BREDSIDA

Var och hälsade på en vän och kollega på Sahlgrenska häromdagen.
Han har nyligen genomgått en hjärttransplantation och ligger i ett rum högt upp i det splitternya komplexet strax invid Botaniska trädgården i Göteborg.
- Jag har avancerat till ett eget rum, som han själv sa med ett snett leende.
Håkan och jag var där en knapp timme och samtalet flöt lätt om sport, englandsresor och hans tillstånd givetvis.
Han fick plötslig känning i en nedförsbacke i Skatås när han var ute och motionerade.
Läkaren konstaterade att hjärtat var slut och det behövdes bytas ut mot ett friskt.
Nu vimlar det inte av tillgängliga friska hjärtan, så det fick bli ett plasthjärta i väntan på mänskligt organ.
- Jag är den andre i Sverige som fått ett plasthjärta, berättade kollegan.
Men nu klappar ett riktigt hjärta bakom elektroderna i bröstet på vår alltid lika vänliga och snälle kollega.
Han har långtråkigt trots den aldrig sinande strömmen av besökare, han är otålig, han vill upp, han vill träna och börja komma tillbaka i den form han en gång var.
På lite drygt ett år har han genomgått en omtumlande resa, både inre och yttre. Nedsövd i tre veckor med konstiga men knivskarpa drömmar, smärta och kan jag tänka mig ångest över tillståndet och frågan: kommer jag att dö nu?
Han är inte gammal, mellan femtio och sextio. Egentligen på toppen av livet och så förändras allt. Man lever ett hälsosamt liv med motion, ingen tobak och måttligt med alkohol och så händer en sån här omvälvande sak.
Men jobbet sliter med stress och långa arbetspass, oregelbundna tider och allt annat som ett journalistyrke för med sig.
Jobbet är roligt och stimulerande tills dess man inte längre kan kontrollera sin inre kompass. när man inte längre själv styr skutan över blindskären mot öppet hav där man kan få syre och frihet.
Många är vännerna och kollegorna som avlidit i förtid eller drabbats av sjukdomar.
Jag är ju inte purung, äldre än den opererade kollegan och lever inte riktigt samma hälsosamma liv. Det blir en snus ibland och en cigg också. Vin och öl är gott i rimliga mängder men ändå. En lite whiskeypinne slinker också ned under helgen.
Motionerar gör jag men kanske inte i den omfattning som jag borde och visst väger jag några kilo för mycket.
Det märktes tydligt när vi hade fest i den förvaltning som jag arbetar i inom Västra Götalands-regionen.
Alla män fick tävlingsdansa till fräck dansmusik a´la James Brown, Michael Jackson med flera.
Till slut var vi tre killar kvar på “scenen” och de andra två var runt trettio år yngre. “Än leva de gamla gudarna”, resonerade jag och vi drog igång på ett givet tecken.
Finn du var överjävlig och vann en bastkjol och en vinare helt rättvist!
Jag kom delad tvåa men allra mest är jag glad över att ha överlevt. Jag svettades floder, drack minst en liter vatten efteråt men var ganska lycklig när jag kom hem i ett ganska gott skick. Blåsor på fötterna svettringar under armarna, bland i den höga pannan och ont lite här och där men med blodet ännu rusande i kroppen och en med känsla av eufori och en svunnen ungdom.
Livet är härligt ibland.
Det är kort mellan lycka och leda.
Kvinnan föder gränsle över en grav.
Liv och död är en knivsudd ifrån varandra.
Michael Jacksons död med förmodligen mängder av droger i kroppen är kusligt lik den gamle kingen Elvis Presleys död.
Stressen och pressen inför comebacken blev för stor.
Dagens låt: Billy Jean. Fullständigt magnifik.
Dagens dans: Moonwalk.
Dagens motto: Lev livet så länge du kan.
 

Morgon på Göteborgs centralstation. Liten, intim men med ett myller av folk så här på morgonkvisten.
In i Pressbyråns affär för att köpa kaffe, vatten och en tidning. Då hör jag skrattet. Jag ser leendet, det breda leendet och känner igen en gammal skolkamrat.
Är det inte Gunilla Schönemann, säger jag.
Jovisst är det jag, svara hon.
Känner du igen mig, säger jag
Hon granskar mig och säger jaaa, det gör jag men ....
Lasse Bred, säger jag.
Är det du, skrattar Gunilla.
Hur kände du igen mig, säger hon full av skratt.
Skrattat och leendet, svarar jag.
Jag får mitt köpta och vi pratar en stund om ditten och datten. Nämner gamla bekanta och vänner. Har inte helt samma minnen och kompisar.
Men det var ett roligt möte.
X 2000 susar genom sommar-Sverige. Tåget kränger och liksom vrider sig fram utmed rälsen. Det tar tre timmar lite drygt till Stockholm är där är myllret ännu starkare. Gamla och unga, barn och hundar, väskor och vagnar och bagage. Vi glider genom folkhopen.
Monica och jag skall till spår tre för vidarefärd till Uppsala. Lärdomsstaden ute på upplandsslätten.
De två tornen på Uppsala domkyrka syns över hela staden, där den ligger inbäddad i grönska.
Tornen är 118 meter höga och kyrkan började att byggas på 1100-talet. Kyrkan är oerhört imponerande och lite skrämmande. Byggd i gotisk stil och påminner lite om Notre Dam i Paris.
Det är en enorm rymd inne i kyrkan, som är en av Nord-Europas största kyrkor. Bara Nidarosdomen i Trondheim och Mariakyrkan i Gdansk är lika stora.
Här ligger Gustav Vasa och Carl von Linné begravda.
Monica tänder ett ljus för en borgången nära släkting. Johan och jag strosar omkring och fotograferar. Många tursister är här idag och alla samtalar lågmält och pekar, tar kort och tittar på den enorma predikstolen.
Kyrkans makt var enorm förr i tiden. Prästerna höll församlingen i ett järngrepp.
Kyrkan har förlorat mycket av sin makt idag och den är ju också skild från staten i Sverige.
Vi tror inte på gud i vår familj och sneglar väl snarare åt buddismen när det gäller det andliga.
Men att gå in i en kyrka och känna tystnaden, stanna upp en stund, reflektera, det är vilsamt. Titta på vackra detaljer, känna svunna tider, studera arkitekturen och sen lättnaden när man kommer ut i solljuet igen.
Gå in i Botaniska trädgården i Uppsala. Det är ett äventyr i växtlighetens tecken.
Sommaren är härlig, även om temperaturen inte orkar upp till mer än 15 grader. Men ljuset, växtligheten, människors öppnare sinnelag och ljuvligt efter mörkret i januari, februari.
Nu vill vi njuta en bra bit in i oktober.

Benny Andersson har gett Gudrun Schyman en miljon kronor så hon skall få en rättvisare chans att nå ut med sina röstsedlar. Ja, jävlar vad den satt!
Vilket pr-geni har kommit på den grejen?
Få se efter valet. Vem skall man rösta på? Marit, Marita, Hökmark, Sören Wibe, Ella Bohlin, sicket gäng. Alf Svensson har sina anhängare i Leif GW Persson och Ian Wactmeister. Vilket par förresten. Alf verkar ju vara en hedersman men hans kd-förflutna gör det omöjligt att lägga sin röst på den gubben.
Carl Schlyter då? Miljöpartisten med luggen och engagemanget, njaa. Jag gjorde ett EU-test i DN och det visade att jag stod Miljöpartiet näsmast. Åhh fan, där ser man. Så pass...
Är egentligen väldigt emot överstatlighet. Mängder av politiker, tjänstemän och kvinnor sitter runt köttgrytorna i Bryssel och håvar in storkovan på skattebetalarnas räkning.
70 procent av vad som bestäms i EU har varje land att rätta sig efter. Makten har flyttat från Riksdagen till Bryssel. Snart blir det väl en EU-armé också som skall backa upp USA i världen.
Jag säger: samarbete över gränserna, ja.
Lägg ner eller omforma Europas Förenta Stater.
Man kan bara älska Bruce Springsteen... Han skulle jag röstat på i alla val...

”Jag har gjort fel. Jag har knarkat. Jag har knarkat en gång och det var dumt. Det kommer att gå ut över min familj och mina vänner. Det borde jag ha tänkt på men jag är en egoist och tänker sällan på andra. Men jag har bara knarkat en gång. l alla fall den här gången.
Försök att förstå mig. Redan som liten knatte förstod jag och andra vuxna runt om mig, i skolan och inom idrotten, att jag hade talang för en idrottsgren. Satsa på den sa de. De som stod mig nära höll med. Jag struntade i skolan, det var för tråkigt att behöva sitta still och lära sig saker som man ändå aldrig kommer att ha nytta av.
Hoppa av skolan var självklart val. Jag var knappt närvarande på högstadiet, annat än på idrottslektionerna då. Där var jag kung och fick beundran.
Sen växte jag upp med en tränare som blev min fadersfigur men ändå inte. Han lärde mig att idrotta bra men hade inga visioner i övrigt. Han visste lika lite som jag om annat än sport. Men vad fan gjorde det.
Tränaren rökte och gillade att ta ett glas då och då. Ganska ofta faktiskt och han var ju bäst, så det var klart att jag tog efter redan som ung. Idrottsresultaten kom som på beställning. Jag tränade hårdare och hårdare ju äldre jag blev, resultaten kom i jämn och behaglig takt. Det finns de som tror att jag dopade mig under akrriären. Det är bara skitsnack, jag hade talangen och behövde inte dopa mig . Dessutom åkte jag aldrig fast i någon kontroll.
Det blev utlandsläger i varmare länder under det kalla och pissregniga vinterhalvåret. Under säsongen reste jag runt i världen och tävlade i sol och värme. Det var ett behagligt liv och jag blev stjärna i min idrott. Jag blev en beundran världsstjärna. Det var häftigt. Men så ville de att jag skulle uppföra mig på ett speciellt sätt för att göra reklam för sporten och vara ett gott föredöme för andra.
Vilket skitsnack! Jag gjorde väl som jag ville. Det hade jag ju alltid gjort. Morsan hade inget att säga till om. Ingen kunde tala om för mig hur jag skulle göra, för jag lyssnade ändå inte. Ja, inte när det gällde idrottandet kanske. Där var jag ju tvungen att lyssna på min pappafigur till tränare. Men på kvällarna satt vi i hotellens mörkaste bardelar och rökte och drack och pratade brudar och sport.
Pengarna vällde in. Sponsorerna stod på kö och det var härligt. Jag köpte den dyraste sportbilen när jag väl tagit körkort. Det var ett litet helvete att ta körkort skall ni veta. En massa pluggande och skit men det gick.
Jag hade mitt namn på sidan av dörren. Alla visste att det var jag som kom i den fina sportbilen.
En vacker dag blev jag bäst i världen. Jag stod på toppen. Sen kom de någon grå och tråkig gubbe och ville att jag skulle betala skatt på mina pengar. Vadå skatt, det var ju mina pengar. De ville ha en jävla massa pengar i skatt på pengar som jag hade kämpat ihop. Jag hade tränat som en dåre och tävlat och idrottat och fått skador och ont både här och där.
Jag skrev mig utomlands. Min manager, som jag skaffat mig eftersom min tränare betydde allt mindre för mig nu, visste precis hur man skulle göra för att slippa att betala skatt. Det var andra färdigheter som jag behövde få hjälp med. Hur man undgår att betala skatt men ändå bo kvar i Sverige, bland annat.
Vad folk och särskilt de där jävla journalisterna sa och skrev, sket jag blankt i. Jag började få ihop mycket pengar och nu förstod jag hur Joakim von Anka kände sig. Jag hade faktiskt hunnit lära mig att läsa innan jag struntade i skolan och det var kul med Buster och Kalle Anka. Den där Joakim och jag var ganska lika. Vi ville inte slösa upp våra surt förvärvade slantar och absolut inte att nån annan skulle lägga vantarna på kosingen.
Journalisterna jagade mig men jag höll mig undan. Jag var fortfarande bra i min idrott och sponsorerna fortsatte att ösa pengar över mig.
Men så kom skadorna, de förbannade skadorna. Det gick inte så lätt längre. Det tog emot att gå upp på morgnarna för att gå till träningsanläggningen. Morgnar och morgnar, jag släpade mig upp vid tolvtiden på dan. Ofta med lite huvudvärk efter alla bärsen på kvällen före. Men vadå, lite kul kan man väl kosta på sig.
En dag var karriären slut och jag var fortfarande en ung man med livet framför mig. Jag försökte att intressera mig för annat men det var svårt och tråkigt. Mina polare försvann när karriären tog slut. Jag hade inte många polare kvar inom idrotten. Jag var ganska frispråkig mot förbund och andra idrottare som inte var i närheten av min talang.  
Det blev ju lite långsamt att bara ligga i solen hela dagarna och sen dricka öl på kvällarna. En dag kom det fam en trevlig kille på kvartersbaren i det varma landet där jag nu bodde. Han visade lite vitt pulver som jag skulle dra upp i näsan. Det gjorde gott, sa han. Jag provade och fy fan vad det gjorde gott. Jag blev glasklar, kände mig oövervinnlig igen. Nästan som i gamla dar. Jag fick, kickar av det vita pulvret som aldrig förr.
Det blev min melodi. Jag var ju ofta hemma och träffade några av mina gamla idrottskompisar på sommaren. Jag är inte sämre än att jag kan bjuda på lite pulver.
En dag stod snuten utanför krogen. Det vara bara att följa med till stationen och lämna prov.
Jag vet ju vad jag gjort, så det är ju inget att hymla om. Bara att erkänna och gå vidare. Jag står för vad jag gjort och lever ett bra liv.
Mina gamla barndomspolare lever sina inrutade, tråkiga liv i förorten eller också är de smågangsters eller har de supit eller knarkat ihjäl sig.  Fy fan, sån vill inte jag bli. Det står jag för.”

Jag och en arbetskamrat var i Karlsborg nyligen. Denna lilla pärla på drygt 6 000 invånare som liger omgivet av vatten vid Vätterns strand.
Vi var på ett så kallat kommunbesök. Möte med personalen i biblioteket. Prydligt, kaffe, macka, prat om visioner om läsandet och kulturella värden.
Men var skall pengarna tas i dessa finanskristider. När skatteintäckterna minskar återstår bara nedskräningar. Och de går ut över barn och ungdomar, vården och skolan och kulturen sitter också trångt till.
Nu säger ju ledningen för Västra Götalands-regionen att man samlat i ladorna och tänker använda en del av de fyra miljarder som finns i kassan eller bundna i pappper.
Kulturen och infrastrukturen skall skonas från nedskärningar.
Visst, men kommunerna går på hälarna och där blir det nedskärningar och det drabbar svaga grupper. Att höja skatten är big no, no.
Varför kan man undra? Den borgeliga alliansregireingen som skulle ge alla chans till arbete istället för bidrag, bidrag, bidrag har sänkt skatten med miljarder och nu sitter man med skägget i brelådan när konjunkturen sviker.
Några stimulanspaket finns inte i sikte. Don't rock the boat, som Borg säger och har därmed gett flatheten ett ansikte.
Vi mötte människor med idéer, visioner och engagemang. Varje gång som jag är ute i verkligheten slås jag av hur mycket dugliga och besjälade människor det finns. Men alla är inte stöpta i samma form. En del har ett funktionshinder, har svårt med språket eller har andra svårigheter att passa in i den gängse mallen. Stöpta av nyliberaler, gråsossar och andra som inte själva vågar sticka ut.
Tänk om samhället kunde ta tillvara den kraft som finns hos ungdomen i en förort till exempel istället för att marginalisera den.
När man hör att 27 till 30 barn är med i en läsecirkel på en liten ort som Karlsborg blir man ju lycklig. Den barnen får bättre förutsättningar helt enkelt.
Dagen låt: Wy don't we do it in the road - Beatles.
Dagens förväntan: födelsdagen på söndag.
Veckans kalkon: Det ryska programledarparet i schlagerfestivalen.
Nästa resa: Uppsala.

Pirate Bay, dessa fjuniga finsmän, ja, undantaget då Wasabröds ättling, är ett slags näthälare. De tillhandahåller stulet material.
De gör så att upphovsskyddat material blir lätt åtkomligt om man är medlem i Pirate Bay.
Nu dömdes de i Tingsrätten till ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd eller böter.
Vad skall man säga om det?
Jag tycker att upphovsrätten är viktig och nästan helig. Men när det gäller stormrika förlag och den amerikanska nöjesindustrin som själva tar och tar utan att ge så mycket tillbaka till upphovsrättsinnehavaren är jag mer kluven.
Tekniken finns, kommer att bli ännu bättre och det är svårt att stoppa illegala nedladdningar.
Själv använder jag iTunes. Häromdagen köpte jag Leonard Cohens konsert från London för 130 spänn. 27 låtar för en dryg hundring. Det tycker jag är ett överkomligt pris. Ingenting är gratis här i livet. Jo, tipslappar är ju det men inte att lämna in tipset.
Vi journalister vet att det inte finns något som heter gratisluncher. Den som bjuder vill alltid ha någonting tillbaka. Allting kostar och det är alltid nån som får stå för notan i slutändan.
Som skattebetalarna när det gäller notan för polisens nästan absurda bevakning av fotbollsmatcher. Fotbollsterroristerna har tagit över en stor del av toppfotbollen i Sverige. Det sker ständigt ligistaktioner i samband med allsvenska matcher i fotboll. Detta är, mina vänner, alldeles åt helvete!
Jag har gått på fotboll sen farsan tog med mig på IFK Göteborg-Örgryte IS 1959. Pappa var öisare, naturligtvis efter som hans bror spelat i Öis.
Jag blev öisare under den matchen. Örgryte vann med 3-0 och Agne Simonsson blev min stora idol. Då vallfärdade 52 194 människor till Ullevi den här vackra junidagen. Inte ett bråk. Inte hata bara älska. Trots så många människor. Aldrig har så många åskådare sett en allsvensk match. Då på 1950-talet härskade optimism och framtidstro. Människor var stolta över det nya samhället som växte fram efer kriget. Det går inte att föreställa sig 52 000 människor på fotboll idag utan rejäla bråk I alla fall inte när klubbar som IFK Göteborg, Gais, AIK, Djurgården, Hammarby, Heslingborg och Malmö FF spelar.
Det som händer och har hänt sen i början av 1990-talet är att vilsna unga män har tagit över och förpestat stämningen inna på arenorna och numera även utanför, ja, ibland inte ens i närheten av arenorna.
Fotbollen har misslyckats, samhället har misslyckats. I och med att man exkluderar människor, unga människor och förvandlar drömmar till utanförskap, krattar man manegen för såna här händelser. Fotbollsvåldet är bara en del av gängbildning, kriminalitet, desperata handlingar av unga människor för att bli sedda, att bli upptagen i en gemenskap som bygger på terror, vanmakt och social isolering.
Som man sår, skördar man och det svenska samhället har blivit ett klassamhälle där utanförskapet ökar. Ungdomar kommer inte in i samhället, får inga jobb, slås ut i skolan.
Det är då trynet av kriminella individer kan sticka fram och plocka unga, arga individer som skriker på uppmärksamhet och att nån bryr sig om dem.
Det har varnats i många år att det finns en tickande bomb i förorterna som kan brisera när som helst. Sen kom alliansen och fortsatte nedmonteringen av samhället och utanförskapet ökar.
Där finns grogrunden för fotbollsterrorismen i Sverige. Samhället kommer att svara med allt hårdare repressalier och till slut kanske matcher kommer att spelas utan publik. Då har våldet segrat och fotbollen och samhället förlorat. Då kan vi sitta och titta på matcherna i tv istället.
Alla förlorar på ett sådant scenario.
Tills dess får man fortsätta att ta till uteslutning av supporers som missköter sig, innesluta klackar i burar på arenan, bussa publiken från a till b med jättestyrkor av polis runt sig. Vi får finna oss i belägrade städer i samband med fotbollsmatcher. Det är förjävligt men jag ser tyvärr ingen bättring på sikt.
Jag har sett tusentals matcher på plats på arenor över hela Europa, Jag älskar fotboll, har alltid gjort det. Både som fotbollsspelare själv, som åskådare och som journalist och krönikör. Men under de senaste åren har jag alltmer tröttnat på hatet, våldet och språkbruket vid vissa matcher, Nu när jag inte behöver gå på matcher stannar jag hellre hemma när det är högriskmatcher. Jag väljer mina matcher med omsorg och ser resten på tv. Kanske är det fegt och att stoppa huvudet i sanden men det är helt enkelt för min egen sinnesro. Jag blir så upprörd, arg och ledsen när jag hör hata, hata Göteborg eller andra värre haranger hela tiden. Eller när man är på väg till en match, full av förväntan och stadens gator är belägrade av ridande polis, piketbilar som bevakar en högjudd skara så kallade fans som super, skränar och skitar ned. Då tappar jag intresset.
Annars är det ju inte mycket som slår ett fullsatt stadion med två engagerande klackar, bra fotboll och den enastående gemenskap som en bra fotbollsmatch kan skapa.
Passion, javisst, häcklande av varandra med glimten i ögat, jamenvisst. Hata, våld och terror går fetbort som man säger numera.
Befria fotbollen från marodörerna! Skapa ett tolerant samhälle som inkluderar alla. Utopi kan tyckas men varför nöja sig med mindre? Eller som Goa gubbar har som devis på Frölundas hemmamatcher: "Bara älska, inte hata".
Varför är den ofta brutala sporten ishockey befriad från huliganer?
Dagens låt: It aint no cure for love med Leonard Cohen.

Så var påsken över för den här gången. Det här året blev det en familjehögtid med barn och barnbarn på besök. Ett krogbesök på Kometen hann vi också med. Fisksoppan var ljuvlig.
Vintergäck, scilla, tussilago och påskliljor prunkar i trädgården och på altanen står gula tulpaner och påskliljor. Vi fick bråttom att fixa iordning altanen inför påskafton. Dammtorka, dammsuga och ut med de gröna plastmattorna, upp med några möbler, torka av det stora bordet som vi fick av Petra på Erik Dahlbergsgatan och placera ut stolar.
I ivern slog jag en spricka i altantaket med parasollen. Tog i för alla i Öis och missbedömde tyngden och spetsen rakt igenom vårt fina altantak.
Onödigt är bara förnamnet. Plasttaket sprack en decimeter.
Monica letade reda på en oöppnad silikontub och jag upp på pallen och smetade en tjock sträng över sprickan. Men sen när jag skulle jämna ut silikonet var det som förgjort. Det fastnade på plasthandskarna och följde med, alltså silikonet gjorde det. Jag vätte fingret med vatten men fick samma resultat. Hur gör man?
Nu får det sitta och stelna och när det börjar att regna nån gång längre fram får vi se om silikonet gjort nån nytta.
Läser sen i ett kvällsblad att Peter Harrysson blev putt när han var med i det fantastiskt dåliga programmet “Grillad”. Han gillade inte skämten om sin vikt. Varför ställer man då upp i ett sånt program, kan man undra?
Grillad saknar värme, humor och spontanitet, enligt min mening. I alla fall det lilla som jag har sett. Trodde Harrysson att de skulle prisa hans karriär?
Björn Ranelid, denna ödmjuka man med det poetiska och blommiga språket är en bra fotbollsexpert. Han har ju spelat allsvensk fotboll med Malmö FF och Djurgårdens IF. Ibland är han med i Supersöndag i Canal plus. Ett måste för varje fotbollsälskare.
Ranelid raljerade lite över att Tomas Brolin sa på sjukbädden efter en allvarlig fotskada 1994 på frågan om han nu skulle få tid att läsa mycket böcker: “Nä, så sjuk blir jag aldrig”.
Ranelid gick på ordentligt och sa bland annat:
– Den vackraste klassresa du kan göra i dag är inom idrotten. Och då kan du – som Tomas Brolin inte gjorde och som kanske inte Zlatan eller Henke gör – bereda barn en väg att gå in i litteraturens värld och erövra ett språk. Ett instrument du kan använda dig av i ditt yrkesliv.
Ranelid fortsatte:
– Ingen har fått Nobelpris i tystnad och ingen undkommer ordet stigmatisering. I den stund du mister ordet och är dysfunktionell i språket är det oerhört tomt i ditt liv. Och säger du som Tomas Brolin att du aldrig blir så sjuk att du läser böcker slutar du ditt civila liv med svarta solglasögon vid ett pokerbord där esset och de klädda korten är att du aldrig har läst en bok.
Tomas Brolin, denna litteräre gigant, svarade förnärmat att han visst läser böcker och att Ranelid som han aldrig träffat inte skall prata om sånt han inte vet nåt om.
- Jag svarade så för att jag ville få slut på intervjun och att jag skulle jobba så hårt för att komma tillbaka att det inte fanns tid att läsa böcker, sa Brolin.
Detta meningsutbyte var verkligen kul att ta del av. Jättarna och hjärnornas kamp.
Blir man en bättre fotbollsspelare om man läser böcker? Svårt att veta.
Blir man en bättre människa om man läser böcker? Förmodligen efter som böcker vidgar ens horisont och stimulerar fantasin och leder tankarna in på otrampade stigar och oväntade upptäckter. Dessutom skärper det till språket och utökar vokabulären.
Men det beror ju också på vad man läser. Läser Björn Borg fortfarande bara Buster?
Dagens låt: Real life - John Lennon.
Dagens rätt: Dillsill.
Dagens bok: Jobs bok.

Skall bara önska Glad Påsk till dig som läser min blogg.
Nu skiner solen över nejden och äggen är plockade ur reden och laxen i kylen och sillen är bärgad och snapsen, nä, det blir ingen snaps i år.
Det blir en draja istället.
Vanor och traditioner är till för att brytas.
Annika Östberg är hemma i Sverige efter 27 år i amerikanskt fängelse. Nu börjar kritiken komma. Hon är inte så oskyldig som hon verkar. Enligt den amerikanska domen var hon den drivande när hennes boyfriend dödade två. Han var bara en marionett i Annika Östbergs händer. En kriminell bitch, en ond människa...
Det var för 30 år sen! Hon var tungt drogberoende. Hon har varit en mönsterfånge. Hon har suttit i 27 år för medhjälp till mord.
Okay, hon var nog inte guds ängel då men är naturligtvis inte den samma idag. Människor utvecklas.
Jag tycker att hon fått tillräckligt med straff. Nu får hon och hennes mamma hoppas på ett snabbt frigivande så att de kan få några bra år tillsammans.
Lars-Inge Svartenbrandt, alias Ferm, är ute och viftar igen. Denna gång med något slags vapen har han rånat en bank. Denna samhällets olycksfågel har suttit inne i 40 år. Till vilken nytta? När han kommer ut har det likaväl gått åt helvete.
Svartenbrandt är en misslyckad människa. Fy vad hårt! Att vara en misslyckad människa. Alla människor har både gott och ont i sig, det är min övertygelse. Men när det svarta tar överhanden finns det ofta orsaker till det. Brist på kärlek, svår barndom, brist på ramar, regler. Att inte bli sedd är en källa till överspel och att tänja på gränser.
Men samhället blir allt kallare.
En svensk manlig bloggare tyckte att Annika Östberg skulle få en spruta i armen. Alltså avrättats. På vilka premisser skriver man sånt?
Lars-Inge Svartenbrandt har försökt med mycket. Kärlek, religion, offentlighet, uppträdanden men det har gått åt helvete i alla fall.
"Jag är den ständige psykopaten” har "Svarten” sagt om sig själv. Vilken insikt och vilket nedklassande av sig själv.
Men samhällets misslyckande är tungt - inte på 40 har man lyckas göra Svartenbrandt till en laglydig och harmonisk människa.
Jag kan bara tycka synd om människan Lars-Inge Svartenbrandt. Och Annika Östberg.
Dagens låt: Mornings has broken - Cat Stevens. Tack till Tommy Johansson.
Dagens bok: Bibeln.
Dagens rätt: Mandeltäckt fläskfilé med råstekt vitlökspotatis.
Dagens dikt: Javisst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka. Karin Boye

Vi spelade bowling på arbetstid häromdagen. Ett slags personalvård med information, lunch och bowling.
Det kändes i kroppen dagar efteråt. Baklåret fick ta stryk. Men roligt var det.
Så lite det behövs för att få en människa att känna lite uppskattning.
Men alla nöjer sig inte med en fri lunch och lite bowling för att känna uppskattning.
Det rent ut sagt förjävligt med direktörernas bonusar och pensionsavtal som poppar upp och väller över medias sidor i dessa dagar.
På nittiotalet hette det fallskärm och nu är det bonusar.
För en vanlig löntagare känns det verklighetsfrämmande med löner, bonusar och pensionsavtal på miljontals kronor.
“Marknaden kräver det” heter det. I helvete heller, säger jag. Det är topparna och politikerna som satt i system att roffa åt sig så stora ekonomiska fördelar som möjligt. Helst i hemlighet. Det har blivit en sport att vara så girig som möjligt.
Det mest beklämmande är att de makter som skall stå emot, verka för en högre moral också är på kapitalets sida. Socialdemokraternas toppar och fackpamparna roffar också åt sig och det av medlemmarnas pengar.
Samtidigt sänks pensionerna.
Bankernas chefer ger varandra jättelöner och bonusar i slutna rum även när det går dåligt. Finanskrisen har uppstått genom att bankerna och kreditinstitut misskött sig och inte haft koll på ekonomin. Systemet rasar, människor får gå från hus och hem. Arbetslösheten ökar, pensionerna sänks, vanligt folk får ta den beska medicinen. Vanligt folk får ta smällen när topparna i samhället gjort ett dåligt jobb.
Vad gör topparna i samhället då? De som redan sitter vid grytorna och guldet? Jo, det vill ha mer. De som misskött sitt jobb vill ha lönepåslag och bonusar för att sköta sitt jobb som de inte har skött. Bonus är ett incitament (drivkraft) för att du skall göra ett bättre jobb. Först miljonlön och sen bonus på toppen för att du skall överhuvudtaget göra ditt jobb. Och det även när ditt företag går åt helvete. George Orwell nickar gillande i sin himmel åt den taktiken. Fel blir rätt när retoriken från bankvalven får råda.
Skämmes ta mig fan, som en Robinson-deltagare sa än gång. Skämmes ta mig fan!
Reinfeldt och Maud Olofsson tycker att bonusar är bra. Maud Olofsson lyckades med konststycket att ena veckan försvara bonusarna och nästa vecka ta bort de i statliga företag. Vips! Nu bytte jag åsikt igen, som när vi vände i kärnkraftsfrågan. Det går bra att offra all inre övertygelse om man bara får sitta kvar vid makten.
Men först försvarar hon bonusar för att sopåkarna har det. Sopåkarna har ackord men i promillestorlek av vad direktörerna och fackpamparna har. Det går inte att jämföra äpplen med päron och det vet Maud Olofsson men hon får stå oemotsagd och vräka ur sig sådana floskler.
I en demokrati finns det en opposition värd namnet. Men vad gör Socialdemokraterna? Håller tyst eftersom deras toppar också roffar åt sig. De har blivit nyliberaler och borgeliga i sitt tänkande och leverne. De står så långt ifrån hur vanligt folk lever att det är skrämmande.
När vanliga löntagare skall hålla nere sina löner eller ännu hellre sänka dem, så höjer direktörerna och politikerna sina löner och arvoden. Är det okay? Nä, det är det inte. Men det är tyst i leden.
Låt Maud Olofsson, Reinfeldt, Borg, Hägglund, Wanja, Mona, Annika Falkengren, Wallenbergarna, direktörerna och fackpamparna leva på a-kassan ett år. Eller med en sopåkares lön och med dennes slit också. Eller en undersköterskas eller städares lön och jobb. De kan inte begå misstag i sina jobb. Det kan bli en läxa för nämnda potantater. Naturligtvis är det ett helt orealistiskt förslag. Bara tanken är ju helt sjuk. Tänk dig att Pieter Wallenberg skall ha min hälsa som sitt ansvar. Blotta tanken får mig att darra av skräck.
Det gäller att kunna sätta sig in i sina medmänniskors liv eller åtminstone försöka. Att inte kunna se den stora bilden och ha förmåga att se hur andra har det och sätta sin in i andra människors liv utan bara titta på sin egen gyllene navel bär psykopatiska drag.
Det verkar vara lite inne att roffa åt sig, att vara girig och sen göra en teatralisk pudel som inte en jävel tror på.
Det går att leva på 20 000 i månaden. Inga problem alls. Det går däremot nästan inte att leva på den högsta a-kassan på drygt 14 000 i månaden. Men det är tusentals människor i Sverige som får leva på det och mindre.
Vem företräder dem? Inte Reinfeldt i alla fall.
Socialdemokraterna har abdikerat från sin roll som försvarare för social och ekonomisk rättvisa. Lars Ohly lyssnar ingen på och miljöpartiet är egentligen borgeliga och verklighetsfrånvända miljömuppar.
Risken finns att Reinfeldt och co får regera med Sverigedemokraterna som stödparti efter nästa val. Dettai brist på bra alternativ. Vakna ur dvalan arbetarrörelsen!
Det är ju nu som en demokratisk vänster har chansen att påverka och vrida svärdet ur handen på högern och nyliberalena.
Dagens låt: Twist and shout med The Beatles.
Dagens motto: "Ut och var glad din jävel”.
Dagen bok: Vi de drunknande av Carsten Jensen.
Dagens rätt: panerad koljafilé.

Först Monicas födelsedag och sedan Internationella Kvinnodagen. Vilket slut på en bra vecka.
Givetvis ett besök på vår gamla favorikrog Krakow i hörnet Karl Gustavsgatan-Föreningsgatan i Vasastan.
Panerad ost är paradnumret. Något stabbigt men gott och det smakar likadant varje gång och det har det gjort i 20 år.
Polskt öl och en liten immig polsk vodka som ägaren skänker i och ger oss påfyllning utan att vi ber om det eller behöver betala för det. Bara för att vi är ständigt återkommande stammisar, värda att vårda.
Här har vi suttit med Monicas mamma Evy, när det begav sig på 1980-90-talet. Vi har skålat med grannar, familjen, vänner, släktingar genom åren.
Snett emot vårt favoritbord har vi tittat på den fantastiska bilden av Wislawa Szymborska som omgiven av ett rökmoln ler skälmskt. Hon fick Nobelpriset i litteratur 1996.
I baren hänger spelgänget med Ragnar Strömberg i spetsen. De diskuterar veckans V 75:a. Tar ut rätt hästar och vet sen dagen efter varför det gick åt helvete.
Denna fredag är Krakow fullbokad men vi får vårt favoritbord. Bordet är uppbokat senare på kvällen.
Vi träffar en granne från Erik Dahlbersgatan. Hon studerar i närheten och vill bara gå upp och titta på vårt gamla vackra hus, där vi hade så mycket skojigt på gården, på våra stora och små fester, städdagar och styrelsemiddar, julluncher, midsommarfester.
Dår bodde Carola en gång när hon var i Göteborg, skådespelaren Charlotte Strandberg bodde där med barn och blomma. En mycket trevlig familj och vi fick fribiljetter till Stadsteatern där hon tillfälligt jobbade innan det bar iväg upp till Stockholm igen.
Forskaren Ove bor kvar i Fredriks gamla lägenhet. Fredrik, från Ö-vik och fanatisk MoDo-fan och älskare av Peter "Foppa" Forsberg fick till slut glädjas åt ett SM-guld till mellannorrlands stolthet.
Capios vd Per Båtelsen kom hem och klippte gräset i svart kostym och vit skjorta. Inte rädd att ta ett tag och göra rätt för sig. Vi delade på sysslorna, hade välbesökta städdagar med smörgåstårta och lämplig dryck till det som morot.
Steve och Monica som bodde högst upp, de köpte vinden och gjorde en fräck etagevåning. Hon, numera vd på Kilroy travel och boende i Stockholm.
Vicevärdsparet Arne och Barbro dominerade gården i många år. Ingen sammankomst var för liten för att inte Barbro skulle klappra ned med sina träskor med den lilla röda kameran i högsta hugg.
De åkte gratis på SJ och reste till Stockholm för att sitta i främsta ledet på Allsången på Skansen när Berghagen ledde spektaklet. Barbro passade också på att åka med tunnelbanan ut till Rotebro för att försöka fotografera Christer Pettersson i sin miljö. Men hon såg inte Pettersson.
Eri Dahlbergsgatan var en fin plats att bo på. Härliga gamla landshövdingehus med massor med charm, med burspråk, pärlspont, kakelugnar och stentrappor. Och så gården den lummiga och inbjudande på sommarhalvåret. På taken skrek sig måsarna hesa. Vi spelade krocket på gräsmattan och man kunde ligga i hammocken och läsa på lata söndagsmiddagar.
När vi röjde i källare hittade vi två tomma ölflaskor från Pripp och Lyckholm. Bruna ölflaskor med kork från byggnadsåret 1917. Vi har flaskorna kvar och de står i köket i vårt lilla parhus i Utby. Jo, de var urdruckna och korkarna låg kvar i de tomma flaskorna.
I tolv år bodde vi på Erik Dahlbergsgatan. Från 1988 till 2000. Det var fina år. Speciellt de tio första. Jag blev ordförande i föreningen och var det i åtta år och sen sekreterare. Motsättningar och bråk varvades med harmoni och lycka. Till sist var det ändå dags att bryta upp och gå vidare till eget hus. Från bostadsrätt till eget hus och egen trädgård och det har vi inte ångrat. Men tillbaka till stan blir det nog nån gång i framtiden.
Jag såg att vår gamla lägenhet låg ute till försäljning, utgångsbudet var på tre miljoner kronor. Vi köpte 1988 för 875 000 kronor.
De som bodde där före oss köpte för drygt 40 000 kronor. En säker investering kan tyckas.

I dessa finanskriser, royalistiska yra, varselvågor, melodifestivaler i all oändlighet, är det fint att få träffa en stor skådespelare och prata allvar om åldrandet, skådespeleri, historik, barndom- och uppväxt, politiskt engagemang med mera.
Jag träffade Sven Wollter för några dagar sedan. Jag gör ibland personportträtt av kända kuturpersonligheter för taltidningen jag jobbar för.
Vår "läsekrets" som är synsvag eller helt blind har ju hört många av de stora prata och hört om dem men aldrig kanske sett dem.
Därför brukar jag be de intervjuade att beskriva sig själva. Det är alltid lika intressant hur de tar sig an den delikata uppgiften.
Viveca Lärn var chosefri och rak och humoristisk. Björn Hellberg likaså men också klädsamt självkritisk. Björn Ranelid påstod att han aldrig ser sig i spegeln på grund av att han skäms för sitt yttre. Men Ranelid var ytterst trevlig och tillmötesgående och när han förstod att jag kände till hans fotbollskarriär sprack han upp ännu mer.
Landshövding Lars Bäckström var lågmält detaljrik på sin sköna bohusländska. Svante Thuresson var vänlig och förekommande och gick rakt på sak och Sven Wollter var avväpnande charmig och faktisk ganska skojfrisk.
Vi satt i ett flygelrum och Stadsteaterns inre och pratade. Sven Wollter påpekade att Stadsteatern i Göteborg och hans själv är årsbarn. 1934 invigdes Stadsteatern och då föddes Sven Wollter i Johanneberg i Göteborg. När han nu gästspelar i sin forna hemstad bor han åter i Johanneberg.
Han och Ivar Wiklander, också han göteborgare, född i Örgryte, spelar i väntan på Godot av Samuel Beckett.
Sven Wollter som rörde sig lite stelt, satte sig ner med viss möda, berättade upp sin uppväxt och om hur hans föräldrar var noga med att man skulle uppträda vänligt och bra mot andra människor och inte vara högfärdig eller sätta sig på sina höga hästar.
Wollter berättade om sitt stora politiska engagemang (han kallar sig fortfarande för kommunist), socialdemokraternas svek när tidningen Arbetet lades ned.
Han berättade om sitt genombrott i tv-serien Raskens och att han och hans motspelare i Raskens Gurie Nordwall (Ida) kände varandra redan som unga i Johanneberg.
Wollter spelade också mot Nergårds-Anna i Raskens. Den rollen gjordes av Viveca Seldahl, som Sven Wollter levde med i hela 30 år, från 1971 till hennes död 2001.
Apropå åldrandet, Wollter fyller 75 år i år, berättade han om inspelningen av "En sång för Martin" där han gestaltar en kunnig yrkesman (dirigent) som drabbas av Alzheimers sjukdom och sakta försvinner in i dimmorna.
Han berättade också en rörande anekdot om den store skådespelaren Anders de Wahl, han som var först med Ring, klockor ring på Skansen. de Wahl skulle få en recettföreställning till sin ära på ålderns höst. De Wahl var en bit över de åttio och skulle bara läsa upp en dikt. Salen var fylld med åskådare, i kungalogen satt kungen och delar av kungahuset.
De Wahl läste några meningar men sen var det stopp. Tvärstopp. Black-out.
De Wahl slog ut med armarna och vände sig mot kungalogen, bugade sig och sa: jag kunde den när jag gick hemifrån. Rörande sorti.
Sven Wollter och jag skildes utanför teatern och jag såg när han korsade Avenyn mot busskuren för att ta bussen upp till Johanneberg för att få en stunds vila och lite mat innan kvällsrepetionen.
hans ord om åldrande ringde i öronen; "åldrande är vackert och rynkor ger karaktär åt ett ansikte".
Eller som den legendariske teaterchefen i Göteborg Torsten Hammarén sa, fritt översatt: "när man äntligen supit till sig ett ansikte med karaktär är det dags att dö. Orättvist!"

När vårsolen lyser över och slänger sina gyllene strålar som reflekteras mot den vita snön, då känns livet trots allt ganska skönt.
Ty ljuset är människans bästa vän. Solen är dess ursprung.
Att ljuset kommer tillbaka till Norden är underbart och ger enegergi att ta fram i vardagsknoget.
Men de som går och våndas i Trollhättan och i övriga Sverige om vad framtiden bär med sig när det gäller bilindustrins framtid har svårt att glädjas över ljusets återkomst. De tänker på vad som händer om de blir arbetslösa. Hur skall lånet på huset kunna betalas?
Saab står inför hotet om nedläggning. General Motors som äger Saab vill göra som gökungen, kasta ut den lilla resursslukande lilleputten ur boet och gå vidare med Obama-pengar på den amerikanska marknaden.
Alliansregeringen med järnladyn Maud Olofsson i spetsen  ställer krav på att GM tar sitt ägaransvar och vill ha en motpart, en ägare som långsiktigt skall lotsa Saab ut på vägen igen.
Det framstår som sympatiskt och klokt att inte slösa skattepengar på ett blödande företag. Men, vem hjälper arbetarna och underleverantörerna?
Vem tar vara på kompetensen, det tekniska kunnandet och de mänskliga resurserna? Skall regeringen bara sitta still i båten och se tusentals människor försakas?
När Carnegie och bankerna krisade därför de hade lånat ut på felaktiga premisser, ja då stod regeringen där med penningpungen i högsta hugg. Det gällde att hålla bonusprogrammen för cheferna vid liv.
Nu säger ju Saab att man har bra produkter i "pipeline" för att tala svenska. Att då lägga ned är resursslöseri. Men varför satsar inte då GM på det fantastiska programmet? Saab kan ju inte vara den dyraste prylen i vitrinskåpet hos jätten GM.
Framtiden för Saab ser mörk ut, tyvärr.
Som gammal volvoarbetare gör det mig ont. Det gick åt helvete för varven på 1970-talet och Nils G Usl..förlåt Åsling vräkte skattepengar över en tynande varvsindustri som inte fick några beställningar på båtar och det var nog mest bortkastat.
Därför tvekar regeringen om att stödja Saab fullt ut. Inte mycket att säga om.
Det pågår ett cyniskt spel om människors arbeten. Jag vet hur det känns eftersom jag var med när tidningen Arbetet lades ned 2000. Den gången var det Socialdemokratiska partiet som ville bli av med tidningen. Det sköttes verkligen inte snyggt . 
Så gick det som det gick i valet också. Borgarpressen sätter dagordningen och välfärdsbygget Sverige monteras ned i snabb takt.

Ingemar “Ingo” Johansson död vid 76 års ålder. Mannen med den raka vänstern, stenhårda högern och det charmiga lite sneda leendet har somnat in för gott. När Ingemar Johansson slog ut regerande mästaren Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York den där juninatten 1959 var jag åtta år. Vi var i sommarhuset i Åsa. Pappa ställde klockan på ringning. Han hade laddat upp med både det ena och det andra. Alla var vakna i husen runt omkring. Solen var på väg upp igen, klockan var lite drygt tre på natten. Det var en ljum natt, denna getingsommar 1959. Folkhemmet har väl aldrig varit ljuvligare. Framtidstro rådde, människor hade jobb. Folk hade råd att investera i en bil, ett eget boende, ett eget hem. Solen lyste över alla. Alla fönster stod på vid gavel i sommarnatten och när radion skrek ut att Sverige har fått en ny världsmästare jublade alla rakt ut i den fina svenska sommarnatten. Vi stod på toppen. Se filmen Lasse Hallströms film “Mitt liv som hund”. Året innan, 1958, hade Sverige blivit silvermedaljörer i fotboll genom att förlora mot Brasilien på Råsunda med 5-2. Ett av målen gjordes av Agne Simonsson som också dominerade derbyt 1959 när nyuppflyttade Örgryte IS besegrade IFK Göteborg på Nya Ullevi med 3-0 inför rekordpubliken 52 194 åskådare. Att jag nämner Agne Simonsson beror på att han fick Svenska Dagbladets Bragdguld 1959. Samma år som Ingo blev världsmästare i tungviktsboxning. Varför i hela friden då, undrar man ju? Agne gjorde två mål när Sverige besegrade England i fotboll på Wembley med 3-2. Det hade aldrig hänt tidigare. Agne var stor, en av de allra största svenska fotbollsspelarna genom tiderna. Bara Gunnar Nordhal och Gunnar Gren kan konkurrera i mina ögon. Men att Ingemar Johansson som svarat för den största bragden i svensk idrottshistoria inte fick nåd inför Svenska Dagbladets jury är skandal. Skämmes ta mig fan kollegor i huvudstan! Jag sålde chocklad på Nya Ullevi på 1960-talet. Jag såg Sverige-Brasilien inför VM 1966, speedwaygalor med Owe Fundin och Anders Michanek, skridsko-VM och EM med Johnny Nilsson, Göran Claesson, Ard Schenk, Jan Bols, Kees Veerkerk, Kuppern Johansen och allt vad de hette. Det var en fin men lite kylig augustikväll på Nya Ullevi 1966 när Sonny Liston mötte Amos Johnson i en gala. Chockladförsäljningen gick lysande. Galan hade många fina namn som Bosse Högberg, Bosse Pettersson, Lennart Risberg, Tom Bogs med flera. Huvudnumret var dock Listons match. Liston såg grym ut och var grym. Det var en gåta att han fick stryk två gånger av Muhammad Ali (då Cassius Clay), tyckte man då. När galan var över gick jag ner till ringen som var placerad på Ullevis gräsmatta såg jag en syn. Ringgolvet eller canvasen som de säger, var täckt med blod och andra exkrementer. Det luktade svett och avföring och det gick upp för mig att boxning kanske alltid inte var så tjusig. I alla fall inte när man kom tillräckligt nära. Sen den där skrönan om hur Ingo ville ha en fjärdedel istället för en tredjedel om han skulle gå upp i ringen igen. Det var Bosse Parnevik som hade med det i en revy på Trädgår´n i Göteborg. På natten träffades Ingo och Parnevik av en händelse på nattklubben Yaki Da och Ingo var sur. “Du din jävla buktalare, vad snackar du för skit om mig”, sa Ingo som sen lugnade ned sig och de blev polare. Ingemar Johansson var tydligen en go gubbe och såna kan vi inte få för många av. Tyvärr har en till gått ur tiden. Men minnena lever kvar.

Bomber viner, barn slaktas på Gaza-remsan. Detta vansinne pågår dygn efter dygn. Världen står handfallen. USA meddelar att de anser att Israel har rätt att försvara sig. Klart att det av Hamas skjutna raketerna som droppat ned över en del av Israel är en plåga och källa till oro. Men:
Är inte stora delar av forna Palestina, till exempel Västbanken ockuperat? I så fall vem försvarar sig emot vem?
1,5 miljon människor är ihopfösta på Gaza-remsan. Israel har infört ett apartheid med en "barriär" eller snarare en Berlin-mur. Det är fattigt och eländigt och lyckan gror knappast hos palestinierna.
En norsk läkare skickade ett sms från sin belägenhet på ett sjukhus inne i Gaza. "Gör något, vi vadar i blod. Barn lemlästas och det blir bara värre. För detta vidare Vi lever i historieboken nu, alla." Läkaren heter Mads Gilbert och han skriver i desperation att han aldrig upplevt något så fruktansvärt som det som händer i Gaza, januari 2009.
Supermedlaren Carl Bildt säger att Israel har tagit sig vatten över huvudet med att använda ökat våld.
Många pratar, många demonstrerar för palestiniernas sak. Men inget händer. Allt hänger på USA eller på att Israel slutar bomba. I USA råder vakum tills Obama har installerats i Vita Huset.
Hamas motiv är också dunkelt. Man kan ju inte beskylla Hamas för att vara den goda diplomatins företrädare nummer ett precis. Var finns viljan till försoning? Var finns ansvaret för sin egen befolkning?
Det verkar bara finnas en varaktig lösning på den här konflikten mellan Palestina och Israel. Två suveräna och demokratiska stater vid sidan om varandra.
Erkänna misstaget att skuffa undan palestinierna från sitt eget land bara för att gottgöra judarna för Förintelsen, som FN gjorde när staten Israel bildades efter andra världskrigets slut. Det är ur den händelsen allt emanerar, härrör, har sitt ursprung i.
Konflikten mellan judar och araber är naturligtvis äldre än så men nån gång måste detta vansinne få ett slut. Vem har nyckeln till försoning mellan de två stridande parterna. USA? EU? Israel?
Israel med sin teknologi, moderna kunnande och demokrati måste vara den som första tar steget till fred och försoning. Det palestinska folket har krigiska ledare som profiterar på eländet. Det palestinska folket behöver goda ledare som kan ta de ur denna förlamande fattigdom och elände. Men Israel måste ta första steget. Det går inte att bomba fred. Döda barn ger ingen goodwill. Döda människor göder bara hatet och tanken på hämnd.
Nån måste stoppa detta vansinne nu!

Stilla ute. Rimfrost på marken. Bilen står stilla och fryser.
Inga smällare eller raketer ännu. Det är morgon och tid för reflektion och eftertanke.
Nytt år och nya föresatser. 2008 blev ett mycket bra år för mig. Monica och jag gifte oss efter 34 års prövotid. Vi var förlovade sen femte maj 1975 men 19 juli slog vi till och gifte oss i Göteborgs rådhus.
Jag fick fast jobb på nya regionförvaltningen Kultur i väst. Detta efter att ha frilansat med varierande resultat. Gått kurser, erhållit stipendium, rest en del men nu alltså tillbaka in i grottekvarnen.
Känns bra. Sitter på Kungsgatan och ser ut över takåsarna i centrala stan. Bra arbetskamrater och ett arbete som betyder en del för dem jag arbetar för: synskadade och dyslektiker.
PÅ CTI och Tal i väst läser vi in tidningar, böcker, bilagor, teaterprogram, protokoll med mycket mera. Stimulerande, hektiskt och roligt.
Runt min egen lycka krackelerar samhället och världen och det är svårt att inte beröras.
Den nuvarande regeringen gör allt för att jävlas med de som har det svårt. De sjuka, arbetslösa, pensionärerna och ensamstående med barn. Reinfeldt et consortes sänker däremot skatten för de som redan har arbete och välstånd.
Fördyringen och försämringen av a-kassan var ett försök att skapa ett lågavlönat proletariat med minimala rättigheter.
Finansminister Anders Borg backade och se att det var kanske inte så välbetänkt. Nej, nu närmar sig nästa val med stormsteg och det blir tid för eftertanke.
Allt är taktik inom politiken och Mona Sahlin som basar över det i särklass största partiet; socialdemokraterna gör groda på groda. Först allians med miljöpartiet och sen in med vänstern och Ohly under galgen. Virrigt är bara förnamnet.
Svenska folket vill ha tydliga besked och tydliga spelregler. Politiker som har visioner om ett bättre samhälle men som också kan prata klarspråk utan sockrade löften som ändå aldrig kan realiseras.
När det krisar är det alltid de som har det svårt som får ta smällarna. När fick kungahuset hålla igen? Eller bankdirektörerna? Eller politikerna? Regionpolitikerna ville höja sina löner med tusentals kronor i månaden. Det säger lite om hur dessa grupper är beredda att ta sin del av den ekonomiska nedgången.
Bilindustrin faller som en sten, folk får gå från jobb och hus. Osäkerheten är stor och regeringen går in med stödåtgärder. Jobbcoacher och arbetsförmedlare på de stora industrierna som Volvo.
Frågan är vilka arbeten som skall coachas fram? Snacka går ju men snacka så det går är svårare.
Ute i övriga världen är det också mörkt för de som redan har det svårt. Palestinierna som sitter inlåsta på Gaza-remsan får bomber över sig Fångna mellan ett militant Israel och en egen inkompetent ledning sitter barnfamiljer och hukar för bomber och kulor. God Jul liksom.
Den svenske journalisten Dawit Isaac ruttnar bort i ett kyffe, fängslad sen sju år i Eritrea och den svenska regeringen idkar tyst diplomati.
Tystnaden ekar tomt.
Nu skall jag inte vara för dyster. Ljusglimtar finns. Barack Obama har oerhörda förväntningar på sig och något säger mig att det kan bli svårt att uppfylla alla dessa. Men det kan bara bli bättre med USA:s relationer med omvärlden.
Skoförsäljare Bush abdikerar med svansen mellan benen och den kristna högern förlorar sin störste bundsförvant.
Hoppet för 2009 står också till människors godhet och vilja att göra gott. Viljan att hjälpa finns, det vittnar hjälporganisationer om i dessa kristider.
Men hemlöshet, drogproblem, psykiska problem är inte bara ett fall för idéella organisationer. Det angår oss alla och vi har rätt att ställa krav på politiker att deras främsta uppgift är att se till att människor i vårt samhälle har det bra.
Ett samhälle som inte tar hand om sina medborgare på ett anständigt sätt, kan inte kalla sig för välfärdssamhälle.
Framtiden ligger där och väntar. Det är bara att hugga in och arbeta för en bättre värld. Eller hur..?
Dagen bok: Laterna Magica - Ingmar Bergmans memoarer.
Dagen låt: Tänd ett ljus med barnbarnet Manuel.

Jul, jul, strålande jul! Eller bara ett stressande jävla geschäft som drar in över oss redan i oktober och sen är över redan på juldagen eller annandagen. Kan du tänka dig något mer passe' än julen efter julafton. Bort med den och in med nyår.
Baler, laxsnittar, champagne och fyrverkeri. Detta förbannade fyrverkeri.
Vår hund har ångest och är livrädd för alla smällare som folk smäller omkring oss på nätterna. På nätterna drar människor omkring och smäller smällare! Hallå, skaffa er ett liv.
Julen är komplicerad. Jag har ett dubbelt förhållande till julen. Det har också förändrats över tid. När jag var barn var julen magisk. Vi var hemma hos mormor i Kålltorp. Vi var många. Kanske sju barn och 15 vuxna i en tvårummare. Trångt men hjärtligt och gemytligt. Sen tog vi droska hem. Taxi hette droska på 1950-talet och den var så stor att jag kunde stå på golvet och inte nudda taket.
Sen slog blixten ned och det blev skilsmässa och jag och morsan firade hos en av hennes sytrar och det gick väl bra det också. Fast inte var det som när mamma och pappa levde ihop. Kommer mest ihåg att efter Kalle Anka och julklappsutdelningen gick jag och la mig nånstans med den bok som jag alltid fick i julklapp. Jag kommer ihåg "Den siste mohikanen” av James Fenimore Cooper som jag fick när jag var 13 år. Den boken slukade jag och fantiserade och såg de framför mig; Cora och Alice, Hököga, Uncas och de andra.
Jag blev ädre och julen miste sin tjusning. Kompisarna drog och vi samlades på julaftons morgon och spelade pingis, snackade skit och sen gick vi hem. Jag klädde ut mig till tomte och morsan fick gissa vem det var.
När jag sen bildade egen familj kom julen, den goda julen över mig igen och vi firade många fina jular i Johanneberg, Landala och på Erik Dahlbersgatan. Men di gamle dog ut och barnen växte upp men julen kom ju varje år och man måste förhålla sig till julen som Ernst säger. När föräldrar och farföräldrar och morföräldrar fortfarande levde, levde också traditionen på ett annat sätt. Nu är det vi som skall bevara tradionen och vårt sätt att fira jul och jag förvånas varje gång hur konservativa de vuxna barnen är när det gäller högtider. Vi skulle bara våga rucka på gran, juldekorationer, ceremonier och mat. Ibland skulle man vilja fly till utlandet, bo på hotell och ta dan som den kommer.
Nu har vi barnbarn och barnen kommer och vi har trevligt och klockan 15 sätter vi oss med glögg, pepparkakor och godis och ser Kalle Anka och de andra tecknade figurerna på tv och sen äter vi och delar ut julklappar och sen kanske nån drar sig tillbaka för att läsa eller lyssna på sin klapp eller vi spelar spel och ser nån bra film. Och tackar vår lycka för att vi får ha det så här bra.
Men att svenska folket tittar på tecknad film på på julafton är en gåta och mycket konstigt. Jag kan inte förklara det men det är väl en sådan där svårdefinierad tradition. Egentligen helt sjukt.
Karl-Bertil Jonsson firar jul och Fanny och Alexander hör också till traditionen i vårt hus.
På lucia brukar vi titta på filmen Hair av Milos Forman, en suverän film om kärlek, lek, musik och krig kan krossa människor och drömmar.
Igår såg vi Mamma Mia och den var väl sådär. Handlingen utspelas på en grekisk ö och visst skymtade det nån utklädd grek i bakgrunden men annars är filmen än orgie i amerikansk/engelsk lättviktig underhållning. Meryl Streep är dock fantastisk. Gillar man Abbas låtar är filmen ju också titt- och lyssningsbar. Men för mig - en bagatelle.
Nu skall jag läsa ut Edwardssons sista om Winter, lyssna på Dylan, Glasvegas, Fleet Foxes, Beatles, Absolut Chrismas och Jussi Björling och titta på sport på tv.
Långpromenader med Märta ingår också i programmet under den lediga julen och nyåret.
Snart skådar vi ljuset igen!

Så här i efterdyningarna efter vår stora taltidningskonferens känns det bra. Lite trött men ändå nöjd med att konferensen blev så lyckad. Över 40 journalister och tekniker från hela landet var samlade i Göteborg (hotell Odin)för den årliga taltidningskonferensen.
Det var ett späckat program i dagarna tre. Operabesök (Mary Poppins), räkmacka på Hotell Gothia Towers på 23:e våningen, resa med spårvagnen Ringlinjen med mig som debuterande och amatörmässig guide.
Jag vägrade att berätta Göteborgsvitsar men fick ändå in på en fråga varför inte Göteborg har tunnelbana; “Vi ha la inget att dölja”. Skôjigt..?
Vi åkte med uniformerad förare och konduktör från Drottningtorget, via Brunnsparken, Valand, Korsvägen, Chalmerstunneln, Sahlgrenska, Botaniska, Marklandsplatsen, Kungsladugård, Bangatan, Stigbergstorget, Järntorget, Grönsakstorget och sen tillbaka till Korsvägen via evenemangsstråket.
Det fanns Carnegie starkporter ombord och andra drycker och stämningen blev tämligen hög efter ett tag. Jag babblade på i micken och kom in i nåt slags trance där jag snart kastade mitt på förhand skrivna manus och berättade fritt om platser, byggnader och arenor.
Duktiga föreläsare hade vi också. Therese Brusberg från Göteborg o company berättade om hur de arbetar för att få hit event (som det ju heter på svenska). Skådespelare Peter Melin pratade om röstvård och gav tips, Elisabeth Renström pratade om hur man gör ett bra reportage, Dan Josefsson pratade om hur man håller glöden uppe. “Var naiv, ställ de frågorna som du själv vill ha svar på. Våga vara okunnig och spela inte smart för det finns inga definitiva lösningar”, var några av senteserna i hans roliga och spirituella föredrag.
Vi var på studiebesök på GP där redaktionschefen Cecilia Krönlein berättade till bilder hur de arbetar på GP och varför.
Kanalhuset (SVT o SR) på Lindholmen fick också ett besök av oss. Radiokillen Hasse Andersson visade oss runt i huset och vi träffade Hans P Hammer, Linn Olsson, Mette Friberg, Nils Hansson bland andra. Mycket intressant.
Vädret var på sitt allra bästa humör och många tyckte att det var trevligt i Göteborg. Folk är så vänliga och öppna sa några och det är ju kul. Man känner liksom ett ansvar för att det skall vara bra och Göteborg i november är ju normalt ingen hit.
Men Helén, Zandra, Tove, Dan och jag kan vara stolta över att det mesta fungerade bra.
Nu födar solen in i mitt arbetsrum på andra våningen. En hes fasan flyger förbi, grannens feta katt lufsar omkring i trädgården och Monica och Märta följer barnbarnet hem till mamma som slant i halkan i fredags och har ont i rôva som vi säger i Utby.
Skall bara tacka Leif Wilehag för sitt eminenta Fredagsmys i fredags där han dels spelade många goa låtar med feeling och dels läxade upp girigheten i dagens Sverige där vd:ar tycks ha fått guldsot.
Det tog tydligen skruv för dan efter avsade sig Postens nye vd sin lön på 900 000 i månaden.
Det finns mycket som är snett i dagens Sverige där de som är inne i systemet och har arbete och är friska mer och mer distanserar sig från samhällets olycksbarn som saknar arbete, utbildning, bostad och hälsa. De som redan har det svårt skall sättas åt. Det är åt helvete för att säga det milt.
Snart är soppköerna tydliga och tiggarna fler och fler och ett sånt samhälle vill inte jag ha.
Ett värdigt samhälle tar hand om sina medborgare. Det har vi råd med.

November och naturen lägger sig till ro. Denna morgon i ett sällsynt vackert, lite blekt soldis. Dimman lättar från Säveån. Rimfrosten vitnar på löv, grind och skottkärra. De sista äpplena är frusna och halvruttna. Träden och gräset lyser vita i morgonsolen som tvekar men som till sist slungar sina gyllene strålar mot jorden.
Vi promenerar längs ån och änderna dyker i det kalla vattnet. Varvet är tyst och öde. Båterna sover under presenningar, nyss uppdragna ur åns kalla vatten.
Trastarna tjattrar ilsket i de avlövade träden och de vackra skatorna är på jakt, hungrigt nyfikna.
Snart är det mörkt och kallt. Men ännu lyser den bleka novembersolen över folk och fä. Redo att glimma till innan alla helgons mörker tar över och det blir död.

Journalisten Dawit Isaac har suttit fängslad i Eritrea i sju år utan rättegång. Han är svensk medborgare med eritrianskt ursprung. I Göteborg sitter hans familj och väntar och längtar efter pappa. Familjen har kastats mellan hopp och förtvivlan. För några år sedan fick familjen i Göteborg veta att Dawitt var fri. Men det var falska förhoppningar. Dawit Isaac sitter där han sitter, oförmögen att själv lösa sin situation. Kan vi föreställa oss hur det är att vänta och längta efter frihet och familj i sju år?
Det är en humanitär katastrof. Det är lätt att sitta framför tangentbordet och uppmana regimen i Eritrea att frige Dawit Isaac men jag gör det ändå:
FRIGE DAWIT ISAAC!
Frågan är vad svensk UD gör? På måndag kväll klockan 17.00 får vi kanske veta. Då har Publicistklubben en hearing om bland andra Dawit Isaac på Nefertiti i Göteborg. Inträdet är fritt och alla är välkomna. Maria Leissner är där och hon är verksam på UD med särskilt ansvar för mänskliga rättigheter. Dawit Isaacs bror är också på Nefertiti för att tala om sin brors öde.
En kollega sitter fängslad. Vi har skrivit på namnlistor, försökt påverka regeringen och UD som håller på med tyst diplomati, vad vet jag. Däremot vet jag att det är åt helvete att låta en människa ruttna bort i ett fängelse långt ifrån sin familj, utan åtalspunkter. Det är inhumant och en mänsklig tragedi och jag vet inte riktigt varför men jag skäms.