Svarte Mosse ligger spegelblank och minns när den var frusen och vi spelade ishockey på isen. Det var länge sen men sjön ligger kvar mellan norra och södra Biskopsgården. Då, i slutet av 1950-talet och början av -60-talet var det vår oas både sommartid och vinterdito.
Nu i början av hösten är det mängder med sjöfåglar som änder och måsar. Näckrosor trängs i vattnet. Några dammrudor syns inte till i det bruna vattnet.
Vid ena kanten av den lilla sjön breder gräsmattor ut sig. Där går Eduardo och klipper gräset med sin egen gräsklippare. Han stryker svetten ur pannan och börjar berätta.
- Park och natur struntar i området. Därför har jag börjat att klippa gräset och hålla efter ungdomarna så de inte skräpar ner.
- Jag har skrivit till Park och natur och frågat om de kan ersätta mig med 100 kronor till bensin till min egen klippare. Vi får se hur det blir, säger Eduardo som åker från bostaden i Kortedala till Biskopsgården för att se till markerna vid Svarte Mosse.
Han berättar att han tar bilder av folk som sitter och grillar eller dricker öl för att varna dem om de skräpar ner. Ett gäng var där för att gömma några stora knivar.
- Då låtsades jag prata i min mobil och sa att jag skrivit upp registreringsnumret på bilen. De stack direkt, säger Eduardo och skrattar.
Nu har kommunen i alla fall satt upp stora papperskorgar men Eduardo tycker att de har fel färg.
- De borde vara röda så att de syns.
Jag säger hej och lycka till till Eduardo och promenerar den asfalterade gångstigen fram. Där till vänster ligger VM-byn. Ja, alltså husen som var uppställda på Heden 1995 under VM i friidrott. Nu finns de uppe i Biskopsgården och området är välskött och andas idyll. Vattentornet vakar över allt och alla.
Min gamla skola, Väderleksskolan är riven och med den hela kvarter av eftersatt nergången miljonbygge. Nu ligger detta lilla villaområde där istället.
Köldgatan, Värmegatan är sig lika. Tysta står "bananhusen” med sina eternitplattor och inglasade uppgångar.
Någon har lagt ut böcker på en gräsmatta. En man står på en stege och målar fasaden.
Ryaskolan står stor och röd vid Erik Väderhattssgata i södra Biskopsgården. Barnen stimmar på gården, spelar fotboll med en lärare. Längre ner dagis och fritids.
Vårväderstorget och dags för en hamburgare. En lätt vinglig dam kommer och sätter sig bredvid mig på en bänk.
Hon röker cigarett på cigarett, drar girigt in röken och röker ned till filtret.
Hon berättar att hon skulle träffa någon men när hon väl var där stod det att personen i fråga var på semester.
- De kunde väl ha ringt. Nu fick jag åka i onödan från Hisings-Backa där jag bor, berättar hon och lutar sig fram emot mig.
- Jag har öl i väskan. Skall vi dela en?
- Öl är gott men det är lite tidigt för mig, säger jag lite generat och tittar på uret. Tjugo över ett.
Damen vinglar vidare. Jag får min burgare och sätter mig på en bänk inne på torget. Solen gassar, folk går fram och tillbaka och det är ganska fint.
Jag känner igen en tjej som var på väg att slå igenom för många år sen. Hon sjung blues något alldeles fantastiskt. Nu med krycka och spastiska rörelser. Sliten och tilltufsad och man förbannar det som kunde blivit så bra. Men vad vet man?
En äldre dam med gåstol sätter sig bredvid mig i väntan på färdtjänst.
- Här är bra att bo. Lugnt och skönt och fin luft med all skog runt knuten, säger hon och jag håller med.
Skogen, eller Sjumilaskogen som vi sa var ett äventyr och ett andra hem när vi växte upp i Biskopsgården.
Spårvagnarna går i skytteltrafik uppe på viadukten. Femman, sexan och tian. Det tar inte många minuter innan vi sitter fast i en broöppning på Hisingsbron.
Jag återvänder alltid till Biskopsgården. För att se om det ligger kvar och hur det mår. Skulle aldrig vilja flytta tillbaka men har Biskopsgården i mitt blodomlopp.
Jag känner glädje, nostalgi och när jag känner dofterna är jag tillbaka i min ungdom och jag får rysningar. Inte bara av välbehag. Jag kan också känna en outsäglig leda och känna att det var bra att jag kom därifrån i tid.
Förort, sovstad, inte mycket att göra men ganska fräckt utformat i samklang med naturen.
Jag fortsätter att skriva på min berättelse om Biskopsgården som känner den.
