Det gäller att betala sina skulder
Vi lattjade boll på vår lilla grusplan i förorten.
Det var 1960-tal, himlen blå, inte ett moln på himlen och framtiden låg där framför oss.
Plötsligt dök det upp några äldre killar, tuffa killar. Bra på fotboll, starka och vitala.
Jag stod och trixade med bollen, höll den i luften utan problem. Jag hade lätt för mig när det gällde bollar. Han har bollsinne, sa man. Pappa bland annat. Han hade själv ett sådär bollsinne. Min ena farbror och min bror hade bra bollsinne. Och så jag då.
Agne Simonsson var min idol och jag skulle bli proffs i Italien. Det var bara en tidsfråga.
Den ena stora killen, låt oss kalla honom Kaj, utmanade mig på en straffläggning. Jag skulle få slå straffar på honom. Tog han de skulle han ha femtio öre av mig. Gjorde jag mål skulle jag få femtio öre.
Okay, sa jag. Tog läderbollen under armen och gick och la den på straffpunkten. Sju steg ut från mållinjen. Det var inte så petnoga.
Kaj växte framför mig. Fan, han täckte ju hela målet. Men jag hade självförtroende och tänkte lägga in den som jag brukade. Finta skott i vänster hörna och sen smeka in bollen i höger kryss.
Tog en ganska liten sats och sprang fram och slog bollen rätt i famnen på store Kaj. Helvete! Vad lamt.
”Nu är du skyldig mig femtio öre”, sa Kaj.
Äh, sa jag, det spelar la ingen roll. Jag har inte femtio öre. Veckopengen var slut. Det var den ju ofta.
”Nu betalar du”, sa Kaj. Tog tag i mig, lyfte upp mig så benen dinglade i luften. ”Hit med pengarna!”
Ja, ja, släpp ner mig.
Jag sa att jag bara skulle hem och hämta pengar. Kommer snart.
Sprang hem. Uppför den lilla backen upp mot den asfalterade gångvägen. Ner förbi parkeringen med tak av korrugerad plåt, genom gräsmattan och upp tre trappor i bananhuset.
Dörren var öppen och jag stormade in med andan i halsen.
”Pappa, kan jag få femtio öre?”
”Vad skall du med den till”, svarade pappa.
Jag berättade om vadet.
Okay, du får förskott. Här har du femtio öre, sa pappa och gav mig två 25-öringar. Man skall hålla vad man lovar.
Tack pappa! Tog silvermynten i ena handen, stoppade ner de i den lilla fickan fram på mina Lee-jeans.
Sprang ut på baksidan av huset, till torget och ”Gött-Olles” affär på Väderlekstorget.
Köpte en pipe-ice och en Portello. Pengarna slut.
Två dar senare var jag ute i skogen där vi ofta höll till. Byggde hyddor och lekte. Jävlars! Där kom ju Kaj. Han var snabb, grep mig i nacken och slog mig med knytnäven i mellangärdet. Det blixtrade för ögonen och jag tappade luften. Vek mig dubbel och stönade.
”Där fick du för att du inte betalar dina skulder”, sa Kaj, vände på klacken och gick.
Jag sprang hem och gnällde och gnydde. Pappa fick nog, tog mig i handen och gick till gården där Kaj och hans stora familj bodde.
Jag stannade ute, träffade några kompisar och glömde snart hela grejen.
Pappa blev kvar länge. Han och Kajs pappa fann varandra och drack grogg och hade trevligt.
Kaj besvärade mig aldrig mer. Han blev fältflygare och jag journalist.
