För tidigt att ge Barack Obama fredspriset!
Men säsongen är lång och det kan ju komma gott ifrån både Obama och Frölunda. Tiden tas i mål.
Vad har Obama och Frölunda åstakommit hittills? Inte mycket.
Först skall det sägas; jag tycker mycket om Barack Obama. Hans framtoning, hans bakgrund, hans blixtrande intellekt och hans ödmjukhet. Jag har ju bara sett honom på tv och läst om honom men han verkar bra. Till skillnad mot den kristna höger företrätt av George W Bush.
Men trots att han tonat ned den hårda tonen mot omvärlden från USA:s horisont och trots att han försöker få igenom ett halvdant sjukförsäkringspaket i USA, som inte har lyckats och trots att han kritiserat Israel för behandlingen av palestinierna så har det fortfarande inte hänt särskilt mycket.
Goda intentioner räcker tydligen för den norska nobelstiftelsen.
Det måste ju ha funnits andra bättre kandidater eller så resonerar man så här: nu har vi satt press på USA och Obama. Efter det här prestigefyllda priset kan det bara bli bättre på planeten. USA kommer att gå i täten när det gäller nedrustning, fattigdomsbekämpningen, kampen mot miljöförstörningen och kriget mot Afganistans civilbefolkning och i stället stå upp för mänskliga rättigheter i mullornas Iran, Nord-Korea och Zimbabwe. De ländernas leds av tre fjantar och det kan ju vara och en se.
Sätt större press på Israel så att det kan bli en tvåstatslösning eller vad nu majoriteten av palestinierna vill ha. Nu är det ju så tragiskt att det fattiga palestinska folket företräds av krigshetsande ledare och konflikten verkar olöslig. Folket vill ha fred men ledarna bromsar. Där kan USA kanske göra gott.
Såg och hörde ni Mads Gilbert, den norske läkaren som arbetet i Gaza under belägringen och Israels anfallskrig nyligen? Han kunde ha fått fredspriset. Eller Morgan Tsvangirai som modigt utmanar Mugabe i Zimbabwe. Han kunde ha fått priset.
Det är för tidigt att ge USA:s president Barack Obama fredspriset.
Herregud, Lars Bred, jag minns dig som i går. Din beskrivning av Biskopsgården där vi växte upp är på pricken. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka.
ziggy
Tack! Visst var det en speciell uppväxt vi fick i Biskopsgården och den har hängt med genom åren. Vi är några stycken som fortfarande stöter på varandra då och då. Bengt-Olof Elling, Lennart Ericsson, Tommy Johansson, Janne Josefsson, Agneta Slonawski med flera. Hoppas du har det bra.
Du som lärde mig att spela schack och knockade mig med dina nya, gula boxhandskar.
Hej Lasse, kul att ses! Blev det någon lunch vid havet? Du skriver jättebra om allas våra gamla minnen! Visst hade vi tur med de åren i Biskopsgården - vi hade många vänner och det verkar som om de allra flesta har bra minnen därifrån. Talade just med brorsan som varit i kvarteren för att löpa en begagnad elgitarr - han kom plötsligt ihåg Bengt Anderberg och undrade om inte jag hade en klasskompis som var släkt, och det var kanske Sigge Anderberg då - jag Googlade på Sigge och hittade din sida.... kommer du ihåg att det var en konstnär som hade sina alster utanför ateljén vid de långa trapporna upp mot Värmeskolan (?) i de ljusblå husen? Var det en Anderberg? Du verkar ju ha mer koll och bättre minne på detta - jag var ju borta från Sverige i nästan 20 år och fick flytta bort en massa grejer för att ge plats åt det nya språket och livet och det märks i sådana här fall! Vi hörs igen! Jeanette
