BREDSIDA

Döden. Inget kul ämne. Men i mitt liv är döden ständigt närvarande. Arbetskamrater, grannar, barndomskompisar, kända kulturmänniskor lämnar jordelivet i en strid ström. Ja, det verkar som om alla dör nuförtiden. Eller också tänker man på det oftare nu när man själv närmar sig.

Bilden av döden och det absurda mötet med en annalkande död kan vara komiskt och locka till skratt.

I boken "Kan jag vara Frank med dig", jävla titel, skriver Richard Ford i den sista novellen om ett möte med döden. Eller en man som står på tröskeln till döden. En avlägsen bekant, granne, framgångsrik, överdådig, kvinnokarl som nu tynar bort i sitt smått förfallna grandiosa hus. Han har råd att anställa en hospice-sjuksköterska som ger honom det han behöver och stöttar på ett osentimentalt sätt.

En dag ringer mannen till Frank och ber honom komma på besök. Frank värjer sig men ger med sig till slut och åker för att träffa mannen i hans enorma hus.

Frank får en chock när han får se sin gamle bekant. Utmärglad, gulartat hud, klolika händer, dödsbringande hosta och två russin till ögon som ligger djupt i hålorna. Dessutom med ett felaktigt färgat hår där färgen rinner nerför halsen. Eddie ser ut som en apa, tänker Frank.

Eddie vill träffa Frank och berätta att han har varit otrogen med Franks hustru Ann för länge sedan och vill nu be om förlåtelsen.

Hela scenen är beskriven så att jag skrattar högt och opassande men samtidigt så befriande.

Eddie vill också veta när man vet att man skall sluta när man skriver en bok. Frank har skrivit två¨böcker och bör veta.

Diskussionen männen emellan är dråplig i sorglig på en gång. Fords prosa är mästerlik och fylld av krumsprång, måleriska miljöer och one-liners som man baxnar.

Döden är inte kul men kan vara underhållande.

 

 

Nu är det vinter. Är vi nöjda nu?

Efter allt blåsande och regnande fick vi till slut en riktig snösmocka och Putin-kyla. Som vanligt när det snöar säckade kollektivtrafiken ihop. Folk blev frustrerade och skällde som hundar.

Jag som kan ta det lite lugnt flexade första dan (tisdag), kom sent andra dan, busschauffören körde förbi en hållplats så jag fick ta mig till jobbet en annan krångligare väg. Men det gick.

Snön ligger som fluffig vispgrädde i trädgårdarna här hemma. Utby. Bedövande vackert!

Idag köpte vi räkor och kräftor. Nu blir det skaldjursfossa!

Solen slösar sina strålar över Göteborg idag. Här i Uby har vi fullt schå att städa ut julen. Vi tar det pö om pö.

Samtidigt briserar skandalen i Kommunal. Nu har också utrikesminister Margot Wallström dragits in i soppan. Hon fick en tillfällig lägenhet i innerstan och löfte att det inte stod någon i kö för de aktuella lägenheten. Finns ingen anledning att misstro Wallström, samtidigt som man kan fråga sig i vilken verklighet hon befinner sig. I Stockholm är det ju långa köer till minsta kyffen i innerstan. Hon kanske inte ville veta. Men nu går kvasten i Kommunal. Lillemor Arvidsson vänder sig i sin grav.

Margot Wallström är också portad i Israel och Saudiarabien. Vet inte om hon skall vara hedrad. Kritiken mot Saudi är ju relevant. Att Israel ockuperar land på palestinskt område råder det inget tvivel om. Att Israel också slår tillbaka alla angrep tiofalt och med dödande våld från det hårt trängda Palestina är ju känt. Israel som hålls under vingarna av USA är ju överlägset militärt och dödsoffren på den palestinska sidan är oerhört många fler än i Israel.

Båda sidor bör besinna sig och upprätta två suveräna stater vid sidan av varandra.

 

När man får ett tufft besked vet man inte hur man kommer att reagera.

När pappa dog rasade jag ihop och grät hejdlöst i en kvart, tjugo minuter. Fick stöttning. Sen snöt jag mig och så var det bra med det. Jag kunde hantera det.

När mamma dog var det en lång utdragen process. Jag vakade och ställde in mig på döden. När den kom var jag förberedd. Det var inte så svårt, snarare en lättnad.

Det svåra är att man inte längre kan rådfråga om saker. 

- Hur var det nu pappa?

- Mamma hur gjorde jag där, kommer du ihåg?

Så är man plötsligt själv äldst och näst i kön. Man finns till för sina nära. Älskling, barn och barnbarn.

Det är svårt och härligt att leva. Vara frisk känns så självklart men är i själva verket en ynnest. Ibland är det bra att stanna upp och ödmjukt konstatera hur bra man har det och vara tacksam för det.

Nu har jag fått ett nytt tufft besked. Tankarna far som kollibrivingar i huvudet. Håll huvudet kallt!

Det gäller ju inte mig, det gäller min allra käraste livskamrat och stora kärlek.

Hon hanterar det bra, i alla fall utåt.

-Nu vet jag i alla fall och det är lite av en lättnad.

Operation är planerad ganska snart och det är ju bra även om det blir ett stort ingrepp med påföljande smärta.

- Du får inte boxas på ett tag efteråt, sa läkaren.

- Vad glad min man och mina barn skall bli då, svarade kärestan!

Livet går vidare, än så länge.

 

 

 

 

David Bowie är död! Så ofattbart! Han, The Beatles, Neil Young, Kinks, Aretha Franklin, Bruce Springsteen, Rolling Stones, Crosby Stills Nash and Young, Van Morrison, Joni Mitchell, Janis Joplin och många mer gjorde min ungdom värd att leva.

Jag sjöng Bowie, imiterade Bowie, lät mig sminkas av några tjejer som Bowie. Vi förfestade till Bowie innan vi gick ut i Göteborgs-natten.

Från Space Oddity, Ziggy Stardust and the spider from mars, via Hunky Dory, Alladin sane, Diamond Dogs, Station to Station, Heroes, Young Americans, Low, Lets Dance fram till avskedet Lazarus på Blackstar. Där han tar farväl med en välregisserad video. "Look up here, I’m in heaven, I’ve got scars that can’t be seen, I’ve got drama, can’t be stolen, Everybody knows me now."

En sån lysande musikalisk oddyssé!

Jag såg honom i Scandinavium 1976. Då var han "The thin white duke" med bakåtstruket rödgult hår. Låtarna Station to Station, World on a wing, Diamond Dogs rullade fram över scenkanten, farligt och lockande på samma gång. Den smale, lille mannen på scenen inledde med att visa en scen ur en Bunuel-film, Den andalusiska hunden, där ett öga skars upp av ett rakblad. Äckligt!

Jag såg honom också på Ullevi 1983. Då tillsammans med min artistiske svärmor som var fascinerad av Bowie. Hon banade sig fram genom massorna med en krycka som vägvisare.

"Snacka om att musik överbryggar åldersgränser", sa någon i publiken.

1983 var det Lets Dance som gällde. Bowie i blond kalufs och ikläddd snygga kostymer i orange och blåklintsblått. Han var croonern, enterteinern, the crowdpleasure. Lets sway! China girl, Putting on fire with gasolin.

Svärmor skrev ett epos om sin upplevelse av David Bowie den kvällen.

Nu är båda i himlen. 

 

 

 

 

Vintertid. Kallt. Elva minus idag. Minns ett möte i Midsommartid.

Det var förväntan i luften. Midsommar! Varmt och gott. Solen stekte från en molnfri himmel.

Jag kom från stranden, det solblekta håret tovigt och strävt av salt. Jag behövde en dusch. Senare skulle festligheterna ta vid. Vi var ett gäng från förorten som nu tältade på den lilla badorten på Västkusten. Jag var 18 år.

Jag såg henne i ögonvrån, hon skred fram. Hennes gula långa klänning böljade. Hon hade en blomma bakom höger öra, kolsvart axellångt hår. Hon kunde ha kommit direkt från Hawaii. Hon var på väg till toaletten som låg i samma låga byggnad som dusch och tvätt.

Fan flög i mig och jag la armarna runt hennes midja och drog henne intill mig. Hon var varm och mjuk och luktade svagt av någon parfym och alkohol.

- Men, vad gör du, sa hon och log.

- Jag ville bara ge dig en Midsommarkram, sa jag lite dumt.

- Jag heter Anna, vad heter du?

- Lasse. Egentligen Lars, men de flesta kallar mig Lasse. Ja inte morsan förstås men andra, fick jag ur mig.

Vi stod en stund nära varandra. Hon lade sina händer runt min nacke och kysste mig på munnen. Jag svarade och tiden upphörde. Vet inte hur länge vi stod där och kysstes men det kändes som en långfilm.

Vi släppte varandra och hon bättrade på sitt röda läppstift. Fick fram ett papper.

- Jag skall på fest. I ett hus en bit härifrån. Du kan väl ringa senare, så får du adressen. Jag vill att du kommer.

Hon skrev ett nummer på en papperslapp med läppstiftet och gav mig lappen och gick.

Efter några meter vände hon sig om och log, sedan fortsatte hon bort.

Jag var förlorad, pantad och såld. Jag stoppade lappen innanför linningen på badbyxorna och begav mig till tältet för att hämta schampo. När jag kom fram tog jag fram lappen som nu var en enda röd sörja. Det gick inte att tyda numret.

Jag såg henne aldrig mer.

 

 

 

Julafton! Grått och trist väder. Milt.
Jag går upp klockan åtta och donar med frukosten. Brygger kaffe och tar fram julskinkan som Monica har griljerat och den bakade leverpastejen. Gör mig två smörgåsar, en vört och en kavring. Mor Annas inlagda gurka på pastejen och ett lager skånsk julsenap på skinkan. Hämtar in GP och sätter mig i min skinnsoffa och äter och läser.
Det är tyst ute, ingen trafik på Lemmingsgatan. En och annan joggare i tomteluva springer längs Säveån.
Efter kaffet går jag in på Spotify - streamingtjänsten, och hittar favoritbandet The Beatles digra låtskatt. Monica kommer ner och frukosterar till tonerna av Beatles.
Vi är förkylda men mår ändå bra. Lyssnar på radion och hör Christer Henriksson läsa Tranströmer. Han pratar också om sitt stora bokintresse ch sin klassresa.

 

Det lackar mot jul. Ute är det grått. Dagarna blir inte ens ljusa så här års. Bara gråmelerade och glåmiga. Inbjuder inte till spontandans direkt.
Men inne i mitt lilla hus är det varmt och mysigt. Monica gör julstämning steg för steg med början första advent. Tomtar, julbord, stjärnor, godis, glitter, julbocken, dukar, bonader, nötter, fikon, marsipan, ljusstakar.
Mycket ljus och färg. Det är så ombonat och trygg igenkänning. Kalla det tradition. En trevlig tradition mitt i allt globalt elände.
Hela familjen träffas över jul och det är fint. Barn och barnbarn och så vi som var unga alldeles nyss. De gamla finns med i tanken.
Dan före dopparedan tar vi en bit skinka med skånsk senap på en bit vörtbröd, en liten snaps, Löjtens linjerullade, och mörkt skummande julöl.
Sen följer en tid fylld av stillhet och eftertanke, musik, samtal och läsning och massor med god mat.
God Jul!

Då var man tillbaka i selen igen!
Lika bra det. Alltså, jag gillar att vara ledigt och ta det lugnt. Ett tag. Några veckor, kanske fem max.
Jag kom på en devis för några år sedan. "Den som inte har ett fängelse att gå till är aldrig ledig".
Ledigheten smakar bäst när man vet att man har rutiner att gå tillbaka till. Arbeta, skriva, renovera, träna, fixa och dona. Resa och uppleva. Träffa vänner och umgås med familjen. Lyssna på musik, läsa böcker, promenera, gå på teater, opera, se på film. Titta på tv, lyssna på radio. Vara ute i naturen, plocka bär och svamp.

Arbetskamrater som kommer tillbaka efter en lång semester är glada, brunbrända och avslappnade. All ser friska och krya ut. Redo att ta nya tag. Fulla av entusiasm, kreativitet och arbetsglädje.

Så borde det vara men kanske inte för alla. En del har upplevt en nära förlust, sjukdom eller blivit arbetslösa.

Hur man tacklar sånt elände beror mycket på ens situation i livet och människor och vänner runt om.

Ens egen inneboende styrka och livsglädje. Tas den ifrån människan är det nog kört.

Jag kommer ihåg det livsglada och lite vilda vicevärdsparet i vår bostadsrättförening. De gnabbades hela tiden. Hon gjorde långa resor till Hawaii, Australien och Sydamerika. Han ville inte förlja med. Han trivdes bästa hemma där han hade en funktion trots sedan länge uppnådd pensionsålder. Kanske var han flygrädd.

Hon tränade och var social. Lite galen. Det berättades att ho en gång hade "kittat" en hel special rätt in i en lägenhet där fönstret stod öppet. Bara för att det var kul, tyckte hon.

De var ett par i 50 år. Sen blev hon sjuk och dog. 

"Nu är allt slut", sa han och dog några veckor senare av sorg och brustet hjärta.

 

Vi lattjade boll på vår lilla grusplan i förorten.

Det var 1960-tal, himlen blå, inte ett moln på himlen och framtiden låg där framför oss.

Plötsligt dök det upp några äldre killar, tuffa killar. Bra på fotboll, starka och vitala.

Jag stod och trixade med bollen, höll den i luften utan problem. Jag hade lätt för mig när det gällde bollar. Han har bollsinne, sa man. Pappa bland annat. Han hade själv ett sådär bollsinne. Min ena farbror och min bror hade bra bollsinne. Och så jag då.

Agne Simonsson var min idol och jag skulle bli proffs i Italien. Det var bara en tidsfråga.

Den ena stora killen, låt oss kalla honom Kaj, utmanade mig på en straffläggning.  Jag skulle få slå straffar på honom. Tog han de skulle han ha femtio öre av mig. Gjorde jag mål skulle jag få femtio öre.

Okay, sa jag. Tog läderbollen under armen och gick och la den på straffpunkten. Sju steg ut från mållinjen. Det var inte så petnoga.

Kaj växte framför mig. Fan, han täckte ju hela målet. Men jag hade självförtroende och tänkte lägga in den som jag brukade. Finta skott i vänster hörna och sen smeka in bollen i höger kryss.

Tog en ganska liten sats och sprang fram och slog bollen rätt i famnen på store Kaj. Helvete! Vad lamt.

”Nu är du skyldig mig femtio öre”, sa Kaj.

Äh, sa jag, det spelar la ingen roll. Jag har inte femtio öre. Veckopengen var slut. Det var den ju ofta.

”Nu betalar du”, sa Kaj. Tog tag i mig, lyfte upp mig så benen dinglade i luften. ”Hit med pengarna!”

Ja, ja, släpp ner mig.

Jag sa att jag bara skulle hem och hämta pengar. Kommer snart.

Sprang hem. Uppför den lilla backen upp mot den asfalterade gångvägen. Ner förbi parkeringen med tak av korrugerad plåt, genom gräsmattan och upp tre trappor i bananhuset.

Dörren var öppen och jag stormade in med andan i halsen.

”Pappa, kan jag få femtio öre?”

”Vad skall du med den till”, svarade pappa.

Jag berättade om vadet.

Okay, du får förskott. Här har du femtio öre, sa pappa och gav mig två 25-öringar. Man skall hålla vad man lovar.

Tack pappa! Tog silvermynten i ena handen, stoppade ner de i den lilla fickan fram på mina Lee-jeans.

Sprang ut på baksidan av huset, till torget och ”Gött-Olles” affär på Väderlekstorget.

Köpte en pipe-ice och en Portello. Pengarna slut.

Två dar senare var jag ute i skogen där vi ofta höll till. Byggde hyddor och lekte. Jävlars! Där kom ju Kaj. Han var snabb, grep mig i nacken och slog mig med knytnäven i mellangärdet. Det blixtrade för ögonen och jag tappade luften. Vek mig dubbel och stönade.

”Där fick du för att du inte betalar dina skulder”, sa Kaj, vände på klacken och gick.

Jag sprang hem och gnällde och gnydde. Pappa fick nog, tog mig i handen och gick till gården där Kaj och hans stora familj bodde.

Jag stannade ute, träffade några kompisar och glömde snart hela grejen.

Pappa blev kvar länge. Han och Kajs pappa fann varandra och drack grogg och hade trevligt.

Kaj besvärade mig aldrig mer. Han blev fältflygare och jag journalist.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regn och blåst, regn och blåst. Och sisådär 12-15 grader varmt.
Den härliga sommartiden är här! Midsommar står för dörren. Gå ut och var glad din djävul, som Ulf Lundell sjunger.
Ju äldre jag blir, desto mindre väderberoende blir jag. Att ligga och pressa på en fullsmockad sandstrand lockar inte längre. Annat var det förr när man poserade, lekte, spelade fotboll, yokarit och pressade på Tylösand, Mellbystrand, Åsa havsbad, Smthska udden, Askim, Näset, Kämpingebukten osv. Pepparkasbrun och go.
Nu är jag glad om solen skiner och det är lagom varmt. 18-20 grader räcker gott. Inte för mycket blåst. Jag avskyr snålblåst.
Nu är Sverige som vackrast. Då är vi fantamej värda sol och värme. Att åka utomlands i denna tid är mig främmande. Skall det vara så jävla svårt att få in ett litet hötryck snart! 

Dagens bok: Dött vatten av Ann Cleeves.

Dagens musik: Hard rain av Bob Dylan

Dagens rätt: Smörgåstårta på skaldjur.

Dhaniwala Murgh Korma på Maharani på Första Lång i Göteborg. Kycklingrytan med koriander och kardemumma är himmelsk. Sällskapet trevligt och solen skiner. En måndag i april kan vara rätt okay faktiskt. Vardagen lunkar på och försommaren på ingång.
Kontrasten med jordbävningskatastrofen i Nepal och flyktingdöden i Medelhavet är ju enorm.
På radion säger de att de romska tiggarna på Sveriges gator och torg nu är uppe i 6 000 personer.
Polariseringen är total mellan de som har det hyggligt och de som inte har något är hisnande.
På toppen av detta har vi terrorgrupper som förtrycker utsatta människor.

Krigen i Syrien och Libyen förskräcker en hel värld. Det växer upp barn och ungdomar som bara har sett krig och elände, mist sina anhöriga och bara har mörka hål i sina hjärtan. Hur ser deras framtid ut?

Dags att sätta stopp för detta vansinne. Men hur?

Hans Rosling säger i P4 extra att lösningen kanske bara kan bli militärt. Världssamfundet och FN verkar inte ha muskler eller viljan.

Tills dess pågår vansinnet.

Lördag. Ahh. Gott.
Monica och jag löste utan större besvär Melodikrysset. Kul att man hänger med.
Ser vår fina lånebil genom fönstret i arbetsrummet. En grå Peugeot 306. Monica tycker att den är för bred för garageuppfarten så den får stå på trädgårdssidan tillsvidare. Snart skall vi hämta UAG som skall få en ny framdörr.
Läste en intressant artikel i GP på Världens gång om fotbollstermer med lokal (läs göteborgsk) anknytning.
Termer som tre hörne straff. Väldigt lokalt. Det sa vi på Hisingen på 1960-talet.
Vi gojlade boll, alltså lekte, spelade snyggt och trixade bollen på gräsplan eller grusditot.
Vi körde med flygande mål. Alltså utan målvakt. Målet var lite mindre utan målvakt, cirkus en eller två meter brett. Stolparna kunde vara två stenar eller två skolväskor eller gympaväskor.
När vi blev lite större och spelade organiserat i lag hade vi popper på fötterna. Alltså fotbollsskor med dobbar. Eller gåller som man sa på Hisingen.
Vi centrade eller passade bollen mellan varandra och ibland stod man på sniken. Det var innan offsiden kom in i våra fotbolllsliv.
Jag kan fortfarande inte gå förbi en fotboll utan att gojla lite med den. Det ligger i det rödblåa blodet.

Veckans lag: Falkenbergs FF för sin poäng hemma mot MFF. 3-3 i en underhållande match.

Dagens rätt: Marokansk lammgryta med ris.

Dagens bok: Dagen efter av Lionel Shriver.

 

Vi kom ut från Saluhallen på Kungstorget, fullastade med choklad från systrarna Kanolds, korv från SO Larsson och oliver från Binas. Fullt med folk på uteserveringarna denna aprilfredag. Vi tittade upp där vi hade satt oss på en bänk i solen. Och där hängde bassängen från hotell Avslon i solen och glittrade förföriskt.

Järntorget i april. Blomsterprakten är bedövande. Inte som i Kungsträdgården i Stockholm men fint ändå på göteborgskt vis.

Vi gick från en gråruggig fredag till full sommar idag. Humlor surrar i luften och fåglarna tutar för fullt. 

Skatorna bygger bo i tujan och duvorna hindras från att också de bygga i tujan.

Syrenens knoppar är på väg att brista. Påsklilorna är utslagna i gul prakt. Visst är det gött att leva.

 

Har ni märkt att folk inte kan uttala ö längre?

Nu säger man ööhh. En ööhh i havet istället för en ö i havet.

En rööhhd ros istället för en röd ros. Det irriterar mig något fruktansvärt. Det är så fult. Jag antar att det har med göteborgskans utbredning att göra. Eller gööhhra.

Det motsatta - ta röva till exempel. Det kan bara, säger bara, sägas på göteborgska. Annars blir det löjligt. Om man i detta fall uttalar öet som i en ö i havet blir det fel. Röva är då röva bort någon eller något. Kapice? 

 

Den stod plötsligt där! Telefonkiosken. Som en anakronism.
"Vad gör den här"? tänkte jag i mitt stilla sinne.
Vem använder telefonkiosker nuförtiden? Stålmannen?
Den (telefonkiosken) tog inte emot mynt, naturligtvis, men kort. Dessutom fanns det reklam på glasväggarna.
Den stod lite snett utanför biografen Drakens ingång vid Olof Palmes plats nära Järntorget i Göteborg. Kanske filmrekvisita?
Hur som helst blev jag lite glad och rörd över kiosken. Jag mindes barndomens telefonkiosker i Slottsskogen i trä med metallsockel och svängdörrar.
Jag mindes telefonkiosken i Rosmarys baby. Eller den där Colin Farrell stod i.
Jag mindes...
Under en vanlig lunchrast en måndag i mars.