BREDSIDA

God Jul och Gott Nytt År till er alla!

Avskaffa kungahuset!

Lägg ned denna otidsenliga kvarleva från förr.

Släpp kungabarnen fria och låt kungen och drottningen fortsätta att umgås med den svårt chanserade överklassen.

Nu är råttet mågat som ishockeyspelare Per Ledin sa.

Det har kommit ut en bok om Carl XVI Gustaf:s liv och leverne. Den handlar om vurm för Hitler hos både kungen och drottningens släkt.

Det handlar om fester på svartklubbar, eskortdamer till kaffe och avecen. Det handlar om otrohet och annat depraverat.

Kungen skrattar åt alltsammans och verkar trivas med uppståndelsen. ”Presskonferensen” i samband med älgjakten kommer att bli ihågkommen för majestätets oerhörda språkbehandling och med det flinande goda humöret kungen avfärdade allt utan att förneka någonting.

Hans majestäts dagar kan vara räknade. Men Victoria väntar bakom hörnet. Hon är populär, verkar vettig, försvarar sin rätt att älska vem hon vill utan att böja sig för knugen.

Men jag skulle vilja se henne avsäga sig tronen och komma ur sin gyllene bur och göra något vettigt av sitt liv.

I dess dagar har också drottning Silvias pappa visat sig vara organiserad nazist trots att han bodde i Brasilien. Han reste tydligen också hem för att ta över en fabrik som en judisk medborgare tidigare drivit.

Även hos kungen finns det nazianstrukna förfäder.

Men filmregissören Ingemar Bergman, författaren P O Sundman, företagsledaren Ingvar Kamprad och upptäcktsresande Sven Hedin har haft nazisympatier. Så även i de bästa familjer...

Kungen och Silvia eller Victoria heller för den delen skall behöva schavottera för att släkten har mörka hemligheter.

Men att en uppburen kung beter sig som en pajas mellan skål och vägg med sina degenererade kamrater välter den tilliten till monarken överända. Kung Carl XVI Gustaf är en vanlig människa, inte bättre än någon annan. Det var ju en jätteskräll eller hur? Han kan inte svinga sin spira och få medborgare att må och få det bättre.

”På hans hjässa, kronan lätt” eller hur det nu är. Kronan kanske han hade på sig i sängen med Henemark. Vad sa Alexander Bard?

Jaha, vad skall vi då med kungahuset till?

Men hela idén om ett kungahus är befängd. Så avveckla med förnuft.

Tystnaden från våra folkvalda representanter i riksdagen är öronbedövande. Inte ett kritiskt ord. Är de rädda för att missa middagarna med kungen?

Men när Ohly lite skojsigt klämde ur sig att man kan faktiskt använde bröstpump, blev det ett fasligt liv bland krönikörer och ledarskribenter och hela det borgeliga politikergänget förfasade sig och skrek att nu hade Ohly tappat all trovärdighet. Det kanske han har men inte av den anledningen. Bröstpump är en bra metod när amningen inte fungerar av någon anledning och mamma är inte fjättrad vid barnet hela tiden och pappa kan ta ut sin föräldraledighet.

Det offentliga ordet i Sverige domineras och styrs av en trångsynt småborgelighet. Kungahuset står över all kritik men politiker till vänster om Centerpartiet är paria.

Det rasslar i elementen. Sommaren är i sin middagshöjd och lite till. Rötmånad, kräfttider och primörernas intåg. Svamp i de fullmatade markerna.

Utvilad efter fyra månaders ledighet men osäker på framtiden. Sugen på aktivitet. Men på mina villkor.

Vill skriva. Vill träna. Vill läsa. Vill älska. Vill njuta. Men vill jag jobba?

Lite grann till att börja med. Försiktigt så att jag inte går upp i varv som förut och tappar fokus.

Nära den stora ledigheten. Sista fjärdedelen av livet. Den när man skall skörda det man sått. Njuta sitt otium.

Men hur är frågan? Med största möjliga ödmjukhet, ärlighet och glädje. Det är något att sträva efter. Sommaren 2010.

Syndafloden idag. Hällregn hela natten. Altantaket läcker på flera ställen. Vi ställer ut bunkar som fångar upp dropparna som blir till små kaskader när de brister.

Varför sägs inget av värde under fotbolls-VM? Av någon enda inblandad person?

Fifa och multinationella företag har satt munkavle på spelare och tränare som bara mumlar meningslösa floskler som att bollen är rund, allt kan hända och det är en ny match i morgon.

Eller det revolutionerande; ”vi är redo för nästa match”, sagt av Steven Gerrard.

Kanske är det så att någen har något förutom fotbollsfloskler att säga och då är vi alla fotbollsälskare illa ute. Den intellektuella standarden är hisnande låg för att använda en missvisande metafor.

Hela världens blickar riktas under några veckor mot Sydafrika. Detta egentligen rika land med sina naturtillgångar och mänskliga tillgångar som Nelson Mandela och Desmond Tutu och alla anonyma som arbetar för ett bättre samhälle.

Men reportage har också visat på ett oerhört segregerat samhälle med kåkstäder, arbetslöshet och en stor del av befolkningen plågad av HIV-sjukdomar och nöd.

Då kommer denna jätteapparat till Sydafrika. Världens näst största evenemang alla kategorier, bara OS är större.

Tusentals journalister från hela världen bevakar detta jättespektakel. Varenda spark, hands, domartabbe, tränarna på bänken, mål, målgester, skottfinter, dribblingar, spelsystem, vuvuzelas, analyseras in i minsta detalj.

Det står klart att Fifa (internationella fotbollsförbundet) styr arrangemanget med järnhand. Alla vinster går till Fifa och de multinationella företagen som Nike, Coca Cola, Mc Donalds med flera. De lokala handlarna är inte välkomna. Jättearenor byggs för att sedan stå tomma som elefantkyrkogårdar i brist på evenemang som kan fylla dessa gigantiska skapelser.

Skolor, dagis och vårdinträttningar har flyttats för att göra plats åt dessa skrytbyggen för ett enda tillfälle.

Det sydafrikanska samhället får ta den ekonomiska smällen och Fifa håvar in vinsterna.

På planerna springer spelarna omkring och försöker övertyga om att de är värda ett par miljoner i veckan (jo, det är sant i flera fall).

I klubblagen är de gudar och högpresterar ofta för sina miljoner. Många har tio lyxbilar. En spelare i engelska ligan hittade inte sin bil efter en träning, han hade glömt vart han ställt den och gick sonika och köpte en ny bil som han åkte hem i.

John Terry, Chelseas skandalomsusade mittback, bjöd till bröllopsgästabud på ett slott i England. På det fina porslinet serverades fish and chips. Det säger en del om den sociala kulturkrock som uppstår med plötslig rikedom i ung ålder. Inget fel på fish and chips däremot. En både god och närande måltid. Kanske inte på slott och på bröllop dock.

Dessa omhuldade och bortskämda stjärnor har påfallande ofta en mer påver bakgrund rent ekonomiskt. Många är uppvuxna i fattiga förortsområden i England, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Nigeria, Elfenbenskusten, Ghana, Chile, Paraguay och så vidare.

Många är handelsvaror som fått betalt att sitta i en gyllene bur. Att inte ha några åsikter om världen utanför. Världen där de en gång kommit ifrån.

Inte nån gång har något intressant sagts på nån presskonferens. Spelare och tränare pratar som programmerade robotar om att ta en match i taget, vi är redo för nästa match och att det känns bra.

Undantaget är Diego Armando Maradona. En av världens bästa spelare genom tiderna. Bäst enligt honom själv. Denne legendar som pratar om sig själv i tredje person är också uppvuxen i en förort till Buenos Aires, Argentina under enkla förhållanden.

Nu framstår han som en skrattande pellejöns i Dressmankostym som tränare för Argentina.

Men han är också en äkta folkets man och är i normala (!) fall socialt medveten och frispråkig. Maradona har tydliga vänstersympatier och har protesterat mot USA:s inställning till Latinamerika. Maradona är influerad av politiker som Hugo Schavez och Fidel Castro och ser sig gärna som en folkets rebell.

Men under VM har ingen någon åsikt om nånting. Spelarnas personliga kontrakt gör de till livegna. Annars tycker man väl att VM i fotboll skulle vara en lämplig arena att uttrycka åsikter, skapa opinion för en bättre värld. Lyfta fram hjärtefrågor, skapa debatt om orättvisor globalt och i Afrika. Men icke, Mammon styr och på läktaren flinar ordförande Sepp Blatter ihop med celebriteter som Mick Jagger och Bill Clinton.

Men inget av värde blir sagt.

 

Fotboll är vackert. Fotboll är kul. Fotboll är allmänbildande. Fotboll är världens vackraste spel.

Du var så intensiv. Du var så glad. Du var så vänlig. Nu finns du inte längre. Märta har lämnat oss i outsäglig saknad.

Har du varit på Spagetthiopera nån gång? Inte det. Då tycker jag att du skall ta chansen. Man måste ta sig till Stockholm men det är ju inte det sämsta. Vacker stad med gott om inflyttade göteborgare, skåningar och annat löst folk.

Anders ”Lillen” Eklund är död. Han var boxare och musiker. Han verkade skör, lite ensam, sårbar. Lillen hånades för att han inte var bättre. Han levde inte upp till människors förväntningar. Lillen var en jätte och urstark men snäll och utan en riktig punsch.

”Han kan inte slå märke i en smörklick”, sa gamle tungviktsmästaren Ingemar Johansson nedlåtande men inte helt osant.

Lillen var stor och därför kallades han naturligtvis Lillen.

Jag kommer ihåg matcherna mot Roger Andersson om vems om var bäst i Sverige och skulle få åka till OS. Lillen vann den tredje och avgörande matchen på knock out inför 7 000 åskådare. Nu skulle det bli medalj i OS men det ville sig inte, Lillen förlorade mot en liten tjockis från Ungern, Istvan Levai. Den förlusten förlät inte svenska folket. Och när han sen förlorade mot engelsmannen Frank Bruno i kampen om en titelmatch i tungviktsboxning blev han åter hånad.

Varför?

Vi ville ha en ny, kanske ännu bättre Ingemar Johansson. Men fick en snäll jätte som ändå blev Europamästare två gånger och var rankad som en av världens 15 bästa tungviktare. Lillen var bra men inte tillräckligt bra. Ingen hard-hitter som Ingo och ingen modig kämpe som Bosse Högberg. Alltså down in the drain.

Det är sorgligt att tänka sig att Anders ”Lillen” Eklund från Gävle inte fick njuta av sin karriär. Kanske tyckte han att han valt fel när han inte gick hela vägen, utan bara halva.

Man skall tydligen vara av ett särskilt virke som toppidrottsman.

Lillen var en bra boxare med en kropp som var ett världsmästarämne.

”Det är ju fan också att han inte kunde slår hårdare, vara tuffare och vinna de stora titlarna,” muttrar Svensson i tv-soffan med groggen framför sig. Svenssons stora bedrift är att gå upp och duscha varje vardagsmorgon.

Lillen riskerade livet varje gång han gick in i en ring. Till slut orkade inte hjärtat längre. Vila i frid, mänsklige Anders Eklund! Du blev bara 52 år och det gör mig faktiskt lite ont.

 

Två stora skatbon växer fram i plommonträdet och vi står maktlösa och ser på när de svartvita tuffa skatorna stretar med sina pinnar och grenar.

Fredrik Norrena - en sån idiot!

Simmade i Valhallas 25-metersbassäng en stund. Det blev lite futtigt efter ett tag.

Denna satans inre stress. Den där förlamande känslan av prestationsångest och otillräcklighet. Huvudet kokar av ofullständigt tänkta tankar. Inget får fäste.

Reflektioner: Lars Vilks rätt att provocera militanta religiösa grupper är total och utan diskussion.

Barack Obama fick Nobels fredspris. Känns ungefär som att ge Frölunda fredspriset för att man inte tacklat ännu.
Men säsongen är lång och det kan ju komma gott ifrån både Obama och Frölunda. Tiden tas i mål.
Vad har Obama och Frölunda åstakommit hittills? Inte mycket.
Först skall det sägas; jag tycker mycket om Barack Obama. Hans framtoning, hans bakgrund, hans blixtrande intellekt och hans ödmjukhet. Jag har ju bara sett honom på tv och läst om honom men han verkar bra. Till skillnad mot den kristna höger företrätt av George W Bush.
Men trots att han tonat ned den hårda tonen mot omvärlden från USA:s horisont och trots att han försöker få igenom ett halvdant sjukförsäkringspaket i USA, som inte har lyckats och trots att han kritiserat Israel för behandlingen av palestinierna så har det fortfarande inte hänt särskilt mycket.
Goda intentioner räcker tydligen för den norska nobelstiftelsen.
Det måste ju ha funnits andra bättre kandidater eller så resonerar man så här: nu har vi satt press på USA och Obama. Efter det här prestigefyllda priset kan det bara bli bättre på planeten. USA kommer att gå i täten när det gäller nedrustning, fattigdomsbekämpningen, kampen mot miljöförstörningen och kriget mot Afganistans civilbefolkning och i stället stå upp för mänskliga rättigheter i mullornas Iran, Nord-Korea och Zimbabwe. De ländernas leds av tre fjantar och det kan ju vara och en se.
Sätt större press på Israel så att det kan bli en tvåstatslösning eller vad nu majoriteten av palestinierna vill ha. Nu är det ju så tragiskt att det fattiga palestinska folket företräds av krigshetsande ledare och konflikten verkar olöslig. Folket vill ha fred men ledarna bromsar. Där kan USA kanske göra gott.
Såg och hörde ni Mads Gilbert, den norske läkaren som arbetet i Gaza under belägringen och Israels anfallskrig nyligen? Han kunde ha fått fredspriset. Eller Morgan Tsvangirai som modigt utmanar Mugabe i Zimbabwe. Han kunde ha fått priset.
Det är för tidigt att ge USA:s president Barack Obama fredspriset.

Jag plockar nedfallna äpplen och plommon som ligger i gräset under träden till ingen nytta. Till och med fåglarna och hararna har fått nog.
Går sen ned till brinken med skottkärran fylld av jäsande frukt.
Att gå ut med hunden på morgonen och ta ett äpple eller plommon i förbifarten och gnaska på medans man promenerar längs Säveån, är livskvalité.
Vare sig man vill det eller inte kommer tankarna att falla på de närmaste veckornas stora samtalsämne: Anna Anka.
Hon framstår som en fåfäng bimbo med konstiga värderingar. Hon är för dödsstraffet, kallar sin make Paul Ankas fans för bonnlurkar, tycker att en karl inte skall byta blöjor och att en kvinna skall hålla sig attraktiv inför sin man och ge honom sex när han vill annars får man förstå att han blir otrogen.
Allt detta frampratat på den bredaste bonnskånskan. Kombinationen har gjort att många har åsikter om denna lyxhustru i USA.
Vad är det som upprör eller varför fascinerar denna till synes ytliga människa så? Finns det inte tillräckligt med självförtroende i detta land att man kan ta sånt dravel som Ankan vräker ur sig?
KD-ledaren Göran Hägglund säger att kultureliten inte vänder sig till “vanligt” folk utan distanserar sig. Han tycker tydligen själv att han är vanligt folk. En minister i ett lands regering, vanligt folk!
Och det är klart; identifierar man sig som kulturelit talar man per automatik förbi vanligt folk. Vad som nu menas med vanligt folk. Lärare, murare, läkare, taxichaufförer, sjuksköterskor, journalister, arbetslösa, uteliggare, kriminella är det vanligt folk.
Jag har lärt mig genom åren att inte nedvärdera människor utifrån utseende, arbete eller annan status.
I varje människa finns det oanade djup, märkliga intressen, törst efter kunskaper, hobbys, kärlek, sorg. Det är lika dumt att etikettera människor som vanligt folk som att kalla en del för kulturelit.
Det handlar om att behärska ett ämne eller ett arbete eller ha några speciella färdigheter och intressen som ger varje männsika ett kulturellt djup.
Kanske har även Anna Anka det. Hennes man har ju visat vara en förnämlig låt- och textförfattare. Frågan är om Anna har lyssnat på texterna. En har hon i alla fall tagit till sig. I did it my way...
För övrigt tycker jag att det räcker nu med alla bilbränder och stenkastning på människor som kommer till förorten. Det gagnar ingen och marginaliserar förorten ännu mer.
Dagens låt: Garden pary med John Fogerty och Don Henley.
Dagens bok: Den orolige mannen av Henning Mankell.
Dagens rätt: stekt fläsk med löksås.
Dagens motto: rör på dig annars stagnerar du.

Dert svenska spelet mot Malta var tamigfan det sämsta på mycket länge. Ingen ville, ingen kunde och ingen jobbade.
Det var som tre apor som varken ser, hör eller kan uttrycka sig. Vi finns inte. Spelarna verkade tänka att det här ordnar sig. Zlatan fixar det här. Malta är ett skitlag och vi vann med sju noll 2005 här nere.
Men Malta skulle göra livet surt för de överbetalda svenska proffsen. Först när Tobias Hysén kom in i andra halvlek blev det lite fart på de gulblå.
Marcus Berg satte 1-0-målet via en maltesisk försvarare och sen var segern som i en liten ask.
Tre poäng, bra. sex poäng på två bortamatcher. Finemang!
Men spelet mot Malta var lika dåligt som det var bra mot Ungern.
Nu saknades den aggressivitet och jävlar anamma som svenskarna visade upp i Budapest.
Varför?
Det är en fråga om inställning. Sverige underskattade Malta helt enkelt och malteserna sprang, kämpade kastade sig och fördröjde och kom i farliga kontringar några gånger men lyckades naturligtvis inte rubba Sverige i grunden. Mer reta, såra, håna och göra det svårt för dessa stjärnor från norr, det kunde man. Sverige var inte inspirerat, gick fortfarande på moln efter den sagolika upplösningen mot Ungern i lördag.
Att det skall vara så svårt att gå ut och visa var skåpet skall stå även mot lag som Albanien och Malta.
Mot Portugal, Ungern och Danmark vet man att Sverige är på tå och står upp och gör sitt yttersta.
Men mot Malta såg det ut som pojklagsfotboll. Sverige har svårt att leva upp till förväntningarna.
Redan 1973 hade Sverige förtvivlat svårt att besegra Malta på Malta. Det blev seger med 2-1 efter ett 0-1-underläge. Och då hade Sverige ett kanonlag.
Svenska landslaget i fotboll har så förtvivlat svårt att föra matcher, att ta kommandot och spela sig till chanser lugnt och metodiskt.
Det saknas också fart i det svenska laget. En Chippen som kan virvla loss, en Tobias Hysén som springer på allt och snabbt också. Saknaden efter Henrik Larsson är också stor.
Tyvärr. Mitt tips är att Sverige inte når VM-slutspelet i Sydafrika nästa år och det känns tungt.
Men den som lever får se...
###
Tills dess får man väl trösta sig med nya Beatles-släppet och spela For no one, Drive my car, Tomorrow never knows, Nowhere man, The word och få känslan igen att livet är underbart så länge musiken finns. Under en låt kan inget hända, allt flyter, ingen kan störa dig och allt är möjligt i fantasin.
Beatles gav livsmod till unga själar, ingöt mod i tonårsosäkerhet. Det var en sån glädje i musiken, en sån urkraft som man inte kunde värja sig ifrån och varför skulle man. Det man gjorde var att man sög in muskien och texterna med varje por av kroppen. man lät sig duschas av musiken och blev därefter en renare och bättre människa.
Saknar fortfarande min blåa kavaj och mockabootsen.
###
Hösten här och det känns ganska skönt trots allt. Färgprakten, den krispiga luften och man får börja att klä sig igen. Det finns ett vemod men också ett lugn som ger stabilitet och arbetsro. Tänk så mycket böcker det finns kvar att läsa och så mycket musik kvar att lyssna till och så många trevliga samtal kvar att delta i.
Det är bara att ta för sig! Men så här i mitten av september lyser ännu sommarsolen och det gäller att hålla kvar semesterkänslan ytterligare ett tag med vetskapen om att vi går mot en härlig och utmanande höst.
Dagens mat: Svampsoppa.
Dagens låt: Doctor Robert på Revolver, The Beatles.
Dagens motto: Stå på dig annars gör någon annan det.
Dagens bok: Hornsgatan av Ernst Brunner. Fabuleringsglädje.

I sena juli tar vi en sväng i närområdet. Det finns många härliga vandringsstråk i Utby.
Att gå mot Utbybergen och sen komma till klippans fot är lite svindlande. Berget är över hundra meter högt och i området har människor bott i fyratusen år.
Här finns ett rikt djurliv och då räknar jag inte vår tik Märta dit.
Men korpar seglar ofta högt över berget. Det finns en vandringsled som leder upp på bergets topp och väl där har man en hänförande utsikt över nejden.
En bit in ligger Bergsjön. Sjön är tio meter djup och här finns fisk, inte minst abborre. Bergsjön är också en populär badsjö på sommaren.
Häng med på en promenad...




Mäktig syn på håll - Utbybergen


Vid foten av Utbyberget.


Grönt är skönt.


Rikt djurliv.


Klotter finns även i Utby.


Renovas sopförbänningsanläggning i Sävenäs. Lemmingvallen i förgrunden.



Vår lilla gatan i sommarstiltje. Ja, här är aldrig någon rush precis.

Drömmar går i kras för både enskilda och föreningar.
Niclas Karlsson i IFK Göteborg har haft svåra skadeproblem sen han kom från AIK inför förra säsongen.
Efter ett enträget kämpande med rehab och inställning har han nu äntligen fått chansen att spela sig in i laget.
Han har varit strålande. En dynamo på mitten som bredvid Gustav Svensson gett Blåvitt den energi och hårdhet som gått förlorad med Pontus Wernblooms flyttat till Holland.
Mot Gefle i cupen var han jättebra och uppenbarligen i form.
Men så satsade han oförsiktigt i en närkamp och slet av yttre ledbandet och är borta resten av säsongen.
Ledsamt för både honom och IFK Göteborg.
Men jag hoppas ändå på Rehn och Olssons lagbygge framöver även om Elfsborg ser ruggigt starkt ut och knallarna har också ett spel som inget annat svenskt lag kommer i närheten av.
Semester nu och det är underbart. Var inne på Allum i morse och tjackade upp mig på en hawaiinspirerad skjorta, nya solglasögon och ett par justa jeans.
Vi löpte också en väska att ta grejer i från Danmark.
Men visst är det ett tråkigt väder. Regn och rusk efter drygt två veckors högstryck. Typiskt.
Men nu är jag inte så väderkänslig. Kan vara skönt att bara vara. Varva ned. Lyssna på Leonard Cohens konsert från London och läsa Mons Kallentoft. Eller lyssna på PD James nya deckare.
Nu rullar Dylans senaste Together through life ur min Macs högtalare. Stor musik och poesi.
Lyssna på I feel a change comin’ on och njut av vemodet och hoppet.
Frossa i Gothia Cup!