Sorgen bryter ut på Midsommardan!
Skräckkväll igår på Midsommardan!
Jag storgrät av längtan och saknaden av Monica. Min sorg var vidöppen och hördes över Utby i den dramatiska åskkvällen.
Det är på helger som jul, nyår, påsk och midsommar som saknaden är värst. Förhoppningsvis lägger det sig med tiden. Den läker ju alla sår, sägs det. Fan trot men den kanske lindrar smärtan.
Jag befinner mig mellan fjärde och femte fasen i sorgearbetet. Mellan depression och acceptans. Men understundom mår jag riktigt bra och sjunger och skrattar.
Men så ibland sjunker jag ner i ett mörker som är svår. Men det varar inte länge den känslan heller som tur är.
Den jävla Coronan gör ju inte saken lättare.
När vi kan sprida askan efter Monica kanske det kan bli ett riktigt avslut. Just nu står urnan på krematoriet på Kviberg.
Får stå där i ett år. Tredje september är det ett år sedan Monica avled.
Sjöräddningen i Falsterbokanalen skall köra ut oss anhöriga och urnan med askan som skall sänkas i vattnet utanför Fredshög i Kämpingebukten. Monicas egen önskan.
Men som det är nu tar Sjöräddningen inte ombord några utomstående passagerare. Förhoppningsvis kan vi göra det i augusti.
Nu skall jag se på fotboll! Skönt att den är igång, utan publik men ändå. Längtan har varit svår.
Kommentarer
Trackback
