Denna förbannat komplicerade julen
Jul, jul, strålande jul! Eller bara ett stressande jävla geschäft som drar in över oss redan i oktober och sen är över redan på juldagen eller annandagen. Kan du tänka dig något mer passe' än julen efter julafton. Bort med den och in med nyår.
Baler, laxsnittar, champagne och fyrverkeri. Detta förbannade fyrverkeri.
Vår hund har ångest och är livrädd för alla smällare som folk smäller omkring oss på nätterna. På nätterna drar människor omkring och smäller smällare! Hallå, skaffa er ett liv.
Julen är komplicerad. Jag har ett dubbelt förhållande till julen. Det har också förändrats över tid. När jag var barn var julen magisk. Vi var hemma hos mormor i Kålltorp. Vi var många. Kanske sju barn och 15 vuxna i en tvårummare. Trångt men hjärtligt och gemytligt. Sen tog vi droska hem. Taxi hette droska på 1950-talet och den var så stor att jag kunde stå på golvet och inte nudda taket.
Sen slog blixten ned och det blev skilsmässa och jag och morsan firade hos en av hennes sytrar och det gick väl bra det också. Fast inte var det som när mamma och pappa levde ihop. Kommer mest ihåg att efter Kalle Anka och julklappsutdelningen gick jag och la mig nånstans med den bok som jag alltid fick i julklapp. Jag kommer ihåg "Den siste mohikanen” av James Fenimore Cooper som jag fick när jag var 13 år. Den boken slukade jag och fantiserade och såg de framför mig; Cora och Alice, Hököga, Uncas och de andra.
Jag blev ädre och julen miste sin tjusning. Kompisarna drog och vi samlades på julaftons morgon och spelade pingis, snackade skit och sen gick vi hem. Jag klädde ut mig till tomte och morsan fick gissa vem det var.
När jag sen bildade egen familj kom julen, den goda julen över mig igen och vi firade många fina jular i Johanneberg, Landala och på Erik Dahlbersgatan. Men di gamle dog ut och barnen växte upp men julen kom ju varje år och man måste förhålla sig till julen som Ernst säger. När föräldrar och farföräldrar och morföräldrar fortfarande levde, levde också traditionen på ett annat sätt. Nu är det vi som skall bevara tradionen och vårt sätt att fira jul och jag förvånas varje gång hur konservativa de vuxna barnen är när det gäller högtider. Vi skulle bara våga rucka på gran, juldekorationer, ceremonier och mat. Ibland skulle man vilja fly till utlandet, bo på hotell och ta dan som den kommer.
Nu har vi barnbarn och barnen kommer och vi har trevligt och klockan 15 sätter vi oss med glögg, pepparkakor och godis och ser Kalle Anka och de andra tecknade figurerna på tv och sen äter vi och delar ut julklappar och sen kanske nån drar sig tillbaka för att läsa eller lyssna på sin klapp eller vi spelar spel och ser nån bra film. Och tackar vår lycka för att vi får ha det så här bra.
Men att svenska folket tittar på tecknad film på på julafton är en gåta och mycket konstigt. Jag kan inte förklara det men det är väl en sådan där svårdefinierad tradition. Egentligen helt sjukt.
Karl-Bertil Jonsson firar jul och Fanny och Alexander hör också till traditionen i vårt hus.
På lucia brukar vi titta på filmen Hair av Milos Forman, en suverän film om kärlek, lek, musik och krig kan krossa människor och drömmar.
Igår såg vi Mamma Mia och den var väl sådär. Handlingen utspelas på en grekisk ö och visst skymtade det nån utklädd grek i bakgrunden men annars är filmen än orgie i amerikansk/engelsk lättviktig underhållning. Meryl Streep är dock fantastisk. Gillar man Abbas låtar är filmen ju också titt- och lyssningsbar. Men för mig - en bagatelle.
Nu skall jag läsa ut Edwardssons sista om Winter, lyssna på Dylan, Glasvegas, Fleet Foxes, Beatles, Absolut Chrismas och Jussi Björling och titta på sport på tv.
Långpromenader med Märta ingår också i programmet under den lediga julen och nyåret.
Snart skådar vi ljuset igen!
Baler, laxsnittar, champagne och fyrverkeri. Detta förbannade fyrverkeri.
Vår hund har ångest och är livrädd för alla smällare som folk smäller omkring oss på nätterna. På nätterna drar människor omkring och smäller smällare! Hallå, skaffa er ett liv.
Julen är komplicerad. Jag har ett dubbelt förhållande till julen. Det har också förändrats över tid. När jag var barn var julen magisk. Vi var hemma hos mormor i Kålltorp. Vi var många. Kanske sju barn och 15 vuxna i en tvårummare. Trångt men hjärtligt och gemytligt. Sen tog vi droska hem. Taxi hette droska på 1950-talet och den var så stor att jag kunde stå på golvet och inte nudda taket.
Sen slog blixten ned och det blev skilsmässa och jag och morsan firade hos en av hennes sytrar och det gick väl bra det också. Fast inte var det som när mamma och pappa levde ihop. Kommer mest ihåg att efter Kalle Anka och julklappsutdelningen gick jag och la mig nånstans med den bok som jag alltid fick i julklapp. Jag kommer ihåg "Den siste mohikanen” av James Fenimore Cooper som jag fick när jag var 13 år. Den boken slukade jag och fantiserade och såg de framför mig; Cora och Alice, Hököga, Uncas och de andra.
Jag blev ädre och julen miste sin tjusning. Kompisarna drog och vi samlades på julaftons morgon och spelade pingis, snackade skit och sen gick vi hem. Jag klädde ut mig till tomte och morsan fick gissa vem det var.
När jag sen bildade egen familj kom julen, den goda julen över mig igen och vi firade många fina jular i Johanneberg, Landala och på Erik Dahlbersgatan. Men di gamle dog ut och barnen växte upp men julen kom ju varje år och man måste förhålla sig till julen som Ernst säger. När föräldrar och farföräldrar och morföräldrar fortfarande levde, levde också traditionen på ett annat sätt. Nu är det vi som skall bevara tradionen och vårt sätt att fira jul och jag förvånas varje gång hur konservativa de vuxna barnen är när det gäller högtider. Vi skulle bara våga rucka på gran, juldekorationer, ceremonier och mat. Ibland skulle man vilja fly till utlandet, bo på hotell och ta dan som den kommer.
Nu har vi barnbarn och barnen kommer och vi har trevligt och klockan 15 sätter vi oss med glögg, pepparkakor och godis och ser Kalle Anka och de andra tecknade figurerna på tv och sen äter vi och delar ut julklappar och sen kanske nån drar sig tillbaka för att läsa eller lyssna på sin klapp eller vi spelar spel och ser nån bra film. Och tackar vår lycka för att vi får ha det så här bra.
Men att svenska folket tittar på tecknad film på på julafton är en gåta och mycket konstigt. Jag kan inte förklara det men det är väl en sådan där svårdefinierad tradition. Egentligen helt sjukt.
Karl-Bertil Jonsson firar jul och Fanny och Alexander hör också till traditionen i vårt hus.
På lucia brukar vi titta på filmen Hair av Milos Forman, en suverän film om kärlek, lek, musik och krig kan krossa människor och drömmar.
Igår såg vi Mamma Mia och den var väl sådär. Handlingen utspelas på en grekisk ö och visst skymtade det nån utklädd grek i bakgrunden men annars är filmen än orgie i amerikansk/engelsk lättviktig underhållning. Meryl Streep är dock fantastisk. Gillar man Abbas låtar är filmen ju också titt- och lyssningsbar. Men för mig - en bagatelle.
Nu skall jag läsa ut Edwardssons sista om Winter, lyssna på Dylan, Glasvegas, Fleet Foxes, Beatles, Absolut Chrismas och Jussi Björling och titta på sport på tv.
Långpromenader med Märta ingår också i programmet under den lediga julen och nyåret.
Snart skådar vi ljuset igen!
Kommentarer
Trackback
