BREDSIDA

Örgryte IS tillbaka i allsvenskan! Det är inte utan att man känner värme och stolthet. Att Marcus Allbäck och Magnus Källander fick avgöra känns bara så bra. Läktarraset var däremot både farligt, onödigt och tragiskt. Valhalla IP håller inte. Det höll när jag som junior mötte Gais a-lag med Gunnar Gren som tränare men det håller inte måttet när 4 000 åskådare trycker på.
Öis har varit "min” klubb sen 1959. Då var jag med farsan på min första match. Nyuppflyttade Öis mötte IFK Göteborg som då var regerande mästare. Det kom 52 194 åskådare till Ullevi och vi var två av dem. Jag var sju år och lite skrämd av folkmassorna. Alla, ja, nästan alla höll på IFK tyckte jag. Men Öis vann med 3-0 och jag fick en idol. Agne Simonsson.
Vilken otrolig fotbollspelare det var. Klok, teknisk, passningsskicklig, strategisk och målfarlig. Sommaren efter sydde morsan på nummer nio på min vackert röda öiströja.
Det har hållit i sig. Min familj på pappas sida är öisare, min farbror Ragnar har spelat i Öis i allsvenskan. På min mammas sida är de blåvita. Min bowlingälskande morbror Nils Håkansson retade mig för min Örgryte-vurm men jag stod på mig. Han luggade mig men jag stod på mig, Öis var bäst. Åt helvete med Kamraterna.
1985 fick jag alla lycka. Öis vann SM-guld. Örgryte var bäst i Sverige.
Det var och är ett av mina bästa minnen som sportjournalist att bevaka Öis vinst 1985 mot IFK Göteborg på Ullevi.
Kommer du ihåg det Håkan Hermansson?
Nu är jag rusigt glad men i morgon kommer oron. Håller detta lag i allsvenskan? Nej, naturligtvis inte. Hur tänker man i föreningen. Har man råd att förstärka?
Spännande tid väntar.
Hoppas att BK Häcken också går upp i allsvenskan. Jag önskar min gamla klubb allt gott och jag tycker att ni gör ett fantastiskt arbete på Hisingen. BK Häcken finns alltid i mitt hjärta efter fyra år som spelare i klubben.

Kramp i mellangärdet är inte att leka med. Har haft det förrut och vet/tror/hoppas att det inte är hjärtat. Har testat EKG för några år sedan och det var bra. Lämnar blod igen efter 20 års uppehåll. Värdena bra. 159 i blodvärde, vilket är okay sägs det. Andra värden också bra såsom blodtrycket och annat. Inga kända sjukdomar.
Men detta krampande i bröstet, mellangärdet på vänster sida mest. Vaknade sjöblöt klockan tre i natt och det gjorde så inni helvete ont. Jag rullade mig fram och tillbaka i sängen. Sedan klingade det av och jag våga inte röra en fena. Sen rörde jag en fena och krampen satte in igen. Som om någon kört in glödgat järn i kroppen och vridit om. Så höll det på och jag kunde inte sova mer den natten. Nu har det klingat av och jag har varit ute en jättesväng med Märta och Monica i höstsolen.

Vet inte vad det kan vara för fel. Diafragmabråck? Nerv i kläm? Muskler som drar ihop sig av någon anledning. Kommer ofta när jag gjort vridningar med överkroppen. I söndags sopade jag trappan fri från hala löv. Kan ha varit den rörelsen som satt igång processen. Ibland när jag åker bil får jag kramp när jag sätter på mig bältet.
Eller om jag flyger och tappar en gaffel eller nåt på golvet och man skall böja sig ned för att fiska upp ätverktyget, då får jag kramp i bröstet.

Kanske kan man träna bort skiten, precis som jag gjort med mitt ryggonda. Tre stretchingövningar fick det onda att vika hädan och försvinna. Det är ett mirakel!
Sexigt att skriva om sina kroppsliga problem eller hur?

Helgen var fantastisk med trevlig samvaro hos brorsbarnet Mathias och hans Sofia i deras nya stuga på Onsala. Min bror Agne Bred var också med och överraskade med gott bakat bröd och en överjordisk mjuk pepparkaka. Vi pratade om vår pappa. Många minnen har vi och vi kan fylla i när den andra saknar information. Fick reda på att min far tydligen hade haft TBC i ungdomen. Dett praktexemplar till man med rekord och kula och diskus och en lovande handbollskarriär på gång i Gaik fick TBC. En inte helt ovanlig lungsjukdom i Sverige på 1920 och -30-talen. Pappa blev frisk och var nästan inte sjuk en enda dag under ett helt arbetsliv. På Onsala låg farfar förlagd i beredskapen och en postering fanns vid min bror Agnes och Monas hus på Danneliden. Den delen av släkten Bred har gått från Kinna till Onsala i Kungsbacka kommun.
Vi gick upp till något som heter "Utsikten" eller "Utsiktsplatsen" och såg Gyllenhammars residens på Råön. Naturskyddat, naturligtvis.
Vinden friskade i och havet stormade och var sådär blågrått som det kan bli på hösten när stormen står på lur ute på Kattegatt. Efter en längre tids knatande mellan koblajor, stock och sten, sen uppför, uppför till utsiktsplatsen i natursten som ett värn mot havsvinden.
Vi såg Nidingen ligga där ute i diset. En av landets äldsta fyrplatser. Fartyg med en kvarts mellanrum på väg till och från Göteborg.
Onsala är fantastiskt. Sjörövarmark. Rekryteringsplats för Lasse Gathenhielm när det begav sig. Kargt men samtidigt inbjudande grönskande ekar och andra ädellövträd. En genuin plats värd att bevara.

Men det är ju långt att åka från Utby. Nästan en timmas bilkörande för att komma till Mariedal eller Gottskär. Nu tittar vi ut över Säveån igen.
Nu skall vår son Johan flytta till Uppsala. han skall börja på ett helikpterföretag på Arlanda, där han får flyga helikopter och använda sig av de kunskaper han förvärvade i Australien för nåt år sen. Klart att han är nöjd men Uppsala..?
Hans käresta Sofia är från Uppsala så det blir nog bra men vi kommer att sakna honom även om han skall ha kvar lägenheten i Göteborg. Lycka till Johan efter många års utlandsarbete! Välkommen hem till Sverige. Hoppas att du står ut.
I morgon skall jag till Stenungsbaden för andra konferensdagen. Den första missade jag på grund av den där krampen i bröstet.

Dagens låt: Autumn almanac - Kinks
Dagens rätt: Rotfruktspuré med corizo och nybakt bröd
Dagens bok: Hjärtat som vapen - Björn Ranelid

Löven faller virvlande mot marken. Gula, röda, rostfärgade går de mot döden i denna höstens tid.
Tid för eftertanke, reflektion och arbete. En fin tid, tycker jag. Jag har alltid gillat hösten. En torr årstid fylld av aktiviteter men också av kura skymningsläge.
Var på bokmässan torsdag och fredag och den är verkligen sanslös. Helt plötsligt var jag nära att krocka med kronprinsessan Viktoria, utanför presscentret. Plötsligt stod jag öga mot öga med Herman Lindqvist och bakom mig gick Leif Pagrotsky och pratade i mobiltelefon. Heja Öis, sa jag tyst och han nickade uppskattande.
Stötte ihop med Leif "Fredagsmys” Wilehag och pratade skit en stund. Lyssna på hans två timmar långa show på radio Partille 88.00 megahertz. Bästa förfesten till helgen med massor med go musik i min smak.
Carin och hennes lilla Nike var både roligt och överraskande att möta.
Det myllrar av liv på mässan. På vägen dit såg Zandra och jag Plura som sakta skred mot mässan i hårtofs och gällivarehäng. En man som varit med om mycket men verkar trivas med tillvaron. Hans bok är Resa genom ensamheten är suverän. Vi är lika gamla, jag och Per Malte Lennart Jonsson som Plura egentligen heter. Vi åldras som finare viner.
Jag läser Kicki och Lasse av Peter Kihlgård, en relationsroman, skriven på ett vackert språk. Drömmar, kärlek, passion, liv och död i en salig blandning.
Nu sitter jag uppe i arbetsrummet. Solen flödar över nejden. Vår hund Märta rullar sig på gräsmattan. Mogna äpplen klonkar ned i gräset och blir till föda för fåglarna.
Det har flytta in vildkaniner i vår trädgård. I Madde grönsaksland har de grävt gångar. Jag ser en varje morgon när jag skall gå till jobbet. Han/hon sitter på gräsmattan och äter, ja, gräs antar jag.
Kaniner ynglar av sig sägs det så nu har vi raserat gångarna och försöker skrämma bort kaninerna varje gång vi ser dem.
I början var det sött med kaninerna, nu vill vi bli av med dem. Varför vet jag egentligen inte. Kanske äter de upp oss alla och blir stora som jättar.
Det lilla varvet nere vid Säveån, jag kan se det från mitt fönster på övervåningen, håller på att samla upp sina båtar och lägga dem på land med skynke över.
En jättekran är därnere och lyfter båtar så det står härliga till. Ett sånt uttryck!
Nu skall jag ut en sväng med Märta. Det biter lite lätt i höstvinden när vi gå på promenaden, min hund och jag.
Dagens låt: Går på promenaden - Ulf Lundell
Dagens rätt: Kokt fisk med citronsås.
Dagens bok: Kicki och Lasse - Peter Kihlgård

Jag återkommer till arbetsmarknaden som fast anställd igen. Efter åtta år som frilansare men också med en mängd kurser, studier och andra kosmetiska inslag, har jag nu efter två års plusjobb fått erbjudande om fast tjänst.
Det är ju positivt. Att få ingå i ett socialt sammanhang som fullvärdig medlem efter att ha varit en "hang around" ett tag. En prospect.
Jag måste säga att jag är både glad och lättad. In i ekorrhjulet igen! Skönt att få tjäna lite pengar igen även om det absolut inte ha gått någon nöd på mig under de här "barkbrödsåren".
Jag har hållit humöret uppe genom hela resa även om det varit lite upp och ned.
Positivism. Märkligt ord. Förkastar metafysiska spekulationer och grundar sig på fakta och erfarenhet av relationer.
Att vara positiv: befordrande, jakande, gillande. Ha ett positivt sinnelag är den enda intelligenta hållningen enligt vissa filosofer.
Möter man negativa, sura, bittra människor skall man tacka och ta emot för att man fick chansen att utvecklas genom att tackla deras förhållningssätt.
Vad flummar han om nu, undrar ni kanske. Jag har funderat mycket på hur en trevligt ton, ett bra bemötande, ett positivt uppträdande ofta visar vägen till konstruktiva lösningar eller stämningar. Befordrar kretaivitet.
Det är absolut inte detsamma som kravlöshet eller slapphet. Man kan ge oerhörd kritik på ett vänligt sätt, så att det fastnar på plåten så att säga. Man behöver inte hånflinande glida genom tillvaron. Det kan finnas motståndets estetik också.
Fråga Ulf Elving, som är en utmärkt intervuare utan att vara aggressiv eller påträngande. Att skapa förtroende ger lösningar, andra ingångar, ett öppnare sinnelag. Med ett avväpnande leende och sametslen stämma ställer Elving de mest infana frågår. Försåtligt ja, men också med respekt och integritet.
Det har jag försökt att ta fasta på. Redan som liten sa mina föräldrar: Lars är alltid så glad.
Som när jag kom hem efter att ha ramlat i en cementblandare och hade cement i ögon, öron, hår och hela mig. Man kunde byggt ett litet hus av mig.
Då, i förnedringens hemkomst sjöng jag; "En gång vi seglar i hamn" och tog udden av eventuellt klander.
Kan man lära sig att vara glad och positiv? Kanske, det är mycket möjligt att positivt tänkande kan indoktrinera till ett positivt uppträdande.
Jag tror emellertid att en inre grundsyn som formats genom att man blivit sedd och bekräftad som ung, ger den trygga grund att stå på som  behövs för att hålla humöret uppe i en föränderlig värld. Tydliga spelregler och värmande famnar ger styrka.
Ett påklistrat, flåshurtigt sätt skrämmer mer än attraherar.
Balans är nyckelordet. Ödmjukt likaså. Det kunde varit värre, som Anton Glanzelius säger i Mitt liv som hund.
Att bara vara glad över att finnas till. Det finns människor som gått på såna minor i livet att man undrar över hur de orkar att leva vidare. Men ändå nästan tackar för att olyckorna har öppnat ögonen på dem.
Sen finns det människor som är bittra och oundsamma trots att de har allt. Återfinnes ofta på högerkanten i kringgärdade områden med taggtråd, höga häckar eller murar men med god ekonomisk standard. Ofta ärvda pengar.
Dessa människer skriver protestlistor när de planeras vårdboende i området. Dessa människor ondgör sig över brottsligheten, samtidigt som de har svart städhjälp. Dessa stackars segregerade människar är bara nöjda tillsammans med likasinnade, då de gemensamt får sin världsbild bekräftad. Bakom de höga murarna, med cocktailglaset i handen finns en bisarr värld. Ödmjukhet, icke!
Men jag är glad för att vädret är fint, Johan har fått jobb i Sverige, visserligen i Stockholm men ändå, vi är alla friska, jag har lämnat blod och Örgryte leder serien.
Dagens låt. You made me so very happy - Blood Sweat and Tears.
Dagens rätt: Fläskkotletter.
Dagens bok: Diktsamling av Bruno K Öijer. K står för Kenneth. Är det inte gulligt?
Dagens citat: Fuck art lets dance

Nu flög en liten fågel in i vårt köksfönster med stor kraft. Den satt nedanför, svårt chockad. Monica plockade upp fågeln varsamt i handen och där la den sig tillrätta.
Nu ligger den på en handduk på altanen och vilar. Frågan är om den klarar sig.
Det är kort mellan liv och död.
Tanken kommer då på vad som ger liv och inspiration. Hur formas ett intresse och vad hämtar man näring ur.

Mina inspirationskällor när jag var ung var många, framför allt hämtade jag dem från musiken och litteraturens värld.
Min bild av omvärlden började tidigt med att jag från sängen blickade upp mot mina föräldrars ansikten som fångullade och jollrade med mig. Men jag begrep tidigt att världen var större än så.
Jag minns musiken som strömmade ur den stora möbeln av trä som kallade radiomottagaren som tronade i bokhyllan. Det var mest klassiskt, såsom Hugo Alfvén, Peterson-Berger och Grieg. Lars-Erik Larsson ”Pastoralsvit” blev jag tidigt begeistrad av. ”Moldau” av Bedrich Smetana var också en favorit i barnaår och är det än idag. Och så Gitte Henning förstås. Det kan väl inte jag rå för? Sen kom Beatles och ändrade på allt men då var jag i målbrottet och det är en helt annan historia.
Mamma läste Kalle Anka & co för mig tidigt och jag tittade på bilderna. Jag lärde mig snabbt hela tidningen utantill och när mamma eller pappa försökte fuska genom att upprepa redan sagda textbubblor protesterade jag omedelbart och som straff gjorde jag kringsvängen på mattan i sovrummet om och om igen. Jag följde det komplicerade mönstret på mattan tills mamma fick spader och höll på att somna sittandes.
Tv:n kom i mitten av 50-talet och jag låg bakom soffan, mina föräldrar ovetandes och såg familjen Robinson som flyttade ifrån Storbritannien till någon karibisk ö. Nån som kommer ihåg den? En scen handlade om hur en liten pojke förirrar sig in i en mörk grotta och där vimlar det av skorpioner. De klättrade överallt och spindelnäten växte överallt i den mörka och trånga grottan. Till slut anföll de äckliga och dödligt farliga spindlarna och pojken blev stungen men klarar sig. Vilken dramatik i den svartvita tv:n!
När det gäller litteraturen så började det med Enid Blytons ”Fem”-böckerna. De slukade jag och mös åt pojkflickan Georgina och de andra när de löste mysterier på den engelska landsbygden. Även Hemliga sjuan var en favorit och jag såg deras sunkiga tillhåll för mina inre ögon.
Sen blev det Walt Slade och Bill och Ben-böcker. Inte mycket att ha men visst kunde man känna respekt för en man som kan rulla en cigg med bara en hand, samtidigt som han rider sin häst.
Biggles var en tidig favorit, framför allt för de exotiska miljöerna. favoriten var Biggles i Söderhavet. Biggles och den svarte rövaren tyckte jag också om, men insåg snart att den var svårt rasistisk. Att Biggles var dålig litteratur fick jag veta när jag var på ett seminarium och Marianne von Baumgarten fnös när Lars Hesslind berättade om hur spännande Biggles var i hans ungdom.
– Bra att unga läser, sa Hesslind.
– Dåligt, dåligt. dåligt, väste Baumgarten.
James Fenimore Coopers Den siste mohikanen grep tag. Jag följde de vackra kvinnorna Cora och Alice genom skogen, ledsagade av den engelske officeren Duncan Heyward och stigfinnarna Falköga, eller var det Hököga, och Uncas. I vassen lurade den onskefulle Magua. Jag slukade halva boken julafton 1966 och resterande halvan under juldagen. Jag tror inte att jag åt överhuvudtaget och det var ovanligt för mig redan på den tiden.
Edward Ellis Hjortfot, Karl May, Mark Twain - Huckleberry Finn och Tom Sayer, Robert Louis Stevensons  Skattkammarön var oerhört fascinerande med enbente John Long Silver, Kapten Jim och Ben Gunn, skeppet, äventyret.
En annan britt som jag fann läsvärd var Daniel Defoe. Hans Robinson Crusoe handlar om en man som spolas upp på en öde ö när båten han färdas på förliser. Hur denne man sedan klarar att överleva på denna ö och hålla sitt sinne klart gör läsningen mödan värd. Defoe beskriver hur människan klarar att bemästra naturen och överleva trots små resurser. Visserligen med lite hjälp från vänner. Fredag gör Robinson sällskap, de blir vänner och räddas båda två så småningom.
Jag läste Charles Dickens, både David Copperfield och Oliver Twist. Jag kommer inte ihåg om jag orkade igenom Lysande Utsikter om Pips vedermödor och metamorfors från rik och ytlig till fattig men hederlig arbetare. Genomgående för Dickens är hans kritiska öga mot det engelska klassamhället. Dickens blottlägger häpnadsväckande miljöer och grymma villkor i det England som en gång var ett imperium.
Gullivers resor läste jag med förtjusning. Misantropen Swift var irländare som flydde till London. Han blev dock sedemera domprost i S:t Patricks i Dublin. Han ville med Gullivers resor och lilleputtarnas behandling av jätten Gulliver visa på männskors dumhet och grymhet.
Jag kan inte säga att jag alltid förstod vad jag läste och jag vet inte vad all läsning har satt för spår i mig. Men kul och spännande var det att bygga upp bilder i huvudet med hjälp av ord på papper.
Långt före datorns tid.
När jag kom i skolåldern och bokbussen kom till vårt lilla förortstorg i Göteborg var det med vördnad som jag steg upp för de utfällda metalltrapporna och äntrade bussens inre. Väggarna var klädda med bokryggar. Hela bussen var fylld av förväntan, längtan  och så doften, lukten av böcker fyllde mina näsborrar och jag drog in doften med välbehag. Ut tumlade man sen med en kasse böcker. Snabbt hem och läsa...
Böcker, litteratur har följt mig genom åren och jag kan inte tänka mig att lägga mig och sova utan att först ha läst några sidor ur en bok.
Boken är ett sällskap, en nödvändigt gott, ett livsellexir för mig. Lika viktigt som musik, film, sport och annan kultur.
Nu kniper den lilla fågeln med klorna och rör vingarna. Den har förmodligen fått en hjärnskakning och håller antingen på att dö eller överleva.
Dagens låt: Flickan och kråkan - Mikael Wiehe
Dagens bok: Birdy av Wiliam Wharton
Dagens rätt: Fisksuffle
Dagens ord: Det är kort mellan sommarens fuktiga värme och höstens krispiga kyla.

Jag var kär som en utsvulten hankatt i mars i mitten av 1970-talet. Är så fortfarande faktiskt men på ett annat sätt. Inte klokt egentligen men sant.
Mitt inte alldeles spiknyktra diktförsök finns på baksidan av Lundells andra LP, “Törst”.
“Till kärlekens poet
från en som vet
vad älska betyder
för min osäkerhet
Du är poeten
jag är osäkerheten
tillsammans är vi evigheten
Till Monica
från Lars”
Ulf Lundell har varit en inspirationskälla för mig från 1975 och fram till nu. Jag kommer att följa hans arbete så länge jag och han förmår.
Det är något som tjusar och berusar med Lundells sånger, böcker, dikter och kanske hans målningar också men det har jag inte tagit ställning till ännu. Jag kan för lite om målaren Lundell.
Men Jack, herrejävlar när Jack kom ut. Det var som killen skrev mitt liv, eller delar av det i alla fall. Vilken identifikation! Vilken igenkänning! Det var fingret rätt upp i samtiden. En bild av den förvirrade ungdomen som inte slutit upp bakom de röda fanorna, inte omfattat någon annan ism än njutismen. Som bara ville alla väl, leva sitt liv i fred och frihet. Rösta på sossarna, njuta av litteratur, musik (Beatles, Stones, Dylan, Springsteen, Young med flera), On the road, Hemingway, Delblanc, Moberg, Strindberg, Hesse,  Dostojevski, Ahlin, bland andra). Vin, kvinnor och sång gäller och kommer alltid att gälla.
Det bor en romantisk idiot i mig fortfarande.
Så kom Lundell med ett driv i språket, det forsade ord som bredde ut sig trängde ihop sig, vrenskades och trillskades på ett kraftfullt sätt. En sammansmältning av Hemingway och Strindberg men som blev Lundells alldeles egna ändå.
Sen kom musiken som var mer poetiskt dröjande, livsbejakande och samtidigt sökande. “Kom så åker vi upp i Kaknästornet och river sönder molnen. Jag sa, kom så åker vi upp i Kaknästornet och river sönder molnen. Sen dricker vi en flaska vin, som säkert smakar terpentin och vi åker ned igen. Och går en stund på jorden.” Stor poesi.
Men i mitten av 1980-talet föll allt sönder för Ulf Lundell. Stigande alkoholproblem tillsammans med en uppslitande skillsmässa höll på att ta kål på nationalmonumentet. Efter jättesuccén med Kär och galen kom backlashen. Som om Lundell själv ville förinta bilden av den leende, unge mannen som bränner sitt brännvin själv och kysser havet och är kär och galen. Riva ned, bygga upp.
Då slog han till med “Den vassa eggen”. En banbrytande samling låtar utgivet på ett dubbelalbum. Inspelning i Köpenhamn beskrivs i Håkan Lahgers bok Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos.
Där jämförs Lundell med Strindberg som också lyckades utnyttja sina infernon till lyckade skapelser.
Man regisserar och arrangerar sin eländiga belägenhet och det blir stor konst. Som om det ändå fanns någon slags klarhet inne i alkoholdimmorna och sorgen. En vägran att ge upp och en vilja i att alla skall få se hur jävligt man har det. Det blir allmängiltigt.
Det är oerhört skickligt men kräver naturligtvis sina offer. Familj, bekantskaper, vänner kan fly från denna demon som bara tänker på sig själv och sitt arbete. Konstnären gräver så djupt att han isolerar sig i mörkret.
“Vi ses i min nästa roman, din jävul”, som Strindberg sa.
Vi ses på min nästa skiva kunde Lundell sagt till sin fru Barbro om Den vassa eggen.
Jag lyssnade på skivan igen efter många år och den är oerhört stark och bra.
Pröva själva! Ni kommer att bli berörda, jag lovar.
Dagens låt: Inte ett ont ord - Ulf Lundell
Dagens rätt: Monicas farmors fläskpankaka
Dagens bok: Svensk maffia - Lasse Wierup, Matti Larsson
Dagens citat: "Du är aldrig så ensam
som du tror
solen är din syster
månen är din bror” - Ulf Lundell

Träffade en gammal barn- och ungdomsvän häromdagen. Han var på blixtvisit från sitt hem i Uppsala.
Vi tog en öl på Gamle Ports uteservering vid Harry Hjörnes plats. Det var fredagsrusning och på alla utomhusserveringar var  det mycket folk. Kaffet surplades med Evas äckliga jättemunkar, lattegänget satt och rökte, ölet skummade, det vita vinet välkylt men värmdes snabbt upp i eftermiddagssolen.
Strömlinjeformade Condecco (Evas imperium), Soho, elegantare, dyrare och softare med eget koncept, Källarkrogen mainstream, Gamle Port, för gaisare och annat löskefolk.
Mysigt att runda av en arbetsdag med en öl och gott snack. Människor glada i sommarsolen. Lättklädda, brunbrända.
Vi pratade om Biskopsgården där vi växte upp. Min familj lämnade då svårt nedgångna Masthugget på 50-talet för att åka över älven till det supermoderna Biskopsgården som fortfarande höll på att byggas. Läkare, arkitekter, journalister, byggjobbare, lärare, städare, renhållningsgubbar, hamnarbetare trängdes tillsammans och bildade "svallag" med varandra.
Det var nytt, fräscht och husen låg insprängda i naturen, "sjumilaskogen" var lockande för ungarna som snart byggde hyddor, stred med påkar, spårvagnsspåret där den röda femman rasslade fram var stridslinjen. Utanför den - fiendeland och risk för bonk.
Första kyssen med Lyskaramell med smak av cognac i munnen vid trapporna ner till hållplatsen Mildvädersgatan. Hennes tunga i min mun, chockerande och sen skönt. Sen handen innanför blusen och famntagen blev mer avancerade.
Sniffaren Viggos vrål i mörkret, bordtennis i cykelgaraget, vilda föräldralösa fester i höghusen på Blåsvädersgatan. Clark Olofssons mamma och syster Clary bodde kvar långt efter att Clarks kriminella karriär tagit fart. Ibland var han på besök i svart kostym, myggjagare, liten mustach nonchalant rökandes filterlösa cigarretter. Vi skydde honom som pesten.
Den amerikanske desertören flyttade in på Köldgatan och sålde hasch. han var farligt lockande och han spelade King Crimson på grammofon.
Janne Josefsson planerade sin journalistkarriär, Sigge Anderberg sin, Ragnar Ellsinger sin arkitektkarriär. Vi vävde drömmar som vi alla gjorde om en bättre framtid. Nyckelordet var utbildning. Vi var redan på väg men Biskopsgården stannade kvar inom oss för alltid.
Några stannade kvar, många gick ned sig i drogträsket, gamla bekanta dog unga, redan märkta av det hårda livet som inte gick att hejda.
Vi andra gav oss iväg allt eftersom och det har gått bra. Men vi minns Biskopsgården med värme. Vår uppväxt mellan bananhusen, käringarna som la sig i, vicevärdarna som jagade oss, "Gött-Olles" snask, fotbollen, kärleken, vänskapen, musiken har präglat oss för all framtid.
Vi pratade om att betala tillbaka. Försöka formulera vad Biskopsgården var på 50-60-70-talen och hur det är nu och hur framtiden kan gestalta sig.
Jag var samtalsledare i södra Biskopsgårdens kyrka för några år sedan. Jag, Janne Josefsson och fransiskanermunken broder Stefan. Det var fullt i kyrkan, Janne drar naturligtvis eftersom han är landets kanske bäste och mest energiske journalist, ett verkligt föredömme för oss alla. Men även prat om en tid som varit lockade och det var många äldre där och lyssnade, såna som bor kvar och trivs i sin förort.
Janne vittnade om sin ångest att en gång komma tillbaka till en etta vid Vårväderstorget. Träffa gubbarna på torget som kunde konstatera; "Jaså, du är tillbaka, Janne". Vet inte varför han har såna tankar men det är också ett förhållningssätt till vårt Biskopsgården.
Det finns texter att skriva om vårt Biskopsgården, samtal som kan handla om förr och nu. Det finns lärdomar att dra.
Får se vad det blir men tanken, idén, är sådd.
Dagens låt: Be careful with the axe Eugen - Pink Floyd.
Dagens bok: Biografi över drottning Christina.
Dagens hjältar: Norges damlandslag i handboll.
Dagens rätt: panerad bleka eller Lyrtorsk med kokt potatis, broccoli, citron, skirat smör.
Dagens fel: Försäkringskassan.
Dagens dryck: Grants whiskey.

Visst är det härligt att leva när solen skiner, fåglarna kvittrar och det är ljummet i vinden!
Men det går att reta upp sig på (små)saker.
Som den där eländiga nedskräpningen av vårt gemensamma rum. Med stigande häpenhet ser jag unga människor dricka läsk ur burk och sedan bara släppa den på marken. En ung kille på sisådär 12-13 år drack ur en Coca-cola-burk härommorgonen, klockan var väl runt sju på morgonen. Vi stod och väntade på vagnen vid Bellevue och när elvan kom rullande uppifrån Kortedala släppte killen burken ned på spåret som om vore det den bästa lösningen på det burkproblemet.
Jag baxnade! För det första att unga männiksor dricker Coca-cola på morgonkulan och att bara slänga burken på marken trots att det fanns en papperskorg några meter från honom. Dessutom cederade han 50 goa öre.
Kan det vara en generationsfråga? Möjligt men jag vet också unga människor som aldrig skulle göra så. Som går långa vägar med glsspapper i handen eller i byxfickan, precis som jag själv gör.
Har pejlat detta med vänner och bekanta och de i min ålder +50 år kan inte i sin vildaste fantasi slänga skräp i naturen eller på gatan. Vi är helt enkelt uppfostrade att inte göra det. Det sitter alltså inte i generna eller att vi är bättre människor. Vi har blivit uppfostrade till detta. Det sker automatiskt att slänga skräp i papperskorgar eller ta med det tills man hittar en papperskorg.
Även mina barn +30 plus har detta skräpmedvetande i ryggmärgen. Kanske dags för med en ny kampanj med devisen “Håll Sverige rent” igen.
Nedskräpningen har många orsaker. Förpackningsindustrin har fullkomligt exploderat under de senaste fem-tio åren. Det har gått inflation i förpackningar som ligger i förpackningar och så vidare. Det finns för få papperskorgar. Uppfostran. Slit-och-släng-mentalitet brder ut sig. "Det får andra ta upp".
Den amerikanske och numera bortgågne författaren Norman Mailer fick en gång frågan om vad som var den allvarligaste frågan för mänskligheten i framtiden.
“Plast”, svarade Mailer.
“Dels för att det går åt olja till att göra plast och att sedan produkten nästa aldrig bryts ned.” Det kommer att bli krig om oljan och förmågan att göra plast, spådde Mailer.
Irak-kriget är väl syn för sägen.
Människor sitter ute i parker och äter. Detta ständiga ätande ute i naturen. Sen får engångsgrillen ligga kvar ute i naturen. Skämmes ta mig fan, som en viss Robinson-potentat en gång uttryckte det. Skämmes, ta mig fan!
Ta upp skräpet efter er!

Dagen låt: Lets stick together - Roxy Music.
Dagens rätt: Chili con carne.
Dagens litteratur: Karin Boyes dikter.
Dagens citat: “Visst gör det ont när knoppar brista. Varför skulle annars våren tveka”.

Jag gav IFK Göteborg lika stor chans som en snöboll i helvetet i returmötet med FC Basel. Snöbollen stod emot hettan förvånansvärt bra. Basel vann som väntat men vilken match Blåvitt gjorde. Det var glöd, engagemang, målkänsla och taktiskt riktigt. Blåvitt ledde två gånger i matchen. 1-0, smart av Pontus Wernblom och 2-1, ett viljemål av vesslesnabbe Robin Söder. Söder är en blandning av Michael Owen, Nacka Skoglund och Jesper Blomqvist. En jättetalang som kan bli hur bra som helst. Men det gäller att bli det också och där kommer det svåra in. När Blåvitt sju minuter kvar av matchen håller 2-2 och är kvar i kvalet till Champions League får domaren hjärnsläpp och dömer straff. Domaren anser att Hjalmar Jonsson fått bollen på armen i en höjdduell i Blåvitts straffområde. Bollen tog i nacken på IFK-backen. Är domaren inte säker skall han fria, det är min inställning, eller åtminstone konferera med linjedomaren. Nu blev det justitiemord istället. Nu blev det 3-2 och sen 4-2. Ridå och unga IFK Göteborg fick åka hem igen och ladda om inför bortamötet med Örebro SK. Men Blåvitt har nåt på gång här. Något frsikt att bygga vidare på. Men, då får man inte släppa ifrån sig spelare som tidigare säsonger. Det gäller att övertyga de unga spelarna att ha tålamod, spela ihop ett lag, vinna titlar innan det är dags att tjäna storkovan i nåt annat land. Som Jesper Blomqvist gjorde, som Torbjörn Nilsson gjorde, som Johnny Ekström gjorde. Får IFK behålla det här gänget i två-tre år till och kanske komplettera med nån återvändare som Martin Eriksson, kan det bli mycket bra på sikt. Har spelarna och föreningen tålamodet? Nu gäller det att vinna allsvenskan igen så att klubben kan se fram emot nya kval nästa säsong. Däremot blev jag inte lika imponerad av de blågula damernas första OS-insats. Det var räddhågset, dåligt passningsspel på många håll och 1-2 mot Kina sved ordentligt för laget som utmålat sig själva som medaljkandidater. I mina ögon var var det bara mittbacken Charlotte Rohlin, ytterbacken Sara Thunebro, mittfältaren Caroline Seger och anfallaren Lotta Schelin som kunde mäta sig med kinesiskorna. Ok, målvakten Hedvig Lindahl var också bra men lite seg på Kinas ledningsmål. Efter matchen var snacket igång om hur lätt man skulle ta Argentina. Prestera först och snacka sen, tjejer! På lördag skall Örgryte IS förstärka sin ledning i Superettan mot Ängelholm. Då vet man ju hur det kan gå... Jag har onda aningar. Nu är i alla fall trädgården klippt och ansad i väntan på nästa rotblöta. Såg ni matchen Argentina-Elfenbenskusten 2-1? Vilken underhållning och vilket spel av Argentina! Learn and weap, Lagerbäck! Kan nån tala om varför inte Didier Drogba är med i Elfenbenskusten, va?

Jag minns många OS men har bara varit på ett.
Det var 1988 i Sydkorea. Den tidens största snackis var utan tvekan Ben Johnson. Han vann 100 meter i förkrossande överlägsen stil. Carl Lewis och de andra stod still. Johnson satte nytt världsrekord på 9. 79 i Söul. Aldrig hade en människa sprungit fortare. Hur var det möjligt?
Några dagar efter slog bomben ned, Ben Johnson var en simpel fuskare. Med gula ögonvitor och med en kropp som en monstertjur hade utsatt sig för riskerna att bli upptäckt. Många misstänkte att Johnson hade dopat sig till framgångarna och den tidens största friidrottare, Carl Lewis var öppet skeptisk till Ben Johnson.
Och mycket riktigt, Johnson åkte dit för doping och försvann från OS i Söul i yttersta förnedring.
En annan lika överlägsen sprinter var Florence Griffith-Joyner som vann dubbeln i OS i Söul. Tiderna 10.49 på 100 meter och 21. 34 på 200 meter är fortfarande världsrekord för damer. Många hävdar dock att “Flo-Flo” var dopad under sin karriär och att rekorden som i Ben Johnsons fall borde ha raderats ur historieböckerna. Men Flo-Flo fälldes aldrig för doping.
Jag såg den vackra amerikanskan på nära håll i Söul, efter 100 metersfinalen. Det var en skrämmande syn. Hon pratade med grov röst, hade antydan till skäggväxt och var muskelös som en belgisk blå.
Nästan tio år senare, 21 september 1998 avled Florence Griffith-Joyner av en hjärtattack. Världens snabbaste kvinna var död. Ett av många offer på dopingens altare? Vem vet?
OS i Söul föregicks av debatten om det skulle vara farligt att åka dit. Studenter demonstrerade framför universitet i Söul och det var rejäla drabbningar mellan ungdomarna och polis och militär.
Lars-Gunnar Björklund åkte inte till Söul med motiveringen att han var tvåbarnsfar och inte ville utsätta sig för faran.
En annan journalist, låt honom vara anonym, ville inte bo i OS-byn. Han var övertygad om att Nordkorea skulle anfalla och inta Söul under spelen. han bodde på hotell eftersom han trodde att det var säkrare. Han satt i hotellbaren med hjälm på huvudet. Anar man att intag av alkoholhaltiga drycker påverkade den annars mycket sympatiske och kunnige mannen?
Patrik Sjöberg och Sven Nylander stod i fokus hos svenskarna. Jo, Skanåker också som tog silver i skytte och skyllde på socialdemokratin att han inte skjutit guld.
Men dopingmisstankar omgav Sjöberg, som inte heller bodde i OS-byn utan på Hilton. I Göteborg samtidigt med OS i Söul hade bomben slagit ned att någon eller några av OS-deltagarna hade tagit dopingpreparat. En anonym tipsare hade påstått detta. Misstankrna riktades mot Sven Nylander och Patrik Sjöberg.
Jag kommer ihåg en träff i OS-byn med några av de svenska deltagarna efter att svenska tidningar slagit på stort om dopingryktena mot några svenskar.
Evy Palm, den springande bambatanten sa:
“I tror la inte de é jag”, på sin bredaste västgötska. Nej, det var det ingen som trodde.
Nåväl, misstankarna ledde ingenvart och varken Patrik Sjöberg eller Sven Nylander har någonsin testats positivt för doping.
Däremot tog båda kokain under EM i Göteborg 2006 men det är en helt annan och tragisk historia.
Dagens låt: Sweet about me - Gabriella Cimi.
Dagens litteratur: Aftonbladets OS-bilaga.
Dagens mat: gratinerad pasta.
Dagens njutning: Örgryte IS överst i serien.
 

När man gjort en resa har man alltid något att berätta, heter det.
Vi var i Skagen i tre dagar och det var trevligt.
Vita sandstränder, platt, lite vindpinat landskap. Mycket säreget ute vid Grenen där två hav möts. Skagerack och Kattegatt slår emot varandra ute på Skagens allra nordligaste spets.
Här är strömmarna starka och det råder badförbud. När vi var där var det nästan 30 grader varmt, blå himmel och ljumma, lätta vindar.
Vattnet var klart och salt och det var bara underbart att simma och leka i vattnet. Ja, vi badade alltså inte längst ut på Grenen utan längre in mot byn.
Skagen är en idyllisk och pittoresk liten stad med 10 000 invånare. Här tar man sig fram per cykel. Alla cyklar, utom ungdomarna som kör moped - utan hjälm - till svenskars fasa.
Damer cyklar med små korgar framme vid styret. De handlar hibiskusblommor på söndagsmorgonen och cyklar hem till morgonmaden.
På hotellet, det lilla, alltså Petit, serveras Gammeldansk till frukosten, eller morgonmaden som det heter här.
Det var ingen som tog Gammeldansk till morgonmaden, inte ens danskarna. Den vanan har brutits. Men en del svenska turisters vana att starta dagen med ett par bärs, den vanan sitter i. Eller unga svenska killar som går omkring på byn sörplandes danskt burköl före tio på moronen, det är en fin tradition.
Men stämningen i Skagen är avslappnad och trevlig. Här umgås och trängs finnar, svenskar, norrmän, tyskar och danskar under ett slags gemyt. Norrmännen är stolta över Ole-Gunnar Solskjear, världens bäst betalde inhoppare i Manchester United men som spelat sin sista match och fick över 50 miljoner kronor.
I hamnen ligger lyxbåtarna sida vid sida och i fredags kväll underhöll ett gäng på en av de finaste båtarna med stor svensk flagga i aktern förbiflanerande människor med Taube, Dan Andersson, Nils Ferlin, Cornelis, en och annan Beatles-låt. När gänget på runt tio stycken, kvinnor som män och de blev fler och fler började gasta “Känn ingen sorg för mig Göteborg” drog vi och oss sakta därifrån för att inmundiga fish and chips på en av många strandkrogar.
Lunchen på Bröndums klassiska hotell dan därpå blev en upplevelse. På innegården av den något slitna storheten har tiden stått still. Lummig, gott om plats, ett litet runt lusthus, många bord med parasoller, dukar på borden, fattas bara annat, vitklädda kypare som svävar runt borden beredda att assistera vid behov.
Vi tog smörrebröd, en dansk klassiker. Leverpastej och bacon och rödspättafiléer med remouladsås. Till det en stor kall dansk fadöl.
Mycket gott och prisvärt eftersom den fantastiska miljön ingår i priset.
Billigt är det inte, ungefär 300 svenska kronor och det är ju ganska dyrt för en enkel lunch.
Man fick 131 svenska för en dansk hundralapp så svenska kronan benäms pesetas i dronningens Danmark.
Dagen låt: Raindrops keeps falling on my head - BJ Thomas.
Dagens film: Rainman.
Dagens rätt: Rödspätta.

...och så sporten:
Som en snöboll i helvetet. Så stor chans har IFK Göteborg att slå ut FC Basel och gå vidare mot ett lukrativt Champions League.
För det första: släppa in mål på hemmaplan är dåligt.
För det andra: att göra mål på bortaplan är bra.
Blåvitts 1-1 på Ullevi mot Basel släcker alla förhoppningar om avancemang. Blåvitts pojklag kämpade och slet men uppträdde emellanåt naivt och slarvigt.
- Vi kör över dem där nere i Basel, sa Ragnar Sigurdson efter matchen.
Varför gjorde ni inte det på hemmaplan när ni hade chansen, kunde ha varit en befogad följdfråga.
När scweizarna gjorde 1-0 på en vänsterhörna fick målnickaren Benjamin Huggel helt omarkerad styra in bollen i Kim Christensens vänstra kryss. Naivt och okoncentrerat av Blåvitt som visste att Basel var bra på fasta situationer.
IFK satsade på succétonåringen Robin Söder från start och det är ju rart. Istället satt rutinerade herrar som Jonas Wallerstedt och Stefan Selakovic på bänken. När det sen var dags att byta ut tröttkörde Söder kom ännu yngre Bärkroth in. Då ber man om det.
Kanske satsar Blåvitt på att skola in ungdomarna mot tufft motstånd för att bygga på sikt. Men i mina ögon gamblar man bort chanserna till storkovan i Champions League på ett naivt sätt.
Expertkommentator Glenn Hysén sa att det inte gick att ställa några krav på Robin Söder i den här matchen. Ungefär samma sak sa Blåvitts tränare Stefan Rehn.
Nä, men varför ha med honom från start då?
Blåvitt gjorde vad laget mäktar med och spelade riktigt bra i femton minuter efter Tomas Olssons kvittering men än har laget brister.
Mest brister det i passningspelet, positionerna och förmågan att bygga upp och skapa långa anfall.
IFK Göteborg kommer att bli utspelat i Basel på onsdag. Det räcker inte för Blåvitt att hålla nollan. 0-0 och Basel går vidare mot de stora pengarna i kraft av mål på bortaplan. Blåvitt måste göra mål och hålla nollan. Det gick inte på Ullevi och det går inte heller på Basels hemmaplan heller. Sanna mina ord.
Härligt att Marcus Allbäck är hemma igen i Örgryte. Äntligen lyfte den svårflirtade Öis-publiken på ändorna ur tv-sofforna och begav sig till Valhalla. Valhalla levde upp och trivdes med 4060 på läktarna som skapade en finfin inramning till en alldeles bedrövlig match. Öis skall tacka turen och målvakten Peter Abrahamsson för 1-0-segern. Ja, naturligtvis Tommy von Brömsen också, han gjorde ju segermålet.
Dagen låt: Highway to hell - AC/DC.
Dagens bok: ”Fotbollens hemligheter”.
Dagens rätt: Ärtsoppa utan fläsk.

Hälsade på Turning Torso i Malmö häromdagen. Det var en svindlande upplevelse. Står man nedanför och tittar upp får man lätt yrsel, det svajar till och fokuseringen blir oklar. Man tänker; herrejävlar vad högt!
Huset är en fantastisk skapelse som vrider sig runt sin egen axel på vägen upp mot toppen. Byggnaden är 190 meter hög och är den näst största skyskrapan i Europa men bara den 500 största i världen. Ingången är lite speciell. Man får ta en bro över en vattendamm som leder in i en bemannad reception. De två första kuberna innehåller kontor och sen följer 54 privata bostadsrätter, där människor bor och lever. Inget vanligt boende precis. Men rätt häftigt eller vad tycks?

I dessa ljuvliga sommardagar som framlevs i sus och dus (nåja). Vi har det bra, äter oss mätta och kan också unna oss det där lilla extra som sätter piff på tillvaron. Inget överflöd på något vis men mycket drägligt om man ser sig lite om i världen. Den lilla som är Sverige och den stora som i omvärlden. En del av oss har mycket att vara tacksamma för. Den insikten och ett ödmjukt sinne kan få oss att inse att vi har det bra och är lyckligt lottade. Det är inte alla förunnat.
Dessa lata dagar får tanken att skena iväg och hamna på - Vilhelm Moberg. Denna gigant inom den svenska litteraturen. Jag funderar på vilket helvete han hade rört upp om FRA-lagen till exempel. Eller att staten säljer ut fungerande svenska kassakor till utländska konglomerat.
Vilhelm Moberg föddes i byn Moshultamåla i Algutsboda församling i Småland 1898. Han levde till 1973 då han gick ned i sjön för den eviga vilan, ord som han lär ha skrivit ned till sin hustru innan självmordet. Han förmådde inte mer.
Men vad uträttade inte Vilhelm Moberg medan han levde och innan skrivkramp och depression frätte sönder hans livsvilja! Han var en sträng, ofta moraliserande, benfast antitotalitär pacifist som kämpade för frihet att uttrycka sig i tal och skrift. Frihet för den lilla, vanliga människan utan makt, inflytande och pengar. Den lilla människan som strävsamt arbetar utan knot och gnäll för att försörja sig men som ofta blir lurad, roffad av makten och myndigheterna.
Han ansåg att folk tålde att höra sanningen, hur svår den än var att ta till sig. Som journalist skulle han uttrycka sig; "publish or be damned"!
Som journalist myntade han ord som den svenska “rättsrötan” och han avslöjade vänskapskorruption och om hur makten höll varandra om ryggen.
Moberg var antirojalist och tyckte att Olof Palme var en hycklare som uppvaktade dåvarande kungen och sjöng kungssången eftersom Palme sa sig vara antirojalist han också. Att böja sig för överheten var inte Mobergs likör. Han avskydde alla totalitära och dogmatiska ismer. Kommunism, fascism, terrorism, nazism och så vidare.
Vilhelm Moberg är väl annars mest känd för mastodontverket Utvandrarna. Boken som egentligen är fyra volymer; Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet hem till Sverige beskriver en enkel bondebefolkning som flyr kyrkan och fattigdomens Sverige för att söka friheten och lyckan i Nordamerika. Eposet är det kanske främsta romanbygget i svensk historia.
Den visar hur svårt det är att komma till en nytt land, ny kultur och nytt språk och ta sig fram. Man söker sig till likar, håller ihop, hjälper varandra.
Precis som våra tiders invandrare gör. Man håller ihop, hjälper varandra så gott det går för att så småningom ta steget in som fullvärdig medlem med nytt språk, nytt arbete och nya erfarenheter men utan att helt släppa kontakten med det gamla hemlandet.
Karl-Oskars Kristina längtade hem till Sverige från första dagen i Nordamerika och Karl-Oskar dog med kartan från Ljuders socken på bröstet där han låg på undantag på sin fina gård i USA. Hans fingrar letade sig längs den vägen han och Kristina gick för att möta varandra i ungdomens ljuva första förälskelse i Småland, i Sverige.
Ibland kan man tänka på Vilhelm Moberg - denna gigant.
Dagen låt: I can hear music - Beach Boys.
Dagen bok: I egen sak - Vilhelm Moberg.
Dagens citat: “Jag älskade journalistyrket. Det är det enda så kallade borgeliga yrke som jag skulle kunna förlika mig med. Och jag lämnade det endast för något som jag älskade ännu högre”. (VM).
Dagen rätt: Pytt i panna.

Stilla flyter dagarna på under semestern. Stockholmsparet Karin och Ingemar är på besök. De är ute på en "road trip" och kom närmast från Skövde via Vara hit till Utby.
Plocka, hallon, prata strunt, dricka kaffe, besöka släkt och vänner står på programmet.
När de fick se bildreportaget om Säveån i dagens GP blev de imponerade av att såna miljöer finns bakom vår stugknut. Jag promenerar längs Säveån varje dag med Märta. Vi njuter, hon gör ifrån sig och sen vänder vi och går hem, hunden min och jag. Bilden överst på denna bloggsida är tagen från "vår" bro, Bridge over trouble water, som vi kallar den.
Vissa miljöer i Säveån luktar Amazonas, eller Bangkoks stränder eller Mekongdeltat. Små varv, husbåtar, ruffiga miljöer som på nätterna lyses upp av fotogenlampor. Stilla samtal på bryggor, i båtar, ibland grillos och matlukt. Hemlösa bor i övergivna husvagnar eller i nödtorftigt uppspikade kojor. Kallt och eländigt på vintern men ganska behagligt nu i högsommaren. En tilltufsad åromantik finner man också längs Säveån.
Området är klassat som riksintressant och ingår i Natura 2000 som en EU-regel som syftar till att bevara biologisk mångfald i området.
I och kring Säveån finns en mängd djurartar som bävrar, kungsfiskare, strömstare, änder av alla de slag, ibland grannens hysteriskt badande hund, och en alldeles unik laxstam som bara finns i Säveån.
Just nu flyter verkligen Säveån stilla som Don. Vilken nobelpristager skrev den boken?
Men ån är tyvärr kantad med allehanda skräp, gamla båtvrak, uttjänta tvättmaskiner, plastdunkar, ja all möjlig skräp. Nyligen gjordes en årensning som företagen längs den nedre delen av Säveån bekostade. Man fick upp mängder med skräp. Bland annat 100-talet bildäck, kundvagnar, batterier, cyklar och över 100 porrfilmer. Måste varit ett parti som dyngades i på en gång. Har svårt att se framför mig en och en komma längs Säveån och kasta i en porrfilm, "Ähh, den var inge vidare, i med den".
En uppmaning till berörda myndigheter är att verkligen röja upp och göra Säveån mer tillgänglig, renare och mindre skräpig. Ibland tas det ett tag och träd och buskar avverkas men det får ligga kvar utefter vägen längs Säveån. Natura 2000-projektet följs lika bra som spanjorerna rökförbudet.
Dagens låt: Under the boardwalk, Rolling Stones.
Dagens rätt: stekt strömming med skirat smör, potatismos och lingon.
Dagens bok: Rebus sista fall av Ian Ranking.

Tager du denna..?
Så var man gift. Monica och jag knöt hymnens band lördagen den 19 juli klockan 16.15. Vår son Johan satt snett bakom den lille vigselförättaren och tog detta kort. Vi ser nästan lite skeptiska ut men det är en chimär. Vi är lite nervösa och snart fipplade vi på ringarna och blev uppmanade att pussa varandra.
Vår dotter Madeleine var hemma och ordnade med supén som var delikat.
Efter 33 års förlovning tog vi äntligen steget fullt ut och gifte oss. Det kändes helt rätt och dagen var verkligen fantastisk. Behagligt väder, fin ceremoni, fina presenter, god mat och dryck och allt man kan önska sig.
Vi var eniga om ett anspråkslöst giftemål, ingen stor fest, inget stort överhuvudtaget. Bara vi och SAKEN.
Sen gick vi till Tvåkanten på Avenyn och åt lite gott. På kvällen blev det som sagt buffé och champagne.
Tack Madde och Manuel, tack Johan för bröllopsresan, tack Anders för de oerhört vackra champagneglasen, tack Sofia med familj för de fina blommorna, tack Leif, tack Pelle, tack Håkan och tack alla andra...
Det här med giftemål verkar vara poppis. Det var jättekö till Rådhuset och trappan upp var täckt med risgryn. Inne i byggnaden var det förbjudet att kasta risgryn på grund av halkrisken.
En del brudpar hade mängder med vänner, släkt och bekanta med sig. Barn skrek, lekte på golvet och skrattade. Fotoblixtar blixtrade, filmkameror rasslade. Klädseln varierade kraftigt. En del kvinnor såg ut som bakelser, en del män var allvarliga i svart kostym, vit skjorta och slips.
En del, varav vi anslöt oss till den gruppen, var ledigt klädda. Några småhånglade lite plumpt men de allra flesta var upprymda och glada. I väntrummet och utanför trängdes folk i något slags gemyt. Två kvinnor höll ordning på alla människorna och lotsade in de i tur och ordning.
Ja, det var ett härligt spektakel!

Gothia Cup rullar vidare. Slutspelet pågår och turneringen har fått ta emot smällar som olyckan på Liseberg, stenkastning mot domare och oseriösa agenter som smyger omkring på Heden i jakt på talanger som kan fylla deras plånböcker.
På Lemmingvallen spelades idag torsdag bland annat en match mellan ett engelskt lag och ett från Skottland. Såta rivaler sålunda.
Det vrålades; “come on boys”, don’t give them an ince”, “where gone win” och sånt. Luften dallrade av adrenalin och pojkaggressivitet. Men spelarna var disciplinerade, uppträdde juste och ärligt.
Lagen spelade i 16-årsklassen. Alltså man får inte vara äldre än 16 år.
I det skotska gänget spelade en 13-åring. Han var en tvärhand hög, uppseendeväckande liten jämfört med alla andra aktörer på planen. Det såg nästan komiskt ut om det inte vore för killens uppträdande. Han manade på de sina, han spelade på höger mittfält och höll stenkoll på sina opponenter. Blev lurad några gånger i början av matchen men kom tillbaka med beslutsamhet. Höjddueller var naturligtvis bara att glömma.
De engelska gulklädda pojkarna var det bättre laget och gjorde ganska behändigt 1-0, 2-0 och 3-0 redan i den första halvleken.
Men den lille högerbreddare imponerade. När han väl fick tag i bollen visade han spelförståelse, teknisk briljans, snabbhet och bra passningsspel. En lite stjärna i vardande.
Före den matchen hade ett cypriotiskt lag vunnit en maratonmatch på straffar. Lyckan var total och småkillarna dansade i ring och sjöng så att hela Utby kunde höra och glädjas åt deras utlevelse.
Var sedan ute och promenerade senare med Monica och vår hund Märta. Plockade hallon, åt dessa ljuvliga hallon, pratade om helgen, satte oss i gräset och lyssnade på en sorgsen koltrast som ännu inte fått till det tydligen eftersom hans oerhört vackra och melankoliska sång ljöd över nejden.
Jag försökte med att från liggande ställning knycka mig upp i stående som en del handbollsmålvakter är så bra på. Det gick sådär men när jag kom hem märkte jag att mobilen och kortet till återvinningsstationen var borta.
Tog Monicas mobil, gick bort till den förmodade tappningsplatsen och ringde och bad henne att ringa min mobil. Det gjorde hon och en kvinnoröst svarade.
Jag ringde upp själv och en pigg röst svarade att hon hade min mobil och var ute och gick i området med sina tre hundar. Vi träffades snart och jag fick mobilen och kortet.
Tur att det finns ärliga människor.
Helt osentimentalt slängde vi sen vår gamla trotjänare till tv. Efter 15 år och trogen tjänst var den bara förbrukad materia. Nu står en platt-tv där den gamla stod. Tidens gång.
Dagens låt: Stuck inside of Mobil with the Memphis blues again Bob Dylan.
Dagens rätt: fisk i ugn med potatismos, svamp och citronsås.
Dagens bok: Rebus sista fall av Ian Rankin.
Dagens väder: tröttsam frisk vind, växlande molnighet och runt 20 bleeding degrees.

Jag älskar fotboll. Det vet ni som läst vad jag skrivit genom åren.
Nu när Gothia Cup har börjat borde lyckan vara fullständig. Jodå, här ute i Utby har jag bara ett inkast från Lemmingvallen och där brukar jag vara för att se matcher, njuta av passningar, mål, fula och idiotiska målgester, nervösa föräldrar, fåniga föräldrar, skällande föräldrar, tröstande och glada föräldrar.
Men det är själva spelet som fängslar. Hur hittar de ur den knipan? Ser han/hon inte den möjligheten och vad fan gjorde målvakten? Vilket mål! Vilket oerhört mål!! Hur fan kunde han sumpa den chansen, den hade ju min mormor gjort mål på och hon är ändå död sen över 30 år.
Att sen nästan 35 000 unga spelare och ledare kommer till Göteborg en vecka i juli varje år ett litet mirakel. När Gothia Cup startade i blygsam skala fanns tidningen i mitt hjärta, salig i åminne, dumpad av sossarna, Arbetet, med som arrangör tillsammans med Häcken och Gais.
Gais hoppade sedemera av på grund av att ekonomin var svag och Arbetet fortsatte att bevaka turneringen i spalterna.
BK Häcken med Dennis Andersson i spetsen har gjort ett fantastiskt jobb med Gothia Cup. Turneringen har vuxit (inte växt!) och är nu en gigantisk apparat att baxa i mål. BK Häcken håller sig ekonomiskt flytande på grund av Gothia Cup. Hur mycket klubben tar in varje år netto har jag ingen aning om men det är garanterat många miljoner kronor.
Många vill vara med och sola sig i glansen av Gothia Cup. Inte ett ont ord sägs om detta jättespektakel.
Göteborgs största mediaaktör Göteborgs-Posten hyllar oförblommat Gothia Cup och har idag tisdagen den 15 juli 2008 på första sportuppslaget en artikel som andas devot hyllning. Vilken fest. “Vem behöver Bruce Springsteen när Ken Wennerholm från Triple and Touch kan få varenda kotte att dansa?” frågar GP:s reporter retoriskt.
Nä, vem behöver Bruce Springsteen då..? Det är med det anslaget GP närmar sig jätteturneringen.
Sen är det ju de här små enkäterna där tjejerna skall se på killar och man skall gå på diskot och ha kul. Är det inte sött?
BK Häcken marknadsför Gothia Cup som världens största ungdomsturnering i fotboll. Kanske finns det anledning att djuploda i ämnet när hela världens ungdom kommer hit för att spela, just fotboll. Vad är trenderna i år? Finns det några nya innovationer i spelet? Hur präglar seniorlagen ungdomarnas spelsystem och taktik? Finns det någon som kan upptäcka udda idéer, nya influenser. Vart går riktningen inom ungdomsfotbollen? Jag menar, här har man ett smörgåsbord av vad hela världen presterar i fotboll och analysen i tidningarna, radio och TV är nada. Inget!
Kul att ett tibetanskt lag är här och spelar under Indisk flagg. Jaha, varför då? För att förhindra diplomatiska förbindelser med Kina, det mäktiga, präktiga och demokratiska landet i öster som också faktiskt har OS.
Nu målades det tibetanska laget upp som lite av favoriter ända tills den första matchen skulle börja - torsk med 0-20 mot Elfsborg.
Jag älskar Gothia Cup, har levt med turneringen sen i 20-årsåldern.
Men någon liten skrapning på fasaden kan vara på sin plats. Är alla glada och nöjda över sakernas tillstånd, ja, då blir det nästan som i Joakim Pirinens pjäs, Familjen Bra, där allt är positivt och bra och alla så nöjda och glada och vill utveckla till det ännu bättre att man till sist bara vill spy.
Dagens låt: We are the world.
Dagens arbete: köpa ny tv, den gamla brann upp igår.
Dagens rätt: korv stroganoff.
Dagens bok: Från Gröna vallen till Wembley av mäster Gunnar Gren.
Dagens väder: vad tror ni? Mulet, regnskrurar, lite sol och runt 20 grader.

Reflektioner inför stundande OS i Kina.
Bör Monaco-svenskarna byta nation också i tävlingssammanhang eller flytta hem?
Läste i tidningen om Christian Olssons vedermödor under åren. Operation på operation, skador läggs till skador och nu är det högst osäkert om han kan ställa upp i OS.
Christian Olsson bor i Monaco av skatteskäl, han flyttade direkt ifrån pojkrummet till skatteparadiset vid Medelhavet. Men när han blir skadad väljer han att åka hem till Sverige för operation. Jag antar att han själv betalar för vården i Sverige eftersom han bor i Monaco.

Frågan är varför han inte tävlar för Monaco, när han nu valt att bo där? Vilken idrottsnation Monaco hade varit om alla skatteflyktiga idrottsmän och kvinnor hade tävlat för det lilla furstendömet!
Anja Pärson, Kajsa Bergqvist, Pernilla Wiberg, Björn Borg, Stefan Edberg och andra tennistjärnor och golfare och andra nationers idrottsmän och kvinnor. Vilken gäng!
Man kan naturligtvis raljera över detta men monacosvenskarna måste också få bli föremål för debatt. Borde det finnas undantag i skattereglerna för människor som plötsligt tjänar grova pengar på sin utövning? I vilka branscher? Vem säger att pengarna sinar efter en framgångsrik idrottskarriär? Varför skulle en före detta toppidrottsman/kvinna inte ta ett vanligt jobb efter idrottskariären? Varför skall i så fall undantagsregler finnas för folk som tjänar stora pengar och har råd att betala skatt och inte för vårdbiträden eller städpersonal?

Är det fel att betala skatt i Sverige som gjort det möjligt att nästan kostnadsfritt utöva idrott från koltåldern?
Toppidrottare idag lever ett oerhört privigilerat liv. De tränar målinriktat, de presterar, de övervakas minutiöst, får kostråd, träningsråd, tränar och sköter sina kroppar. De har långa tävlingsuppehåll och åker på semestrar till exotiska resmål. De lever ett liv som många skulle drömma om att kunna leva. Men också ett liv som fjärmar dem från vanliga människor och situationer. Skyddad verkstad ungefär.
Man kan kan också säga att de lever under pressen att alltid vinna, prestera max och har ett inrutat liv som innebär vissa försakelser av nöjen som andra ungdomar kan unna sig.
Men man måste ändå betrakta en toppidrottares liv som priviligierat. En del förhåller sig ödmjukt inför detta faktum. Carolina Klüft är ett bra exempel på detta. Hon påtalar hela tiden att glädjen måste finnas där hela tiden, hon älskar att träna, gnäller aldrig och är ett föredöme för andra unga tjejer.
Carolina Klüft har också berättat om han hon var mobbad i skolan men att hon tog sig ur det mycket tack vare idrotten. Hon ser också omvärlden och att det finns andra människor som har ett helt annat liv. Hon vet att hon är priviligierad men har fått slita för det.
Klüft bor också kvar i Sverige, där hon erhöll plattformen för sitt framgångsrika friidrottsliv.
Stefan Holm verkar också vara en kille med huvudet på skaft och en reflekterande idrottsman och människa. Att han låter sig  sponsras av McDonalds är därför en gåta. Men det är hans val och han har väl sina ekonomiska skäl. Han bor ju inte i Monaco.
Texten är en lätt omarbetad version tidigare publicerad på Sourze o GP (reds. anm)

Dagens låt: O' boy med Miss Li.
Dagens arbete: klippa gräsmattan, bära fåtölj.
Dagens litteratur: Shantaram av Gregory David Roberts. (tegelsten).
Dagens väder: växlande molnighet och 20-21 grader varmt.

Robin Söder, 17 år, matchjälte för Blåvitt!
IFK Göteborg besegrade Djurgårdens IF med 2-1 på Råsunda. Lille pilsnabbe Söder avslutade en vass kontring i slutet med att bredsida in 2-1 bakom Pa Dembo Touray i Djurgårdens mål.
Blåvitt släpper fram ungdomarna och Söder tog chansen. Det finns talanger i svensk fotboll, det gäller bara att ge de chansen.
Ja, det värmer ju gott i ett göteborgshjärta. Blåvitt gjorde ingen bra match men vann och det är ju huvudsaken. Men vad som retar mig är hur oerhört synd det är om Djurgården. Man tappar vitala poäng, sa TV 4:as expertkommentator Billy Olsson efter matchen. Var det inte offside när IFK Göteborg gjorde det avgörande målet. En oerhört tung förlust för Djurgården. Det var ingen hejd på hur Djurgården blivit förfördelade. Beklämmande!
Det är väl bara att tugga i sig. Men hallå! (som barnbarnet brukar säga) det gäller att göra fler mål än motståndaren och gör man det vinner man. Logiskt och rätt. Rättvisande när det gäller spelet, njaa, Djurgården sett till spelet var väl värda en poäng men tillåt mig påpeka vissa saker:
André Komac i Djurgården borde ha varit utvisad redan i den första halvleken. Två gånger kom han farande med dobbarna före och med utsträckt ben mot IFK-are. Enligt regelboken två solklara varningar och rött kort efter den andra.
Men, Komac gjorde ytterligare en tröjdragning som också enligt regelboken borde ha givit varning. Bort med den gubben alltså.
Lance Davids tog med handen i eget straffområde i första halvleken på ett vänsterinlägg. Tjaa, straff hade inte varit orimligt. IFK Göteborg vann rättvist eftersom de gjorde ett mål mer än motståndaren. Så enkelt är det.
Vad som är beklämmande är att se valda delar av publiken som uppför sig oanständigt. Det gäller båda klackarna och detta mina vänner är ett jättestort problem för svensk fotboll.
Inte fan tar jag med mig mitt lilla barnbarn för att han skall se och höra hata, hata, och se hur vuxna människor beter sig som idioter på läktaren och efteråt.
Fotboll har blivit arenan där man kan bete sig hur som helst. Det är inte acceptabelt. Vår största arenaidrott riskerar att bli en arena för hat, rasism, homofobi, våld och gangstermentalitet.
Fotbollen som jag älskar har dragit till sig element som saknar humor, empati, slagfärdighet, förmågan att förlora värdigt, förmågan att vinna värdigt. Fotboll är ju kul, fattar ni inte det!
Dagens låt: Give peace a chance - John Lennon.
Dagens rätt: fläskkotlett.
Dagens bok: fotbollens regelbok.
Dagens väder: växlande molnighet med kraftiga skurar och 20 grader varmt.