken som strömmade ur den stora möbeln av trä som kallade radiomottagaren som tronade i bokhyllan. Det var mest klassiskt, såsom Hugo Alfvén, Peterson-Berger och Grieg. Lars-Erik Larsson ”Pastoralsvit” blev jag tidigt begeistrad av. ”Moldau” av Bedrich Smetana var också en favorit i barnaår och är det än idag. Och så Gitte Henning förstås. Det kan väl inte jag rå för? Sen kom Beatles och ändrade på allt men då var jag i målbrottet och det är en helt annan historia.
Mamma läste Kalle Anka & co för mig tidigt och jag tittade på bilderna. Jag lärde mig snabbt hela tidningen utantill och när mamma eller pappa försökte fuska genom att upprepa redan sagda textbubblor protesterade jag omedelbart och som straff gjorde jag kringsvängen på mattan i sovrummet om och om igen. Jag följde det komplicerade mönstret på mattan tills mamma fick spader och höll på att somna sittandes.
Tv:n kom i mitten av 50-talet och jag låg bakom soffan, mina föräldrar ovetandes och såg familjen Robinson som flyttade ifrån Storbritannien till någon karibisk ö. Nån som kommer ihåg den? En scen handlade om hur en liten pojke förirrar sig in i en mörk grotta och där vimlar det av skorpioner. De klättrade överallt och spindelnäten växte överallt i den mörka och trånga grottan. Till slut anföll de äckliga och dödligt farliga spindlarna och pojken blev stungen men klarar sig. Vilken dramatik i den svartvita tv:n!
När det gäller litteraturen så började det med Enid Blytons ”Fem”-böckerna. De slukade jag och mös åt pojkflickan Georgina och de andra när de löste mysterier på den engelska landsbygden. Även Hemliga sjuan var en favorit och jag såg deras sunkiga tillhåll för mina inre ögon.
Sen blev det Walt Slade och Bill och Ben-böcker. Inte mycket att ha men visst kunde man känna respekt för en man som kan rulla en cigg med bara en hand, samtidigt som han rider sin häst.
Biggles var en tidig favorit, framför allt för de exotiska miljöerna. favoriten var Biggles i Söderhavet. Biggles och den svarte rövaren tyckte jag också om, men insåg snart att den var svårt rasistisk. Att Biggles var dålig litteratur fick jag veta när jag var på ett seminarium och Marianne von Baumgarten fnös när Lars Hesslind berättade om hur spännande Biggles var i hans ungdom.
– Bra att unga läser, sa Hesslind.
– Dåligt, dåligt. dåligt, väste Baumgarten.
James Fenimore Coopers Den siste mohikanen grep tag. Jag följde de vackra kvinnorna Cora och Alice genom skogen, ledsagade av den engelske officeren Duncan Heyward och stigfinnarna Falköga, eller var det Hököga, och Uncas. I vassen lurade den onskefulle Magua. Jag slukade halva boken julafton 1966 och resterande halvan under juldagen. Jag tror inte att jag åt överhuvudtaget och det var ovanligt för mig redan på den tiden.
Edward Ellis Hjortfot, Karl May, Mark Twain - Huckleberry Finn och Tom Sayer, Robert Louis Stevensons Skattkammarön var oerhört fascinerande med enbente John Long Silver, Kapten Jim och Ben Gunn, skeppet, äventyret.
En annan britt som jag fann läsvärd var Daniel Defoe. Hans Robinson Crusoe handlar om en man som spolas upp på en öde ö när båten han färdas på förliser. Hur denne man sedan klarar att överleva på denna ö och hålla sitt sinne klart gör läsningen mödan värd. Defoe beskriver hur människan klarar att bemästra naturen och överleva trots små resurser. Visserligen med lite hjälp från vänner. Fredag gör Robinson sällskap, de blir vänner och räddas båda två så småningom.
Jag läste Charles Dickens, både David Copperfield och Oliver Twist. Jag kommer inte ihåg om jag orkade igenom Lysande Utsikter om Pips vedermödor och metamorfors från rik och ytlig till fattig men hederlig arbetare. Genomgående för Dickens är hans kritiska öga mot det engelska klassamhället. Dickens blottlägger häpnadsväckande miljöer och grymma villkor i det England som en gång var ett imperium.
Gullivers resor läste jag med förtjusning. Misantropen Swift var irländare som flydde till London. Han blev dock sedemera domprost i S:t Patricks i Dublin. Han ville med Gullivers resor och lilleputtarnas behandling av jätten Gulliver visa på männskors dumhet och grymhet.
Jag kan inte säga att jag alltid förstod vad jag läste och jag vet inte vad all läsning har satt för spår i mig. Men kul och spännande var det att bygga upp bilder i huvudet med hjälp av ord på papper.
Långt före datorns tid.
När jag kom i skolåldern och bokbussen kom till vårt lilla förortstorg i Göteborg var det med vördnad som jag steg upp för de utfällda metalltrapporna och äntrade bussens inre. Väggarna var klädda med bokryggar. Hela bussen var fylld av förväntan, längtan och så doften, lukten av böcker fyllde mina näsborrar och jag drog in doften med välbehag. Ut tumlade man sen med en kasse böcker. Snabbt hem och läsa...
Böcker, litteratur har följt mig genom åren och jag kan inte tänka mig att lägga mig och sova utan att först ha läst några sidor ur en bok.
Boken är ett sällskap, en nödvändigt gott, ett livsellexir för mig. Lika viktigt som musik, film, sport och annan kultur.
Nu kniper den lilla fågeln med klorna och rör vingarna. Den har förmodligen fått en hjärnskakning och håller antingen på att dö eller överleva.
Dagens låt: Flickan och kråkan - Mikael Wiehe
Dagens bok: Birdy av Wiliam Wharton
Dagens rätt: Fisksuffle
Dagens ord: Det är kort mellan sommarens fuktiga värme och höstens krispiga kyla.
Nu ligger den på en handduk på altanen och vilar. Frågan är om den klarar sig.
Det är kort mellan liv och död.
Tanken kommer då på vad som ger liv och inspiration. Hur formas ett intresse och vad hämtar man näring ur.
Mina inspirationskällor när jag var ung var många, framför allt hämtade jag dem från musiken och litteraturens värld.
Min bild av omvärlden började tidigt med att jag från sängen blickade upp mot mina föräldrars ansikten som fångullade och jollrade med mig. Men jag begrep tidigt att världen var större än så.
Jag minns musiken som strömmade ur den stora möbeln av trä som kallade radiomottagaren som tronade i bokhyllan. Det var mest klassiskt, såsom Hugo Alfvén, Peterson-Berger och Grieg. Lars-Erik Larsson ”Pastoralsvit” blev jag tidigt begeistrad av. ”Moldau” av Bedrich Smetana var också en favorit i barnaår och är det än idag. Och så Gitte Henning förstås. Det kan väl inte jag rå för? Sen kom Beatles och ändrade på allt men då var jag i målbrottet och det är en helt annan historia.
Mamma läste Kalle Anka & co för mig tidigt och jag tittade på bilderna. Jag lärde mig snabbt hela tidningen utantill och när mamma eller pappa försökte fuska genom att upprepa redan sagda textbubblor protesterade jag omedelbart och som straff gjorde jag kringsvängen på mattan i sovrummet om och om igen. Jag följde det komplicerade mönstret på mattan tills mamma fick spader och höll på att somna sittandes.
Tv:n kom i mitten av 50-talet och jag låg bakom soffan, mina föräldrar ovetandes och såg familjen Robinson som flyttade ifrån Storbritannien till någon karibisk ö. Nån som kommer ihåg den? En scen handlade om hur en liten pojke förirrar sig in i en mörk grotta och där vimlar det av skorpioner. De klättrade överallt och spindelnäten växte överallt i den mörka och trånga grottan. Till slut anföll de äckliga och dödligt farliga spindlarna och pojken blev stungen men klarar sig. Vilken dramatik i den svartvita tv:n!
När det gäller litteraturen så började det med Enid Blytons ”Fem”-böckerna. De slukade jag och mös åt pojkflickan Georgina och de andra när de löste mysterier på den engelska landsbygden. Även Hemliga sjuan var en favorit och jag såg deras sunkiga tillhåll för mina inre ögon.
Sen blev det Walt Slade och Bill och Ben-böcker. Inte mycket att ha men visst kunde man känna respekt för en man som kan rulla en cigg med bara en hand, samtidigt som han rider sin häst.
Biggles var en tidig favorit, framför allt för de exotiska miljöerna. favoriten var Biggles i Söderhavet. Biggles och den svarte rövaren tyckte jag också om, men insåg snart att den var svårt rasistisk. Att Biggles var dålig litteratur fick jag veta när jag var på ett seminarium och Marianne von Baumgarten fnös när Lars Hesslind berättade om hur spännande Biggles var i hans ungdom.
– Bra att unga läser, sa Hesslind.
– Dåligt, dåligt. dåligt, väste Baumgarten.
James Fenimore Coopers Den siste mohikanen grep tag. Jag följde de vackra kvinnorna Cora och Alice genom skogen, ledsagade av den engelske officeren Duncan Heyward och stigfinnarna Falköga, eller var det Hököga, och Uncas. I vassen lurade den onskefulle Magua. Jag slukade halva boken julafton 1966 och resterande halvan under juldagen. Jag tror inte att jag åt överhuvudtaget och det var ovanligt för mig redan på den tiden.
Edward Ellis Hjortfot, Karl May, Mark Twain - Huckleberry Finn och Tom Sayer, Robert Louis Stevensons Skattkammarön var oerhört fascinerande med enbente John Long Silver, Kapten Jim och Ben Gunn, skeppet, äventyret.
En annan britt som jag fann läsvärd var Daniel Defoe. Hans Robinson Crusoe handlar om en man som spolas upp på en öde ö när båten han färdas på förliser. Hur denne man sedan klarar att överleva på denna ö och hålla sitt sinne klart gör läsningen mödan värd. Defoe beskriver hur människan klarar att bemästra naturen och överleva trots små resurser. Visserligen med lite hjälp från vänner. Fredag gör Robinson sällskap, de blir vänner och räddas båda två så småningom.
Jag läste Charles Dickens, både David Copperfield och Oliver Twist. Jag kommer inte ihåg om jag orkade igenom Lysande Utsikter om Pips vedermödor och metamorfors från rik och ytlig till fattig men hederlig arbetare. Genomgående för Dickens är hans kritiska öga mot det engelska klassamhället. Dickens blottlägger häpnadsväckande miljöer och grymma villkor i det England som en gång var ett imperium.
Gullivers resor läste jag med förtjusning. Misantropen Swift var irländare som flydde till London. Han blev dock sedemera domprost i S:t Patricks i Dublin. Han ville med Gullivers resor och lilleputtarnas behandling av jätten Gulliver visa på männskors dumhet och grymhet.
Jag kan inte säga att jag alltid förstod vad jag läste och jag vet inte vad all läsning har satt för spår i mig. Men kul och spännande var det att bygga upp bilder i huvudet med hjälp av ord på papper.
Långt före datorns tid.
När jag kom i skolåldern och bokbussen kom till vårt lilla förortstorg i Göteborg var det med vördnad som jag steg upp för de utfällda metalltrapporna och äntrade bussens inre. Väggarna var klädda med bokryggar. Hela bussen var fylld av förväntan, längtan och så doften, lukten av böcker fyllde mina näsborrar och jag drog in doften med välbehag. Ut tumlade man sen med en kasse böcker. Snabbt hem och läsa...
Böcker, litteratur har följt mig genom åren och jag kan inte tänka mig att lägga mig och sova utan att först ha läst några sidor ur en bok.
Boken är ett sällskap, en nödvändigt gott, ett livsellexir för mig. Lika viktigt som musik, film, sport och annan kultur.
Nu kniper den lilla fågeln med klorna och rör vingarna. Den har förmodligen fått en hjärnskakning och håller antingen på att dö eller överleva.
Dagens låt: Flickan och kråkan - Mikael Wiehe
Dagens bok: Birdy av Wiliam Wharton
Dagens rätt: Fisksuffle
Dagens ord: Det är kort mellan sommarens fuktiga värme och höstens krispiga kyla.
Kommentarer
Trackback
