BREDSIDA

Den där känslan när man kommer ut på gatan från hotellets frukostmatsal och upplever friheten. Känslan av att vara fri. Inga band som håller fast dig. Inga förpliktelser, inga måsten. Jag gör vad som faller mig in. Klart att man måste ta hänsyn till resesällskapet men det brukar inte vara något problem.

Dagen ligger framför en och spänning stiger. Dofter, ljud och vädret sättersin prägel. Allt känns annorlunda, spännande och lustfyllt.

Jobbresor är ju också berikande och lustfyllda men inte på samma sätt. Friheten är beskuren. Deadline hänger över en. Prestera eller dö. Så kändes det ibland när man var i Albanien, Bulgarien, Rumänien, Sibirien, Holland, Belgien, Italien, Österrike, Tjeckien, Tyskland, England, Skottland, Irland, Nordirland, Sydkorea, Polen, Danmark, Norge, Finland, Estland och skulle skriva hem till tidningen man arbetade för. Eller var på en stipendieresa.

Men minnena är ju kvar och upplevelserna och att kunna ta vara på sig själv med hjälp av snälla kollegor ibland. Utvecklande.

Och så längre upp i åldern, lustresor. bara för skojs skull.Vilken lyx. Vi var i Liverpool, en kompis och kollega för inte så länge sedan. Trots kylan och vätan var det underbart kravlöst. Ändå fick vi uppleva 55 000 på Anfield när Liverpool spelade mot Southampton, John Lennon och Paul McCartneys barndomshem, Strawberry fields, Beatles-muséet, Titanic-muséet, China-town och mycket mer. Allt utan stress och prestationskrav.

Eller när vi var i Stockholm nyigen och såg Fantomen på operan med Peter Jöback på Cirkus på Djurgården och varvade ner på Lilla Harem på Söder med svågern.

När man har gjort en resa har man alltid något att berätta. Eller hur?

 

 

 

Jag har bara regn hos mig. Det strilar ner från en gråmelerad himmel. Ledig fredag. Väntan på, ja vadå, Godot?. Nej Valborgsmässoafton. Inte som förr när vi hade kalas för barn och vuxna på Erik Dahlbergsgatan och Landalabergen. Efter mat och god dryck gick vi ner till Terassgatan och frös. Kortegen kom sen nedför Viktor Rydbergsgatan med skrik och skratt. Alkoholhalten var hög och ibland blev procenten väl hög. Unga människor i ljusa vårkläder stapplade omkring med flaskor i händerna och vrålade öhhh.
Unga söta flickor gjorde det samma fast med ljusare röster.
Trängseln var enorm, trivseln hög, kylan bitande och hade vi otur och det hade vi ofta strilade ett iskallt regn över oss. Men vi stod tappert kvar med barn på axlarna och en stark längtan hem till en värmande brasa.

Läser nu Kerstin Thorvalls (1925-2010) självutlämnande bok "Det mest förbjudna" från 1976. Den ingår i en bokcirkel som jag är med i.
Jag tycker inte att jag är särskilt pryd eller lättchockad men herrejävlar vad intim hon är. Både psykiskt och fysiskt. Man anar en nästan desperata vilja att försöka förstå sitt eget handlande. Svek mot barnen, svek mot mannen, svek mot mamman, svek mot sig själv.
Allt bottnar (enligt Thorvall) i att hon egentligen inte borde finnas till. Hon var ett misstag. Hennes bipolära pappa och hennes bigotta och glädjelösa mamma fick henne av misstag. Det hände innan mamman fick reda på pappans psykiska sjukdom. Hon hörde också ett samtal där det slogs fast.
Mamma var sedan livrädd att flickan skulle få pappans sjukdom av utlevande både vad det gällde sex och alkohol.
Flickebarnet älskade sin varma känslofyllda pappa. Hon fick kramar och närhet och när pappan sen gick bort på ett sjukhem brast för dottern. Hon började hata sin mamma.
Kerstin (Anna i boken) blev ett rent och ordentligt barn ända upp i tonåren. Sen blev hon den oordentliga flickan och kvinnan. Allt för att revoltera mot sin mamma. Att inte tycka om sin mamma är det mest förbjudna.
Att ta hem sjaviga, slarviga, alkoholiserade män, försörja dem och älska med dem hejdlöst, vara beroende av det mest förbjudna beskrivs i denna oerhört starka bok.
Den fick ett hett mottagande när den kom på det så kallade frigjorda 1970-talet. Så frigjort var det nu inte och Kerstin Thorvall hudflängdes i pressen.

Man skall ju komma ihåg att detta är litteratur och allt kanske inte har hänt som Thorvall beskriver det. Men det är en modig bok. Kanske till och med en nödvändig bok. Thorvall skriver bra, inte utan en ibland drastisk och ibland mild humor.

Donald Trump, denna hedersknyffel, dissar Sverige. Sverigedemokraterna, vilket missvisande namn, håller med. Anna Kindberg-Batra ligger lågt och vill inte "brännmärka" åsikter.

Sverige blir ständigt utsett till planetens mest anständiga land av diverse institut. Vad skall man tro?

Tja, vi som bor här har naturligtvis olika erfarenheter av att bo och leva i Sverige. Men rent principiellt måste man konstatera att vårt land är hyggligt att leva i. 

Om det inte vore för vädret. Vädret är ju förjävligt stora delar av året. De dagar som solen skiner från en molnfri himmel och temperaturen är behaglig är lätt räknade. Om så sker vänder sig människor i Sverige sitt ansikte mot himlen och står som surikater i en stelnad pose.

Skall det vara så? 

 

Nu är det friskt.

Jaha, då var det 2017. För hundra år sedan var det hungersnöd i Sverige. Bröduppror och kravaller i bland annat Göteborg. Revolution i Ryssland där Lenin och Trotskij tar makten. Spionen Mata Hari avrättas. Första världskriget rasar vidare. Finland bryter sig loss från Ryssland.

Det hände mycket i världen och Sverige för hundra år sedan. Undra vad 2017 bär i sitt sköte?

I Sverige är det ingen hungersnöd, tvärt om. Men tiggeriförbud diskuteras. Allltså på allvar, människor i misär skall förbjudas att be om allmosor. Göteborgs ledande socialdemokrat Ann-Sofie Hermansson tycker inte att ett förbud mot tiggeri är en bra idé. Passar inte Socialdemokraterna. Heder åt Hermansson!

Vi lever i ett alltmer polariserat samhälle. En del hävdar att Sverige går som tåget (S) och att 2017 blir ett toppenår.

Andra (M,SD) tycker att det blir sämre och sämre. Invandringen håller på att knäcka vårt samhälle och sätter välfärden på spel.

Vad skall en stackars medborgare tro? Man kan ju alltid titta på sitt eget liv. Jag håller svälten för dörren i år också. Min familj kan äta sig mätt och mer därtill. Vi kan njuta av tillvaron, resa och och konsumera kultur. Gå på teater, bio, konserter, krogen. Vi har en liten trädgård som skall skötas. 

Det låter ju bra men det kan vara ett jävla slit också. Men då tar vi hjälp av en händig granne, så det så. Nu funderar vi på rut-städning också. Vi blir ju inte yngre. Skulle det vara skamligt. Njaa, min mor sa alltid; var och en får ta hand om sin egen skit.Man får vara ödmjuk och uppskatta det man har. Det kunde varit mycket värre.

Vi lägger en slant i den romske mannens pappmugg utanför vår lokala ICA-handlare och känner oss inte speciellt goda. Det tror emellertid den teologiskt bevandrade Ann Heberlein. Hon tycker inte att det är en gudomlig gärning att skänka en slant till en behövande. Hon tycker att det bara odlar en falsk självbild hos givaren. Det befäster bara den fattiges situation. Som om den inte var tillräckligt befäst.

Jag önskar bara att 2017 skall bli ett bättre år än 2016 för alla. Att det blir fred i Syrien och återuppbyggnaden av samhället inleds. Det är alltför mycket lidande på många håll i världen. Så vem är jag att klaga.

God fortsättning!

 

 

 

Vaknar. Ett lätt regn slår mot rutan. I andra sängen sovs det fridfullt. Vill ligga kvar en stund i värmen. Tittar på klockan. Dags att gå upp.

Gör det jag inte får, tåhäver 20 gånger hållandes i gardinstången vid trappan. Tvättar mig omsorgsfullt. Lite creme i ansiktet. Inte 20 år längre. Ler åt mig själv i badrumsspegeln. Får ett grin tillbaka. Som sagt, inte 20 år längre, inte 30 heller för den delen. Joggar lätt nedför den branta trappan med vattenglaset och glasögonen i handen. Undviker ledstången. Känner mig ung och rask.

Nu jävlar skall väl ändå telefonen funka. Alltså den nya Iphonen jag köpte igår men som det inte går att ringa med och inte surfa med om den inte är ansluten till wifi-nät.

Nähä, inte nu heller. Samtalet avslutat, säger den hela tiden.

Sätter på kaffevatten. Häller i sju koppar bryggkaffe i melittan. På radion är trafiken trög och vädret omväxlande men novemberlikt.

Leverpastej och Mor Annas gurka på Lingongrova och yoghurt i litet glas. Vitaminer och hämta in blöt GP. Den svarta katten ligger i ena korgstolen på altanen och sover. Vill väl in i värmen och få skinka och vatten med mjölk.

Undra vem som rår om katten. Den verkar föredra oss.

Ringer Telenors kundservice och får några goda råd.

"Kolla om du har ett simkort i den nya telefonen. Det verkar inte så".

Jag kollar. Jo, där sitter ett litet simkort men på sniskan liksom. Puttar in det i formen och vips! Den fungerar.

Leker med telefonen ett tag. Missar nästan bussen. Borstar tänderna. Ler åt mig själv i spegeln. Spegeln ler fånigt tillbaka.

 

 

 

 

 

Tänkte skriva lite om det amerikanske valets utgång. Donald Trumps stora seger.

Men det är liksom inte lustfyllt och roligt. Nu kan ju inte allt vara lustfyllt och roligt men det borde vara just det, lustfyll och roligt.

Trump har ju vräkt ur sig så mycket skit att hälften kunde vara nog. Främlingsfientlighet, rasism, kvinnoförakt med mera. Han omger sig med tveksamma personer och nu skall tydligen den genomosympatiska rörelsen Ku Klux Klan ha en manifestation för Donald Trump. Med såna vänner behöver man inga fiender.

59 procent lär ha röstat i detta presidentval. Donald Trump vann. Han sägs vara emot etablissemanget. Han ÄR ju för fasen etablissemanget. Ärvd mångmiljadär som skryter över att han inte betalar så mycket i skatt. Sicken hjälte! Precis vad USA behöver efter den timide och förnuftige Barack Obama.

Jag har läst massor med analyser om varför det gick som det gick. Varför till exempel vita kvinnor i större utsträckning röstade på Trump istället för Hillery Clinton.

Kanske handlade valet om att välja bort istället för att välja något bra. Hillery Clinton är kvinna, kanske var inte USA redo för en kvinnlig president eller så var Hillery Clinton så avskydd att hon inte räckte till i valet trots att hon var en kvinna. Hillery Clinton var fel kandidat från början. Socialisten Bernie Sanders kanske hade lyckats bättre än Clinton.

Trump har ärvt ekonomisk makt. Hillery Clinton har ärvt politisk makt. Det amerikanska folket tyckte bättre om ärvd ekonomisk makt.

Hade bara bittra vita rednecks-män röstat på Trump hade han inte vunnit.

Trump vill ha inreseförbud för muslimer till USA. Muslimers hat mot USA måste tas på allvar annars har vi fler attentat likt World Trade Center, sa Trump i ett uttalande enligt DN.

Vilka röstade muslimerna på?; Donald Trump. De kunde inte stötta en kvinnlig kandidat.

Ja, det är mycket med det jordiska. Håller Donald Trump hälften av vad han lovat i förväg kommer det att bli svåra tider. Inte bara för befolkningen i USA utan kanske ännu mer för resten av världen.

Mina farhågor är; varför skulle han inte genomföra det han gick till val på. Inte troligt.

 

 

Såg fick man äntligen se honom, en levande legend på en scen i Göteborg.

Paul Simon äntrade scenen 20 minuter efter åtta i lördags kväll. Då hade hans snortajta niomannaband stunsat igång ett calypsoinspirerat gung. Farbror Paul joggade upp på scenen på pigga små ben och började dansa och spela luftgitarr och var allmänt uppsluppen. Det satte stämningen för kvällen som blev varm, tempofylld, varierad och alldeles underbar.

När Me and Julio down by the schoolyard bubblade igång föll tårarna på mina kinder. En rysning av välbehag gick genom min kropp. Svår känsla att beskriva men jag var lycklig och fullständigt närvarande. När sen den åldrande, smale basisten gick fram till micken och berättade en historia och sen efter en à capella-sång smattrat iväg introt till Diamonds of the sols of her shoes var lyckan fullständig. Ett fullsatt Scandinavium kom på fötter och det blev grisfest-stämning av finare boquet. Sen gled låten över i You can call me Al. Bara Chevy Chase fattades. Scandinavium dansade och log. Jag var 35 igen...

Jag kommer ihåg när jag köpte Bridge over truble water på Waidele 1969. Den skivan spelades oavbrutet i mitt ungdomsrum på Vårvädersgatan i Biskopsgården. Till och med morsan diggade.

Mandomsprovet kom några år tidigare med Ms Robinson som musikalisk höjdpunkt.

Simon&Garfunkel var ett vinnande musikaliskt koncept på 1960-talet.

Mitt starkaste minne av Paul Simon är ändå framträdandet i Zimbabwe för frigivandet av Nelson Mandela 1989. Med albumet Graceland i ryggen presterade Paul Simon en makalös musikalisk uppvisning tillsammans med bland andra Miriam Makeba och Ladysmith black Mombasa.

Paul Simon är ju en världsmusiker som influerats av toner från världens alla hörn. El condor Pasa från Anderna i Peru, blues, rock, afrikanska rytmer, pop, country, you namn it.

Avslutningen med The Boxer och Sounds of Silence satte pricken över i.

Jaha, vad skall man nu se fram emot? Willie Nelson och Aretha Franklin skulle vara mumma.

 

Var på Stadsmuseet i Göteborg och såg utställningen Göteborgs musikliv 1955-2018. Vilken nostalgitrip!

Sonya Hedenbratt, Jan Johansson, Bengt Hallberg, Ronnie Hartley, Rune Gustafsson från jazzvärlden till Håkan Hellström. Gå gärna, väl värt ett besök.

Jazzeran var före min tid men jag minns musiken och namnen.

Klubbarna, Que Club, Gustavus Adolphus, 007, Globe, Pop Inn, Club Academ, Club Inca, Klubb Karl, Gröna Svanen, Nefertiti, Sprängkullen, Hagahuset, Storstugan, 1789, Rondo och Vågen för att bara nämna några lokus man frekventerat.

Kravaller på Götaplatsen. Sisker och böss. Mods och raggare. Rock och Pop, Punkare och Hiphopare. Blues och Funk. Streaplers med Little Gert Lengstrand, Spotnics med Bosse Winberg, Flamingokvintetten, Tages, Shakers, Jackpots, Lasse Brandebys High Note, Plums med Doris, Barbro Hörberg, Margaretha Abrahamsson Röda Bönor, Jennifer Brown, Annika Blennerhed, Blues-Annika, Lena Junhoff, Freddie Wadling, Nationalteatern, Björn Afzelius, Tältprojektet, Totta Näslund, Ulf Dageby, Papa Dee och Stonefunkers. Ace of Base, Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, Broder Daniel och hårdrockarna Hammerfall, LOK, In Flames, Hardcore Superstar med flera.

Man kan inte komma på de alla. Svartklubbarna i hamnen och i Haga på 1980-talet. Mitt eget möte med Peps Persson på en klubb i Haga slutet 1970-talet.

Tillbaka till utställningen. Alla detaljer som tidstypiska och livs levande scenkläder och mopeder, artiklar och bilder, bilder, bilder.

I GT förfasas man över ungdomsgängen på Götaplatsen, de kör runt på moped och stör teaterbesökarna. Dåtidens chef på Stadsteatern, Karin Kavli stördes inte ett dugg av ungdomarna. "Bara de inte ritar på väggarna".

Man kan sätta sig ned och lyssna på en starkt transpirerande Papa Dee, en trött Freddie Wadling, en fyllig Gert Lengstrand lägga ut texten om hur det var i Göteborg för en tid sedan.

"Alla var likadant klädda i Göteborg på 1980-talet. Kom det någon med hatt så pekades det och tisslades, va fan, han har hatt!" berättar Papa Dee.

Skivaffärerna. Waidele i Arkaden var den bästa. Sen kom Bengans, Skivhugget, Dolores, Sounds and Visions med flera. man hängde i skivbaren, lyssnade på det senaste och gick hem med två, tre vinylskivor. Sen satt man med konvolutet i handen och läste texterna samtidigt som man spelade skivan om och om igen. Man diggade.

 

 

 

Solen strålar fortfarande denna höst. Naturen är fortfarande vacker så här i mitten av september. Rödhaken knarrar i trädgården och skatorna är upprörda när katter är i trädgården.

En gråvit katt hälsar regelbundet på oss, går husesyn och försvinner lika fort och överraskande som den kom. Salsa heter katten och den är väldigt skygg. Monica fick klia den bakom öronen vid ett tillfälle. Men jag har bara låtit henne nosa på min hand. Sen rycker hon till och försvinner.

Vi har haft besök i helgen. Monicas bror med fru. Det har blivit mycket prat, det var ett bra tag sen sist, och promenader och skratt och allvar. Kycklingspett och potatisgratäng, äpplekaka med vaniljsås och vin. Gott och närande.

Solen den värmde och vi satt ute på altanen. Madde och Manuel kom och hedrade oss med sin närvaro.

Men så fort solen täcks av moln eller försvinner bakom grönskan blir det snabbt kyligt. Ett förebådande om höst. Låt det bli en lång härlig höst med mycket träning, mopedkörning. Ut i naturen!

Presidentkandidat Hillery Clintons hälsa vacklar. Det verkar olycksbådande. 

Dagens bok: Eugen Kallmanns ögon av Håkan Nesser.

Dagens musik: Hapiness is a varm gun - The Beatles.

Dagens TV-serie: Happy Valley.

Nu ligger jag här i soffan på altanen. Monica sover en trappa upp. Trött efter propparna i huvudet.

Det har varit en hektisk start på sommaren och semestern. Mycket oro, stress, ilska, dåliga och negativa tankar. Men också kärlek, närhet och bra samtal. Allt ställs på ända och mycket omprövas. Vi prövas också, familjen prövas.

Jag förvånar mig själv att gå mellan ytterligheter som våt trasa i självömkan och sprallig handlingskraft. Vad som står helt klart är hur bortskämd jag har varit, faktiskt i hela mitt liv. På både gott och ont. Föräldrar, kompisar, kollegor och älsklingar har alltid hjälpt mig och fixat saker och till slut har jag utnyttjat detta med spelad tafatthet.

Men den stora hjälten är min älskade Monica som aldrig satt sig själv i första rummet. Hon har lagat underbar mat, diskat sen, snutit barn, gått ut med hundar, handlat tusentals matkassar, varit chaufför, packat väskor, städat lägenheter och hus. Möblerat lägenheter och hus, pysslat i trädgården, skapat planteringar, klipp häckar. Framför allt varit ett stort stöd och bästa och älskade vän.

Min passion har varit stor och ibland påfrestande men äkta och underbar.

Som en kvinnlig kollega sa häromdagen: nu är det pay back-time. Din tur att vara dubbelarbetande kvinna.

Så rätt! Så svårt. Var fan finns alla grejerna? 

Vill du ha ett wienerbröd älskling?

Dagens fråga: Har Erdogan själv iscensatt militärkuppen i Turkiet?

Dagens bok: Min fantastiska väninna - Elena Ferrante.

Dagens musik: La Boheme - Puccini.

 

Nationaldagen. Smakar på ordet. Är jag nationalist? Nej, snarare socialist. Vi har mycket att glädjas åt i Sverige. Hyfsat rent och fint. Fri sjukvård och skola.
Men vi har mycket att rätta till också. Vi har ett två-tredjedelssamhälle. En tredjedel lämnas utanför och lever i relativ fattigdom. Det gör mig rasande.
Människor, unga människor lever inlåsta i förorten utan möjlighet att ta sig vidare till något bättre. Hindren är för höga. Överbelastade skolor, trångboddhet, gängkriminalitet, hopplöshet, våld.
När jag var ung och växte upp i Biskopsgården fanns det framtidstro och glädje.
Det är fortfarande fint i Biskopsgården men det finns också stora problem.
Ett anständigt samhälle tar hand om alla sina medborgare. Så sker inte alltid i vår fina nation Sverige.
Politikerna får vässa sig och utjämna klyftorna. Det kan bara en rödgrön regering göra. Och då måste Vänstern med. Socialdemokraterna verkar ha tappat kompassen.

Jag tänker så här: Valhallabadet i centrala Göteborg, i det så kallade evenemangsstråket är en demokratisk mötesplats för stadens invånare.
Där kan kvinnor och män mötas utan skyddsmasker. Ett bad kostar 70 kronor. Billigare om man köper tremånaders-band, halvårsband eller helårsband.
Barn och ungdomar är billigare och pensionärer badar gratis mellan 9-15.
I bubbelpoolen sitter eller ligger man och lyssnar på världens alla språk.
I bastun begrundar man livet och tar det lugnt. Man duschar och tvagar sig, en del rakar sig, man pysslar kanske om sina fötter.
Simmar några längder i 50-metersbassängens 27-gradiga vatten, en del simmar 2000 meter, jag kanske 1000 meter eller kortare.
Efter en stärkande simtur kan man sommartid gå ut på gården och lägga sig i någon av solstolarna. Lyssna på radio eller bara lyssna på den omgivande staden. Höra tjuten från Liseberg och måsarnas skrik.
En timma eller två i denna oas går fort och man liksom seglar ut i verkligheten igen.
Vederkvickad.
Veckans bok: En marialegens av Niklas Rådström.

Veckans musik: Paul Simon.

Veckans mat: Fish and chips på Goldens days.

 

När det man levt för och älskat plötsligt blir omskakat och drabbad, inser man snart att livet är förgängligt och bara är till låns.

Men så vänder det och hoppet och solen kommer åter. Man slits mellan hopp och tvivel. Man lär sig, tror jag, att leva i nuet. Ta vara på den tid man har här på jorden och njuta fullt ut.

Och hur fan gör man det? När tvivlet gnager vid tretiden på natten och ångesten väller över dig.

Jag vet inte men jag har gått upp varje morgon med gott humör och hopp om en bra och givande dag större delen av livet. En nåd att stilla bedja om men det är faktiskt sant. Ruelse på natten och tidiga morgontimmar i svett och mörka tankar. Men när jag stiger upp skingras molnen. De mörka tankarna är inget ständigt problem men kommer ibland.

För det mesta sover jag gott och drömmer en massa. Konstiga och ibland rent av obegripliga drömmar som när man drömmer dem verkar fullt logiska. Märkligt.

En morgon glömmer jag aldrig. Jag var åtta år och hade drabbats av barnsjukdommar flera gånger i sträck. Först mässlingen, sen frisk en tid, sen kikhosta, frisk en tid, påssjuka, frisk en tid och till slut vattkoppor.

Ja, det var en pärs. jag kom efter i skolan hade över hundra frånvarodagar men blev uppflyttad till tredje klass på grund av att mina föräldrar hjälpte mig hemma med skolarbetet. Jag låg till och med före i några ämnen.

Så, en vacker morgon vaknade jag pigg och stark. Solen sken in genom fönstret som vette mot öster och jag var hungrig, glad och sugen på livet. Jag var frisk! Efter frukosten småsprang jag till skolan och kompisarna. På lunchrasten och efter skolan spelade vi fotboll på grusplanen som vanligt och jag njöt i fulla drag.

En sån morgon hoppas jag att få uppleva en gång till.

Idag på lunchen pratade jag med Red Top, musikprofilen på Pustervik. Vi har bott på samma gata i Biskopsgården och har gemensamma minnen därifrån. Han sa att det skulle anordnas en återkommande dag i Sjumilaskolan. han skulle gå. Vi får väl se hur det bir med det. Jag kan varenda sten, vartena träd, bäckar och sjöar, gläntor och gräsmattor i Biskopsgården, både i norra och södra Biskopsgården.

Men när jag kommer dig nuförtiden känner jag mig som en inkräktare, en utböling som inte hör hemma där.

Jag travesterar Zlatan: man kan ta mig ur Biskopsgården men inte Biskopsgården ur mig.

 

 

Monica fyller år. Lika rolig varje år. Fantastiskt att vi har varandra fortfarande.

Middag på Golden days. En drink innan maten och flytt in till matsalen. Vi sitter vid ett bord inte långt ifrån där jag satt kvällen när vår älskade son Johan föddes 14 januari. En snöig januarikväll 1977. Då gick jag till Golden days för att fira nedkomsten. Jag var 26 år och bara så lycklig. Träffad skådespelaren Roland Jansson i baren och tjötade en stund innan maten.

Nu 39 år senare sitter jag här och får beskedet att vår son Johan blivit opererat för brusten blindtarm på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Allvarligt! Skräck! Oro! Själv verkar han lugn och fin. Han skall få antibiotika var åttonde timmen. Johan har varit sjuk i en vecka. Frossa och kraftig värk i magen. Nu blir han förhoppningsvis frisk och kry snart.

Internationella kvinnodagen idag. Bra att den uppmärksammas, synd att den behövs. Kvinnor har genom åren varit viktiga och betydelsefulla och i nära fall avgörande för mitt välbefinnande. Leve kvinnan!

 

 

Våren nalkas med stormsteg. Ljuset har kommit åter och en liten prins är född. Oscar Carl Olof. Född till en gyllene bur. kan inte vara så kul att vara kunglig. Men de barnen vet ju inget annat. Men att vara så påpassad för något man föds in i måste vara knepigt.

Kung Carl Gustaf har väl inte riktigt trivts i rollen. Den motvillige monarken, ungefär.

Monarkin är en konstig och förlegad tradition. Bygger på blodsband och ärvda privilegier. Inte särskilt tidsenligt. 

Men många tycker att det är bra med monarki. Så länge majoriteten av svenska folket tycker det så kommer nog monarkin att stanna kvar i Sverige.

Viktoria blir drottning efter kungens sorti och hon blir säkert en alldeles utmärkt sådan. Glenn Hysén av alla har uttalat sig om den nye prinsen. Glenn hoppas att Oscar Carl Olof blir ett Liverpool-fan. Det finns ingen fråga för liten eller banal att inte Glenn Hysén kan svara på den.

Idag var en kollega och jag på Dubliners på Järntorget och njöt av deras underbara ärtsoppa och pannkakor. Det var lika gott som vanligt.

Men häromdagen var jag ensam där och trakterades med rimmad oxbringa, riven färsk pepparot och pepparrotssås. Det gick inte att äta. Smaken var det inget fel på men köttet var segt, fyllt av senor och fett. Jag lämnade det mesta av köttet och gick. Jag borde naturligtvis klagat. Jag grämer mig än. Mes. Inte en gång till!

Vi talade om socker i maten idag. Hur fan undviker man allt socker?

Läsk dricker jag inte och godis äter jag någon enstaka gång. Men allt socker som är gömt i maten. Flingor och fil är sockrigt. Juice är sockrigt. Ris är sockrigt. Bröd innehåller socker. Vin innehåller socker. Hur man än vänder sig finns det socker.

Socker är vår tids gissel.

Har börjat läsa Dennis Lehanes tredje bok i trilogin om Joe Coughlin - Den värld som var vår. Den första Landet i gryningen var fantastisk. Nattens dåd var sådär. Får se hur den här är. Har just läst ut Kan jag vara Frank med dig av Richard Ford. Mycket bra. Håller också på med GW Perssons senaste, Bombmakarens kvinna. Jag gillar GW:s sätt att skriva. Något för er att fynda på bokrean kanske..?